Även jag hade en far som var snickare. Nästan varje lördag under min tonårstid var jag med honom i snickarverkstan. Det var ett monotont arbete. Jag gjorde det inte av lust, utan för att hjälpa till och samtidigt tjäna lite pengar.
När jag läser evangelierna tänker jag ibland motsvarande om Jesus. Hans far Josef var hantverkare i trä eller sten och Jesus bistod honom i det hårda arbetet. Efter Josefs död kan Jesus dessutom ha fått ta över försörjningsansvaret, ett ansvar som förmodligen vilade på hans axlar tills de yngre bröderna blivit tillräckligt stora. Först därefter lämnade han hemmet och gjorde det som han länge kan ha längtat efter: att möta människor och berätta om Guds rike.
Modern forskning visar att handens arbete hör ihop med hjärnans utveckling, och jag tänker att det långtråkiga hantverket också kan ha gjort Jesus kreativ i sina tankar. Under arbetet formades kanske samtidigt hans liknelser, dessa små korta berättelser, som han långt senare kunde plocka fram i sin undervisning, likt en låtskrivare inför en konsert.
Från verkstad till liknelser
Intressant är att Jesus inte formade liknelser kopplade till en snickares verklighet. I stället hämtade han sina bilder från jordbruket, från både mäns och kvinnors värld. Forskare uppskattar att omkring 80 procent av befolkningen i det bibliska Palestina arbetade inom jordbruket. Dessa fattiga bönder utgjorde den främsta målgruppen för budskapet och hade lätt att förstå bildspråket. Det säger också något om hur han kommunicerade.
En förutsättning för lyckad kommunikation är att veta vilket budskap man bär på. Det måste finnas en tydlig utgångspunkt som sedan kan anpassas utifrån dem man vill nå. Det är också här hans budskap blir tydligt. Evangelierna skildrar hur Jesus gång på gång fick frågan vilket bud som var det viktigaste i lagen, och han hänvisade då till det dubbla kärleksbudet: att älska Gud med hjärta, själ och kraft och att älska sin medmänniska. Med detta som grund skapade Jesus sina liknelser.
Min utgångspunkt är att vi alltid tolkar texter. Ändå hör jag ibland sägas att det räcker med att läsa Bibeln som det står. Problemet med en sådan mer bokstavstrogen hållning är att den lätt förbiser att språket är föränderligt. Orden ligger inte stilla. Språket är alltid i rörelse, och de ord vi använder idag har långsamt förändrat sin betydelse.
Vad menade Jesus med att älska?
När detta översätts till vår tid uppstår dock en förskjutning. Om man läser det dubbla kärleksbudet utifrån vår tids värderingar handlar gudstro och medmänsklighet lätt främst om känslor. Ord som älska och hjärta passar utmärkt som sentimentala begrepp i Melodifestivalen, men bibelforskningen visar att de för 2000 år sedan hade en annan innebörd. Hjärta symboliserade människans vilja, själen stod för beredskap att bli martyr och begreppet kraft kopplades till ekonomi och maktposition. Det hade betydligt mer med livsstil och uthållighet att göra än med växlande känslor. Och samma praktiska konsekvens fick budet att älska sin nästa.
För att förstå vad detta innebär i praktiken behöver vi också se hur Jesus själv levde. Hans uppståndelse är central i kristen tro, och berättelserna om den var så viktiga att de snabbt spreds över Romarriket och hölls levande bland de första kristna. Men evangelierna skrevs faktiskt inte främst med fokus på uppståndelsen, eftersom de första kristna redan hade god kunskap om att Jesus hade uppstått. De skrevs snarare ned för att Jesu mänsklighet och lidande inte skulle glömmas bort. Därför blev det viktigt att synliggöra att Jesus själv levde upp till det dubbla kärleksbudet, både i öknen och på korset. Han tjänade sina medmänniskor, avstod från makt och pengar och lät sig dödas för sin övertygelses skull.
Den här frågan blev med tiden också personlig för mig. Under lite mer än 20 år var jag verksam som församlingspastor i Missionskyrkan, numera Equmeniakyrkan. Jag hade med mig en gedigen teologisk utbildning, men i det ständiga arbetet att predika och undervisa tappade jag nog ibland helheten. Det blev lättare att stanna vid kyrkoårets söndagar eller nästa bibelstudium än att hålla fokus på trons centrum.
Att hitta ett språk för vår tid
Först när jag utbildade mig till folkhögskolelärare och under tio år var borta från pastorsyrket växte behovet av att försöka sammanfatta modern bibelforskning och samtidigt ge ord åt min tro. Vem var Jesus? Och vad var kärnan i hans budskap? Det blev så småningom en bok, Hjärtat är platsen för min vilja, som kom ut förra året. Arbetet med boken har hjälpt mig att hitta ett språk för min tro och att kunna sammanfatta det viktigaste.
Nu arbetar jag sedan en tid tillbaka i en mindre tjänst som pastor i Kriminalvården, och där är detta till stor hjälp. Det har blivit lättare för mig att anpassa evangeliernas berättelse efter mottagare och situation när det finns en kärna att utgå ifrån.
Med den erfarenheten i ryggen blir evangeliernas sätt att berätta ännu mer intressant. När Jesus talade på landsbygden i Galileen samlades många människor omkring honom. Han hade funnit ett sätt att kommunicera som enkla människor uppskattade. Han använde bilder från deras verklighet som tydliggjorde budskapet utan att skriva dem på näsan. De kunde själva dra slutsatser om vad det innebar för gudstro och livsstil.
Samma mönster syns också hos Paulus. Intressant är att han i sina brev aldrig använder Jesu liknelser från landsbygden. Paulus var verksam i städer, och där fungerade inte dessa bilder på samma sätt. I stället använder han bilder från löpning, boxning och armén, sådant som Romarrikets urbana människor kunde associera till. Jag tänker att vi har samma uppdrag idag: att skapa och hitta nya bilder för evangeliet.
Och kanske är det just här allt avgörs. Men då måste vi först finna den utgångspunkt som Jesus hade, och som utmanar vår tids sentimentala syn på kärleken, både i och utanför kyrkan.
