”Familjen” som tema när världen står i brand – är det ett rimligt val för en filmfestival om existentiella frågor?
Ja, absolut. Våra närmaste relationer hänger nära samman med vad som sker på andra nivåer. Det blev också tydligt under festivaldagarna i Falun.
Existentiell Filmfestival hölls nu för 23:e gången, under två vardagar i mitten av april. Upplägget med samtal efter varje film, där publiken möter kvalificerade reflektörer, ger en fördjupning som uppenbart uppskattas. De 170 platserna var fyllda redan två månader i förväg.
När familjen stod i centrum visade filmvalet att begreppet långt ifrån är synonymt med ”kärnfamiljen”. Det finns många varianter av den närmaste kretsen – den som ger tillhörighet och trygghet men som också kan vara en källa till konflikt och till behovet av att riva murar.
Familjen bortom kärnfamiljen
En film som ställer många frågor på sin spets är ”Rörelser”, den första långfilmen någonsin med dialog på tornedalsfinska, meänkieli. Den utspelar sig i Tornedalen på 1930-talet och skildrar de excesser med religiösa förtecken som växte fram i Korpelarörelsens utkanter – i sin tur en utlöpare ur den puritanska læstadianismen. I centrum står mannen Teodor och hans hustru Rakel – han som självutnämnd andlig ledare för utbrytningen, hon som den enda i kretsen med bevarad förmåga till förnuftig klarsyn.
Elisabeth Hjorth, författare och professor i litterär gestaltning, undrade i samtalet efter filmen varför en koppling mellan Gud och sex så ofta uppstår när religiösa rörelser rör sig i en mer utlevande riktning. I ”Rörelser” manifesteras detta i den självutnämnde gudsuttolkaren Teodors övergreppsbeteende.
Utifrån egna iakttagelser några decennier tillbaka menade Elisabeth Hjorth att hon delvis förstår mekanismerna bakom extas och hängivenhet i väckelsekristna sammanhang – som om det byggs upp en betingning hos individer med en viss läggning.
– Till slut kan det räcka med det första ackordet på elorgeln för att man ska falla omkull…
När samhällets konflikter flyttar in i hemmet
Författaren Ola Larsmo spann vidare på de psykologiska trådar som filmen blottlägger och konstaterade att vi just nu ”ser religionens dåliga och goda sidor i full fart”. Som exempel på det värsta nämnde han USA:s krigsminister Pete Hegseth, när han åberopar Gud som medkämpe på slagfältet i Mellanöstern. Samtidigt, menade Larsmo, syns de mest positiva uttrycken i kristet agerande när kyrkor i Minnesota bildar körer som går ut och sjunger i utsatta områden där människor hotas av brutal hantering och utvisning – sånger med budskapet att ”de tillhör oss, vi tillhör dem”, som också sjungs utanför ICE-polisens förläggningar.
Det föranledde Elisabeth Hjorth att ställa en retorisk fråga:
– Finns det någon som går ut och sjunger när svensk polis rycker ut barnfamiljer från Migrationsverkets förvar?
En film som tydligt visade hur spelet inom en familj kan vara intimt sammanvävt med politisk och social kontext var den sudanesiska ”Goodbye Julia”. Den utspelar sig omkring 2010, efter det långa inbördeskriget i Sudan, strax innan den södra landsdelen bryter sig loss och bildar Sydsudan.
En – som det så småningom visar sig – relativt lindrig olyckshändelse sätter i gång en spiral av lögner med katastrofala följder. Ett försök att sona en annans brott utan att spela med öppna kort leder in i en mörk återvändsgränd, där möjligheten till försoning går förlorad längs vägen.
Hur individer agerar i en sådan verklighet är starkt präglat av samhällets spänningar, menade journalisten och författaren Martin Schibbye i samtalet efteråt. Han har lång erfarenhet från regionen och gav en målande beskrivning av de prekära situationer som människor i labila krigsområden lever i. Det gäller att kunna navigera och överleva i skiftande verkligheter, där man ena dagen avkrävs solidaritet med en ledare, nästa dag med någon annan – och hela tiden undrar vad som väntar i nästa fas. Samhällets spänningar fräter in i familjers och vänners relationer.
En given film på en festival med familjen som tema är förstås den norska och Oscarsnominerade ”Sentimental Value”, med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna – ”kulturmannen” som länge försummat sina döttrar och nu tafatt men senkommet försöker reparera de brustna relationerna.
De stilla berättelserna som dröjer kvar
Men i ett festivalsammanhang är det ofta de smalare och mindre omtalade filmerna som ger de starkaste upplevelserna. En sådan var finska ”Orenda”, som skildrar hur två kvinnors öden vävs samman på en karg skärgårdsö. Den yngre kvinnans man har avlidit och på hans önskan söker hon upp den äldre kvinnan på ön.
Allt eftersom klarnar hur relationerna hänger samman och samspelar över personernas livsbanor. Den äldre kvinnan är präst, men har distanserat sig från kyrkan och vidgat sina andliga referensramar – något som bland annat tydliggörs i ett samtal med biskopen, som ändå präglas av ömsinthet och förståelse. Begrepp som tro, sorg, skuld och nåd flyter upp till ytan i en handling där också flera repliker etsar sig fast i minnet:
– Ta inte ifrån andra människor deras öde, de har fått det som gåva.
– Livet är ett undantag i evighetens ström.
– För helighetens skull: ge upp tron på Gud.
I panelsamtalet efter ”Orenda” deltog Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein, som även är präst samt tidigare chefredaktör och ledarskribent. Hon spann vidare på de stämningar filmen väckt, bland annat med citat från 1300-talsteologen Mäster Eckhart, i vars grundfilosofi det ingår att ”man finner Gud bortom Gud” – varje benämning av Gud innebär också en begränsning.
Slutligen, när man som festivaldeltagare ser tillbaka på de filmer man sett, framträder ett återkommande motiv: barnet. I olika skepnader, inte som central aktör, men ofta i en utsatt position. Något som föranledde reflektören Göran Everdahl att konstatera:
– Barn borde inte behöva bära vikten av vuxnas agerande.
Fotnot: Existentiell Filmfestival arrangeras av Högskolan Dalarna, Studieförbundet Bilda, Sigtunastiftelsen och Film i Dalarna.
