Läs gärna reportaget om en gudstjänst i Växtplatsen: Här växer något nytt
I ett rött hus utanför Karlstad står nybakat bröd på bordet. Här bor Julia Strömner – pastor, trebarnsmamma och församlingsplanterare. Julia är också en vän och min före detta pastor, men idag ska vi också gå in i rollen som journalist och intervjuperson. Vi ska prata om en längtan som kom till henne i sena tonåren och slog ut i blom för två och ett halvt år sedan.
– När jag var 19 år besökte jag en konferens om att bilda fler församlingar och kände bara: “det här vill jag. Det här är ju jag”. Jag bad: ”om du Gud någon gång vill att jag ska plantera församling så vill jag också det”, säger hon.
Efter det var Julia verksam i fem olika församlingar tillsammans med sin man Daniel, som också är pastor. När de bodde i Vännäs och det blev pandemi upplevde båda två att Gud kallade dem till en ny plats.
– Vi sökte Guds vilja och landade i att det var tid för församlingsplantering. När jag uttalade de orden högt upplevde jag direkt att vi skulle till Karlstad. Sen den stunden har dörrar öppnats.
Julia började jobba som sjuksköterska i Karlstad, gick med i ett nätverk av församlingsplanterare i Equmeniakyrkan, tog kontakt med lokala församlingar och gjorde en förstudie för att se om det fanns intresse.
Samma månad som Julia och Daniel blev värmlänningar gick två andra flyttlass till Karlstad. Paret Jonathan och Miriam och socionomstudenten Rebecca visste inte om varandra, men alla längtade de efter församlingsplantering i Karlstad. De kom i kontakt och ett år efter flytten startade de en bönegrupp. Målet var att nya människor skulle komma till tro. Efter ett halvår, våren 2023, startade de en Alpha-kurs, en introduktionskurs i kristen tro, på universitetet i Karlstad. Julia minns känslan innan första samlingen.
– Vi var otroligt nervösa, vi kände egentligen inte att vi vågade. Men vi hade en längtan.
Alpha-kursen ledde vidare
En kvinna som varit kristen på egen hand i två år kom dit en timme innan kursen skulle börja. Hon hade bett att Jesus måste komma till henne eftersom hon inte orkade gå till en kyrka. Julia berättar att hon sa: ”nu är jag här. Jag vet att ni är från Gud för jag har bett att ni ska komma.”
– Det var en tydlig bekräftelse – Gud hade varit med hela tiden och då vågade vi ta ett steg till, säger Julia.
En annan person som besökte Alpha-kursen var en filosofilärare som tänkte att kursen kunde vara bra som fortbildning. Sen förstod han att det handlade om Jesus och bjöd med en person till nästa tillfälle.
Alpha-kursen ledde till tro och ett år efter att teamet startade bönegruppen var det dags att fira sin första gudstjänst. Men var skulle de vara? Jo, i Karlstads stadspark, Mariebergsskogen, fanns ju ett av Värmlands äldsta bönehus, och Julia och Daniel hade koll på att det byggnadshistoriska värdet ökade om byggnaden användes till sitt autentiska syfte. De frågade därför kommunen om Växtplatsen fick låna det. Kommunen sa ja.
Besvärjelse eller förbön
Så en gång i månaden de senaste två och ett halvt åren har Växtplatsen firat gudstjänst i närheten av korvgrillning, minigolf, djurhägn, våffelcafé och Naturum. Innan gudstjänsten serveras gratis kaffe till alla som går förbi och när gudstjänsten börjar hörs lovsången till både kaniner och korvgrillare.
– Det är en fantastisk plats. Hittills har det kommit någon ny varje gudstjänst. Ibland drar barn med sig sina föräldrar och sätter sig på främsta bänken för att de vill vara med och se vad som händer, säger Julia och ler.
De som kommer i kontakt med Växtplatsen har olika bakgrunder. Flera har sagt att de känt en kraft när de kommit till gudstjänsten, berättar Julia. Efter en av de första gudstjänsterna kom en man fram till henne och frågade om hon kunde ge en av sina besvärjelser till honom. Han hade känt något när Julia bad.
– Så då fick jag förklara för honom att vi kallar det förbön och vad det var.
Att förklara och vara tydlig är en viktig del för en församlingsplantering som möter många människor som inte mött kristen tro tidigare. Det säger Julia även är nyttigt för de som varit troende länge.
– Vi får fråga oss vad vi egentligen menar med allt vi säger.
Förutom gudstjänsterna i Mariebergsskogen firar Växtplatsen också gudstjänst en gång i månaden i en konferenslokal i centrala Karlstad och sedan ett år tillbaka har de bibelstudier varannan vecka. Nu ses alltså Växtplatsen varje vecka: gudstjänst (med nattvard) varannan vecka och bibelstudie varannan vecka. De har fortsatt med Alpha-kurs och bönegrupper och i höst startar också planteringen, ihop med Karlskoga folkhögskola, en tredje omgång av bibelskolan Tillsammans, en terminslång folkhögskolekurs på halvfart inne i centrala Karlstad.
Varför plantera nya församlingar?
I Karlstad kommun finns idag sju Equmeniakyrkanförsamlingar. När de fick frågan om de hade möjlighet att vara moderförsamling för Växtplatsen sa samtliga församlingar ”nej”. Istället blev en församling utanför Karlstad, min hemförsamling, moderförsamling.
Det är dags att ta upp den kanske känsliga frågan om befintliga församlingar kontra församlingsplantering.
Julia, många församlingar idag kämpar ju med att nå fler, för att föryngra och har svårt att mäkta med. I detta startar du och några andra unga personer en ny församling istället för att stötta upp en befintlig. Kan du utifrån detta förstå att församlingsplantering kan ifrågasättas?
– Ja, verkligen! Det var mycket därför det dröjde så länge innan jag själv gick in i församlingsplantering – jag behövde bearbeta det här. För många av oss som planterar församling är det här den återkommande frågan.
– Jag har försökt försvara mitt val på många olika sätt, men märkt att logiska svar inte hjälper de som sörjer att utvecklingen i deras församling inte går åt det håll de önskar.
Varför startar ni då en ny församling?
– För egen del är det enda svaret att jag upplever att trots min kärlek och mitt hopp till de befintliga församlingarna, hur små de än är, har jag kvar en längtan. Jag är övertygad om att Gud kan göra nytt, det finns alltid förnyelse att få och jag har lagt ned mitt hjärta för förnyelse för församlingar. Men ändå var den här längtan kvar. Jag upplevde att Gud sa: “fast jag vill att du ska göra något nytt.”
Julia drar parallellen att sätta ett barn till världen när det redan finns så många barn som behöver hjälp.
– Ändå kan längtan efter ett nytt liv, att se något växa fram, vara så stark. Och det ser inte jag som någonting fult. De barnen konkurrerar inte med alla andra världens barn, de har ett värde just utifrån sig själva och vilka de är. Så är det med församlingar också, tänker jag.
– Alla församlingar har grundats av någon någon gång. Att tänka att det inte skulle finnas kallelse idag att göra samma sak – det tänker jag är att begränsa Gud. Jag tror helt enkelt att det är väldigt naturligt att det startas församlingar.
Upplever ni kritik?
– Nej, men jag upplever väldigt stor längtan i befintliga församlingar att man vill se … jag vet inte hur jag ska uttrycka det.
Julia tystnar och väger orden.
– Om jag hade lyssnat på vad andra människor sa om hur jag skulle göra och inte göra – då hade Växtplatsen inte funnits. Om man vill plantera en församling behöver man vara medveten om att man behöver en röst som är starkare än rösterna från andra människors oro, ängslan, kritik eller eventuella tidiga sår.
– Sen finns det så många människor runt om oss som stöttar och ber och längtar!
Plantera församling som familj
Julia och Daniel är inte bara pastorer. De är också föräldrar till tre barn mellan 6 och 11 år. Hur går det ihop med att plantera församling? Julia berättar att hon efter en gudstjänst upptäckte en handskriven lapp, placerad långt ner på en dörr där det stod att alla barn var välkomna en trappa upp i kapellet. Där fann hon att barnen hade förberett en barngudstjänst. Julia insåg att hennes dotter sett skylten utanför kapellet och gjort en likadan.
– Vi har aldrig frågat våra barn om de vill vara med och starta församling. Vi har tagit det beslutet. Och barnen är ju med på det här. De gör likadant som oss, de vill också samla människor, ha gemenskap, göra någonting för andra och dela sin tro.
Det kom dock inga barn den gudstjänsten, trots lapp, och besvikelsen var stor. Julia och Daniel bad därför med barnen om fler barn till Växtplatsen. Idag finns ett 15-tal barn och flera av barnen har en egen hemgrupp, en växtgrupp som de själva tagit initiativ till att starta. Och barnen ser församlingens kärngrupp som familj, säger Julia.
– De är en naturlig del av deras liv. Och för mig är det det finaste att ge barnen. Ibland åker vi till gudstjänsten och är trötta som familj, men känner oss burna av gemenskapen. Det finns andra vuxna som kan bära mina barn.
Bara Gud kan
Växtplatsens intention är att bli en egen församling i Equmeniakyrkan. När det blir vet hon inte. Växtplatsens kärngrupp har aldrig satt upp kvantitativa mål i antal medlemmar eller döpta eller datum när församlingen ska bildas.
– Det kan bli till jättefina mål, men det är egentligen bara Gud som kan göra så att de uppnås. Våra mål har istället varit att starta en Alpha-kurs, följa människor i deras resa med Gud, bjuda på fika, bjuda in någon man har nära till nästa gudstjänst eller samtala om tro.
Julia säger att det är viktigt att inte börja i fel ände när man vill starta församling.
– Börjar jag titta på en människa som en potentiell blivande församlingsmedlem har jag tappat henne. Det viktiga är: vad är Jesus blick för den här människan och hur kan Jesus bli verklig i den här människans liv?
”För mig var det allt”
Hur har det här arbetet påverkat din tro?
– Tron på vad Gud kan göra har stärkts efter hand. Jag hade verkligen en djup längtan att se människor komma till tro, men det var mer en längtan snarare än en tro på att det kunde hända.
Julia blir rörd och darrar lite på rösten. Hon berättar att hon var tvungen att åka ut i naturen när den första personen i gemenskapen berättat att han ville döpas.
– Jag behövde sitta i vördnad på något vis och bara uttrycka: “Gud, du är så stor!” Det var en person, men för mig var det allt. Att Gud vill göra det här genom oss och att vi får uppleva att det funkar. Vi skapar rum och Gud gör något i andra människors liv genom oss. Det var en sådan “pure happiness”!
Hon upplever att den längtan hon känt i så många år efter församlingsplantering och att nya människor ska finna en tro blir besvarad gång på gång. Hon beskriver det som kärlek.
– Jag ger av mig själv och någon annan ger av sin längtan till oss. Jag och Daniel har sagt att Växtplatsen är ett sätt att älska för oss. Det känns inte som ett jobb, jag vet inte ens om jag kan kalla det för kallelse. Det är mer ett sätt att leva.
Julia tar min fråga om hur arbetet påverkat tron igen och fortsätter:
– Växtplatsen har lärt mig att älska. Det låter otroligt klyschigt, men det är sant. Och det har gett stor mening både för mig och oss som familj. Vi får göra något som är större än vår familj, vi får ge ut av den kärlek vi fått.
