Läs gärna personporträttet med Julia Strömner och historien bakom Växtplatsen: ”Växtplatsen har lärt mig att älska”.
Det hörs musik från Seniorernas hus. Dörrarna står öppna, men några frågar ändå var man ska gå in. Men jag är också ny. Tillsammans följer vi musiken. Väl inne i lokalen blandas synen av Festis, kaffe och kaka med lukten av cigarettrök, trots skylt om rökförbud. Kanske har de som hyrt lokalen innan tummat på reglerna. Klockan är 15 och det är i alla fall dags att fira gudstjänst för församlingsplanteringen Växtplatsen Karlstad. De firar gudstjänst varannan vecka och ibland är de här och ibland i ett kapell i Karlstads stadspark. Idag har församlingsplanteringens moderförsamling, min församling, ställt in sin förmiddagsgudstjänst för att fira tillsammans med Växtplatsen, och jag känner igen människor från andra närliggande församlingar.
Ett 50-tal personer sitter och fikar, minglar eller förbereder gudstjänst. Några barn springer ute i strumplästen (tills föräldrarna får syn på det) och ett barn kommer fram till mig och säger att hon sett två harar. I ett hörn står teknikansvarige Mikael Jonsson och testar ljudet. Jag frågar hur han kom i kontakt med Växtplatsen. Det visar sig vara genom en notis i Dagen för två år sedan. Daniel Strömner, en av pastorerna i Växtplatsen, blev intervjuad eftersom han fyllde 40 år. Mikael såg notisen och blev intresserad av församlingsplanteringen.
– Jag hade flyttat tillbaka till Värmland och hittade inte riktigt hem i någon församling. Jag är uppvuxen i frikyrkan och har gått igenom en del tråkigheter kopplade till kyrkan, och utifrån det upplevde jag en troskris. Jag visste inte var jag skulle vända mig.
”Jag kände mig sedd”
Mikael kände en längtan efter församling och tog kontakt med Julia Strömner, gift med Daniel, som också leder Växtplatsen, och gick på en gudstjänst.
– Folk ställde frågor och inkluderade mig. Jag kände mig verkligen välkommen, sedd och uppskattad. Och det var en öppen atmosfär – jag upplevde att jag fick ett utrymme där jag kan få grubbla och fundera, men också landa.
Mikael har bara missat två gudstjänster de senaste två åren.
– Jag trivs jättebra! säger han och ler.
Mikael får fixa vidare och jag ser några barn vid ett fikabord. Jag frågar Ruth Strömner, dotter till Daniel och Julia, om vad hon tycker om Växtplatsen.
– Det är väldigt kul. Särskilt att det är så många barn.
Hur är det att mamma och pappa planterar församling?
– I början tyckte jag att det var lite jobbigt eftersom vi alltid är kvar sist och fixar i ordning allt. Men det har blivit roligare och fler som hänger kvar. Och vi ses utanför kyrkan också. Det är väldigt kul, det blir som en liten familj.
De vuxna i planteringen får vara med i olika växtgrupper som ses och pratar och ber. Ruth berättar att hon såg till att även barnen fick en grupp; Växtgrupp Kids.
– Vi ses en gång i månaden och gör roliga saker som att åka till badhuset eller Jumpyard.
Nu är det mesta kaffet uppdrucket och sockerkicken från kakorna har gjort sitt och det är tid att fira gudstjänst. Det är mycket folk och fler bord och stolar har plockats fram. Rakt fram i lokalen finns en scen. Men alla blickar är vända till sidan där Julia Strömner inleder gudstjänsten med att gå igenom samlingens upplägg. Hon förklarar bland annat att det kommer bli tid för samtal runt borden.
– Vi i Växtplatsen är helt övertygade om att vi alla bär på något som är från Gud, som vi kan ge till varandra för att upptäcka vem Gud är. Att dela med sig av sina tankar och erfarenheter är därför en viktig del i de här gudstjänsterna, säger Julia.
Något till sig själv
Hon nämner sedan att en ny bibelskola kommer att starta i höst och de som gått tidigare terminer får räcka upp handen. En av dem gungar fram och tillbaka med ett barn i sele. Hon berättar senare att hon är med i en annan församling där hon är engagerad i en barngrupp. Att få komma till Växtplatsen innebär att få något till sig själv.
Under gudstjänsten är de större barnen på söndagsskola i rummet intill och utomhus. Jag sneglar lite på dem. De är elva barn idag och när jag kommer förbi gestaltar de att Lasaros är död genom att vira in en mycket nöjd flicka med en typisk ”jag-är-död-min” i toapapper.
Dagens gudstjänst är sista delen i ett tema över saligprisningarna och idag handlar det om att stå upp för sin tro och att det kan få konsekvenser. Jag märker att jag inte uppfattat att predikan har börjat och undrar varför. Det slår mig att vi inte sjungit en sång. Det är information och bön och sen är Julia Strömner igång. Hon pratar om de första kristna och att det inte verkar vara deras ”ja” till Jesus som ställde till det för dem, utan att de sa ”nej” till att knäböja för kejsaren.
– Jag tänker att det är något viktigt att fundera över även för oss idag – ska vi säga ”nej” till något, måste vi också veta vem vi säger ”ja” till. Därför blir frågan ”vem är Jesus för dig?” så viktig.
Samtal om Jesus
Det är också en av samtalsfrågorna. Vid mitt bord är vi fyra personer och jag blir lite nervös. Tänk om någon är ny och inte vill prata? Men det blir inga problem. Vi pratar både om Jesus och vad vi vill lägga mer och mindre tid på i våra liv, vad vi vill säga ja eller nej till alltså, och ett högt surr fyller lokalen. Värmen stiger och ett fönster får öppnas. Någon bläddrar i ett alphakurshäfte, någon har lagt snusdosan på bordet, någon översätter för en som sitter bredvid.
Sen är det tid för nattvard, lovsång och bön. Det finns inga psalmböcker, inga kors, bönelåda eller ljusbärare, det är ingen växelläsning eller andra moment som ofta står på gudstjänstordningen. Det är avskalat och jag berörs av att lovsången får ta plats, sång efter sång efter sång, och allt är på svenska. Många sånger är nya för mig och i en låt får gitarristen säga att vi ska hjälpa henne i sticket. Då dubbleras volymen i lokalen.
”Mer plats i livet”
Efter gudstjänsten sätter jag mig med Rebecca Dahl. Hon berättar att hon flyttade till Karlstad samma månad som Julia och Daniel och började träffa Julia regelbundet för att prata och be tillsammans. Hon blev en del av den kärngrupp som skapades inför församlingsplanteringen.
Vad var det som lockade med församlingsplantering?
– Jag kommer från en ganska traditionell och mer högkyrklig kyrka. Jag lockades av tanken att församlingsgemenskapen kan få ta mer plats i livet, inte bara någonting man gör på söndagar. Jag och Julia pratade mycket om vad vi skulle vilja ha i en församlingsgemenskap och gärna utmana formerna hur man ses. Det var verkligen spännande att få vara med och tänka utanför boxen, säger Rebecca.
En sak som Växtplatsen tycker är viktigt är samtalen. Men går alla med på att prata?
– Ja, jag har inte hört någon säga att det känns obekvämt. Tvärtom. De som är nya tycker att det sänker tröskeln. De behöver inte bara köpa det som sägs utan får vara med och ifrågasätta och tänka själva.
Som Ruth Strömner berättade har Växtplatsen växtgrupper varje eller varannan vecka och någon gång i månaden lagar de mat och äter tillsammans. En dag hade de friluftsdag och grillade, bastade och hade undervisning.
– Det relationella har stort fokus. Vi försöker ses flera dagar i veckan och i olika typer av aktiviteter. När det relationella blir viktigt blir församling vänner, vi bjuder in människor och vi delar livet när vi firar gudstjänst.
Du har varit med sedan starten. Har du tvivlat på att det skulle bli något?
– De första gångerna vi firade gudstjänst kom det kanske tre personer. Det var utmanande när jag själv bar på en så stor längtan att nå människor som inte har hört talas om Jesus. Men de andra i kärngruppen har påmint längs vägen att vi måste släppa kontrollen och lämna det till Gud.
De flesta gudstjänstbesökare har droppat av nu, men Harshal Padaliya är kvar. Han är också med i kärngruppen och just nu sopar han glas från en vas som gått sönder. Både Julia och Rebecca har nämnt Harshal. Att hans väg i Växtplatsen påverkat dem.
Kärlek som är genuin
Harshal mötte Växtplatsen genom en Alpha-kurs, eller som han själv säger ”det var kaffet som drog mig hit”. Han följde med en kristen kompis som sa att det skulle finnas kaffe och kaka. Där fanns också Rebecca och Julia och andra han ser som sina vänner idag.
– Jag kände ganska snabbt att den kärlek jag mötte var genuin och det är jag inte van vid. Sen upptäckte jag att frågorna man går igenom i kursen var frågor jag funderade på, säger han.
Under en helg med alphakursen bad Julia för Harshal. Efter det ringde han sin mamma som är hindu. Hon blev tyst i 15 sekunder och sen sa hon: ”Jag hör att du hittat Gud”.
– Vi brukar skoja om att den andre har hittat fel Gud, men med det samtalet visste jag att Jesus finns.
– Ju mer jag tittar tillbaka på livet ser jag att Jesus varit med i mitt liv och hållit mig på vägen. Mitt liv var ganska tomt, jag har en tuff bakgrund och har generellt gått i lite fel banor i livet. Jag ville hela tiden fly från mig själv och det som var runtom mig istället för att möta och hantera det.
Vad tänkte du om kristna innan du kom till Alpha-kursen?
– Väldigt fina, ska alltid göra rätt för sig och vågar vara ärliga på ett sätt som jag aldrig har kunnat vara. Det skrämde mig. Jag såg därför kristna som sämre och svagare för att de behöver en tro. Jag inser att jag projicerade mina egna känslor. Nu känner jag att man bara blir mer med en tro. Med Jesus blir jag mer.
Utmaning och kamp
Harshal Padaliya var den första som döptes i församlingsplanteringen. Det hände 2023 vid ett kapell där de firar gudstjänst en gång i månaden som ligger i Karlstads stadspark. Dopet bevittnades därför av familjer med fikakorg och barn som badade. Sedan dess har flera andra döpts och kommit med i gemenskapen.
– Det är jättehärligt, men det är en stor utmaning i att bevarar den nära, relationära kulturen när vi växer. Växtplatsen har varit och är en jätteviktig del av mitt liv. Jag önskar att fler kan få det jag fått.
Hur har tiden i Växtplatsen förändrat dig?
– Det har gett mig mening. Jag försöker vara en godare människa och hjälpa andra …
Harshal tystnar och fortsätter:
– Jag har kämpat ganska mycket med att leva upp till bilden som hängde kvar om hur kristen ska vara. Nu har jag landat i att jag är den jag är. Jag är kanske lite annorlunda och har en historik, men istället för att dölja det har jag kunnat använda det för att relatera och prata. Och andra tycker att jag förändrats. Jag tror det handlar om att jag känner att jag aldrig mer kommer vara ensam. Jesus är med mig.
Så tar Växtplatsens söndag slut. Beachflaggan tas ner, nattvardskalken stuvas in i bilen och cigarettröken är sedan länge utvädrad från lokalen som nu kommer användas till föreläsningar och samlingar igen. Men det dröjer inte en vecka till Växtplatsen ses igen. I veckan finns det tid för både växtgrupper och bibelskola. Och än vet vi inte helt när ett församlingsbildande blir. Men att det spirar råder det ingen tvekan om.
