Hur formas framtidens kyrka? För Sara Spencer, pastor och föreståndare i Östra Kullerbygdens frikyrkoförsamling, börjar svaret i något grundläggande: frihet.
– Jag längtar efter att vi fick bryta loss i frihet från det där lite svenska och komma in i den friheten som jag tänker är Guds rikes frihet. Vi har så mycket gott i våra församlingar, men också en osäkerhet – att man tänker att jag kan inte och inte ska väl jag, säger hon.
Efter många år utomlands blev kontrasten tydlig när hon återvände till Sverige. Hon menar att kyrkan ofta formas mer av samhällskultur än av det hon kallar Guds rikes kultur.
– Vi är vana att någon säger åt oss vad vi ska göra. Lite som att man väntar på kallelsen till tandläkaren. Och ibland blir det likadant i kyrkan – vi väntar på att någon ska ge oss mandat. Men kanske skulle vi vara mer fria att bara göra det vi upplever att Gud lagt på vårt hjärta.
En kyrka som vågar släppa taget
Det handlar inte om att kasta strukturer överbord – utan om att våga leva mer i det som redan finns.
– Jag vill låta undervisningen få peppa dig att se vad du redan har i Kristus. Att du är fri att be för andra, fri att leva i din kallelse. Och blir det fel, då börjar man om. Den där friheten och det modet tror jag vi saknar ibland.
Samtidigt ser hon tecken på rörelse, inte minst bland unga.
– Helt plötsligt finns en generation som vill läsa sin bibel mer, som vill gå på förbön hur mycket som helst. På ett läger klättrade ungdomarna över bänkarna för att komma fram till nattvarden. Den frimodigheten är något nytt och det ger mycket hopp.
Här menar hon att kyrkan behöver en hållning som både är närvarande och ödmjuk.
– Vi behöver vara med och lyssna och finnas där, men inte stoppa det som sker. Kanske ibland säga att nu springer vi lite för fort åt ett håll. Men inte vara rädda. Vi behöver varandra över generationsgränserna.

Mindre aktivitet – mer kärna
Ett annat spår i Spencers vision handlar om enkelhet. Hon beskriver en kyrka som ibland riskerar att bli för upptagen.
– Jag tror att vi håller på med så mycket annat ibland. Föreningslivet är jättebra, men det kan också trötta ut oss. Jag längtar efter en enklare kyrka – att vi samlas, tillber, bygger upp varandra och sedan går ut i vardagen.
Gudstjänsten behöver åter bli något mer än en punkt i kalendern, menar hon.
– Det får inte bli en aktivitet bland andra. Det är platsen där jag fylls på med kraft tillsammans med andra. Där jag får det jag behöver för att orka resten av veckan.
Att återvända till Bibeln
Mitt i talet om frihet och enkelhet finns också en tydlig riktning bakåt – eller snarare tillbaka till källan.
– Tänk om vi fick kallas läsare igen. Eller lyssnare. För det är ju något som formar oss hela tiden – frågan är bara vad. Då är det bättre att Guds ord får vara en stark röst i mitt liv.
För Sara Spencer är Bibeln inte i första hand ett krav, utan en möjlighet.
– Jag säger inte att du måste läsa för att vara en bra kristen. Men jag säger att det här är så bra för dig. Det är ett sätt som Gud kan tala till dig och förvandla ditt hjärta.
Hon betonar också att målet inte är disciplin i sig, utan relation.
– Längtan är att du går hem och vill upptäcka mer själv. För jag kan inte leva genom någon annans tro. Jag behöver utforska den själv för att bli trygg i vad jag tror.
Frihet att följa – mod att förändras
I slutänden landar hennes vision i en dubbel rörelse: framåt i frihet, bakåt till rötterna.
– Gud har en förmåga att överraska och inte göra som vi har tänkt. Det är jobbigt, men vi får gå i tro och lita på honom.
Kanske är det just där framtidens kyrka formas – i den rörelsen.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Sara Spencer. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Sara Spencer tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.


