I fackförbundet Visions senaste arbetsmiljöundersökning uppgav 69 procent av prästerna och pastorerna att de inte kan koppla bort jobbet på fritiden. Visions medlemmar representerar över 4000 yrken, och i undersökningen var denna procentsats den högsta bland medlemsyrkena. Stefan Lindetun är ordförande för Vision Ekumeniska och är inte förvånad. Så här såg det ut för tio år sen också, menar han.
Varför tror du att så många pastorer inte kan släppa jobbet?
– Jag tror att det beror mycket på arbetets karaktär. Som anställd i församling är din arbetsgivare – styrelsen – ideell, och de du möter i din vardag och som hjälper till i din verksamhet och är också ideella, säger Stefan Lindetun.
Vad innebär det?
– Det innebär att du ofta kan känna att du har lika många arbetsgivare som det finns medlemmar i församlingen och det finns ofta en press. Alla andra gör församlingsarbetet på sin fritid och du kan fundera över om du också borde det. Det är ofta svårt att skilja på jobb och fritid när man jobbar i en församling.
Stefan Lindetun berättar att när han själv började jobba i en församling för 30 år sedan hörde han ibland att jobbar man i en församling ska man vara beredd att lägga tio procent extra ideellt
– Jag hoppas att det sättet att tänka inte finns idag, jag har inte hört det på senare tid. Men det tar lång tid att förändra kultur, säger Stefan Lindetun och fortsätter:
– Vi gör vad vi kan från Vision Ekumeniska för att stötta medlemmar, och har bland annat styrelseutbildningar i arbetsrättsfrågor tillsammans med arbetsgivarna. Det är en ständigt pågående process, men fortfarande är det höga siffror.
I senaste numret av Tidningen Vision lyftes Försäkringskassans senaste statistik över antalet sjukdagar i genomsnitt per anställd. Snittet på hela arbetsmarknaden var år 2024 drygt 9 dagar (utöver de första 14 dagarna då arbetsgivarna betalar sjuklön). För pastorer låg siffran på 8,7, men det är ojämnt mellan könen. De manliga pastorerna var sjukskrivna 5,6 dagar medan kvinnorna var sjukskrivna 13,9 dagar – alltså 148 procent mer än sina manliga kollegor. Och bland diakonerna ligger siffran på nästan 17 dagar. Försäkringskassan redovisade inga siffror för kvinnor respektive män, men 86 procent av diakonerna är kvinnor.
Vad tänker du om den här statistiken?
– Det finns väldigt mycket att jobba med. Kvinnor har det tuffare på sin arbetsplats – jag kan inte se det på något annat sätt. Och jag blir inte lugnare när jag läser om att det blir vanligare med en mer konservativ syn på kvinnligt ledarskap, säger Stefan Lindetun.
Linnéa Lidskog är tf enhetschef med ansvar för medarbetare och utbildning i Equmeniakyrkan. Hon tror att diakoners höga sjuktal kan bero på att de kommer närmre människors utsatta livssituationer.
– Ja, de kommer nära människors bekymmer och problem och det kan kännas som att hjälpbehovet är oändligt. Det är tungt, tänker jag. Då är det viktigt med bra arbetsgivare som ger hjälp och stöd till en hållbar arbetssituation så att man får fylla på på sitt måbra-konto och få återhämtning och vila.
I Försäkringskassans statistik står det inget om samfund så hur det ser ut för just Equmeniakyrkans pastorer och diakoner kan inte avläsas. Men Equmeniakyrkan jobbar mycket för att de som ska ut i tjänst och är i tjänst ska må bra, säger Linnea Lidskog och hennes bild är att sedan Vägledningsåret, första året i tjänst, infördes har arbetsförhållandena förbättrats något. Under det året får de bland annat möta en fysioterapeut och lära sig hur man tar hand om sig fysiskt och psykiskt och också möta arbetsgivare och Vision för att bland annat prata om förtroendearbetstid, lägerkrompensation och hur det är att leda ideella. Equmeniakyrkan betonar också värdet av handledning och det finns terapeuter och själavårdare vid behov. Det finns även styrelseutbildningar och samtalsunderlag för arbetsgivare och medarbetare, Equmeniakyrkans egna mötesplatser, men också de som Stefan Lindetun nämnde, och pastorer och diakoner får redan i antagningsstadiet frågor om vad som ger glädje och återhämtning.
– Vi vill verkligen jobba förebyggande och lyfta hur man håller sig frisk och också stötta de som får det tufft. Vi vet att det här är riskyrken och förtroendearbetstid kan vara en utmaning. Men det kan också, måste jag säga, vara en jätteförmån. Det är ju en gåva att kunna styra sitt liv så, säger Linnéa Lidskog.
Förutom att vara kvinna och pastor eller diakon är många förmodligen också mammor. Enligt Försäkringskassan står kvinnor för 3 av 5 vab-dagar (vård när barnet är sjukt). Fram till och med 2021 gick utvecklingen av fördelningen av vab-dagar mot en mer jämställd fördelning mellan män och kvinnor, men de senaste tre åren har utvecklingen gått åt motsatt håll, då mäns vabbande har minskat. Några siffror på hur vabbandet ser ut för just pastorer och diakoner finns inte, men kanske är det så att dessa kvinnliga pastorer och diakoner, med många sjukdagar och svårighet att släppa jobbet vid ledighet, är som kvinnor i allmänhet och även vabbar mer.
– Att kvinnor gör mer hemma är tyvärr vanligt i samhället och kyrkan är en del av samhället. Vi är inte avknoppade från samhället, säger Stefan Lindetun.
Linnéa Lidskog säger:
– Kvinnor har generellt högre sjukskrivningstal när det gäller utmattningssymptom och psykisk ohälsa och det finns olika teorier kring det. Jag tror att fortfarande kan vara så att en del kvinnor har ett helhetsansvar i hemmet; vabb, kontakt med skolan och så vidare, i en högre utsträckning än män. Det som jag kan tänka mig i relation till just församlingstjänst, som ju är ett riskyrke både för män och kvinnor, är att det ofta är ganska otydliga förväntningar. Det krävs att man i stor grad arbetsleder sig själv.
Hon tar ett exempel utifrån sjukdom och vabb.
– Om jag vabbar eller är sjuk som församlingsanställd finns jobbet i stort sett alltid kvar. Blir jag sjuk på en söndag måste jag ställa in, men vabbar jag onsdag till fredag och har gudstjänst på söndag är det ingen som gör min predikan åt mig. Samma sak gäller förberedelser för styrelsemötet, ledarutveckling, ledarsamtalen – alla såna processer i församlingen. Jag tänker att det kan vara en bidragande orsak till att det blir för mycket.
Linnéa Lidskog lyfter som Stefan Lindetun också att det finns många som kan ha förväntningar och bilder vad man ska leverera som anställd. Hon tror att det påverkar att pastorer och diakoner jobbar med det som kan vara den djupaste identiteten, identiteten som kristen och Guds barn.
– Och det är klart att det kan vara svårt om man själv är i en period då man sliter med sin gudsrelation, tro eller teologi och samtidigt vara professionell. Och det faktum att arbetstempot har ökat i hela samhället de senaste 30 åren, påverkar också församlingsanställda.
Hon ser att förväntan att pastorn och diakonen ska ha fullproppade dagar precis som resten av samhället finns och också ta över arbetsuppgifter församlingsmedlemmar gjorde förr.
– Medlemmar orkar inte i samma utsträckning som förr ta hand om gäster, göra församlingsblad och göra saker mellan styrelsemöte eftersom de har högre arbetstempo på sina jobb. Allt detta gör att de anställda får mer på sitt bord.
Linnéa Lidskog tänker att många har visionen att församlingen ska äga och bära församlingen och att den anställda ska vara en resurs till församlingen. Men hon ser att den anställda nu på många håll förväntas äga och bära församlingen och att församlingsmedlemmarna är en resurs till den anställda.
I torsdags publicerade Sändaren en debattartikel från en pastorsfru med titeln Pastorsyrkets verklighet är tyvärr inte hållbar och chefredaktör Carl-Henric Jaktlund skrev en ledare om att kallelsen inte kan ersätta rimliga arbetsvillkor. Det kan vara tufft att arbeta som pastor och diakon. Det är tydligt i både Försäkringskassans statistik och Visions medlemsundersökningar. Equmeniakyrkan och Vision Ekumeniska arbetar vidare med frågan.
– Absolut! Vi jobbar jättemycket med hållbarhet i tjänst , säger Linnéa Lidskog och Stefan Lindetun lägger till:
– Det här är extremt viktigt för oss.
