I Örserums missionshus finns 13 medlemmar på pappret. Antalet aktiva är runt nio och av dem fyller en person 100 år i sommar och endast tre personer är under 65 år. Resten är pensionärer. Kort sagt – det kryllar inte av barnfamiljer i församlingen. Men för två år sedan samlades församlingskretsen bestående av Gränna, Örserum och Visingsö för att skapa något nytt. Frida Hellsing, som jobbar i Kaxholmen, anställdes på några procent under något år och väckte tanken på en lovaktivitet. Konceptet fick namnet Spagettikyrkan.
– Vi bjuder helt enkelt in familjer till mat, lek, pyssel och andakt, säger församlingsassistenten Helene Thörn.
Behövde ge det tid
Helene Thörn är anställd av Equmeniakyrkan Gränna, och Örserums missionskyrka betalar grannförsamlingen för att ha Helene anställd en viss procent. Till den första Spagettikyrkan kom sju barn, andra gången bara tre. Men Helene fortsatte, eftersom hon visste att det kan ta tid innan ryktet sprider sig.
– Vi kunde inte ge upp så lätt. Och sen kom det någon mer för varje gång. Senast deltog 12-15 barn. Det är ganska många för en så liten ort, speciellt eftersom de flesta inte haft någon tidigare kontakt med kyrkan.
Helene Thörn tycker att det är jätteroligt att börja få kontakt med föräldrar och barn. När hon i år blev tillfrågad att spela på skolavslutningen eftersom Svenska kyrkan inte hade någon kyrkomusiker tillgänglig, sa Helene “ja”.
– Då träffade jag flera som sa att de kände igen mig bland annat från Spagettikyrkan. Jätteroligt!
Föräldralediga och 12-åringar
När Frida Hellsing var anställd spelade hon och Helene teater på andakten som ”Tant Doris och loppan”. Idag står Helene själv för pyssel och andakt, men 84-åriga Stina Fröberg är ansvarig i köket och självklart är det spagetti och köttfärssås som bjuds. Samlingen är två timmar, alltså ganska lagom för en småbarnsfamilj.
– De som kommer tycker att det är roligt. Någon gång kom ett helt gäng med föräldralediga pappor med sina barn. De tyckte det var jätteroligt att få en samlingsplats, äta lite spagetti och barnen tyckte att det var roligt att få leka med varandra.
Nästa gång kom främst 10-12-åringar.
– Man får lite snabbt anpassa nivån på andakten utifrån vilka som kommer.
Vad är det som driver er?
– Vi vill ge barnen och ungdomarna en fin grund att stå på och vara en samlingsplats för familjer. Finnas där för dem. Förr hade vi både scout- och tonårsverksamhet i Örserum och Gränna, men på grund av ledarbrist tappade vi kontakten med barn och unga, säger Helene och fortsätter:
– Och i och med att vi är en så liten församling är det klart att det vore roligt om vi skulle bli fler och föryngra vår skara.
Andra satsningar
Spagettikyrkan anordnas vissa lovdagar under året och eventuellt blir det av även i augusti innan skolan drar igång. Förutom Spagettikyrkan når Örserums missionsförsamling barn och unga genom ekumeniska påsk- och julvandringar.
Församlingen har också en lång tradition av aktiviteter under första maj. Då bjuds bygden in till hoppborg, fiskdamm, korv med bröd, samling i kykksalen, och bibelhjulet. Då får barnen snurra på ett hjul med bilder på personer i Bibeln och hoppas att de får till en rad på sin bingobricka.
– Får man en rad får man lite godis. Innehåller raden dessutom Jesus får man också en klubba. Jesus är vår högvinst! säger Helene och skrattar.
Knuff i positiv riktning
Att vara få aktiva och vara församling, ta hand om en byggnad och bedriva verksamhet är dock inte alltid lätt. Speciellt inte när medelåldern är relativt hög. Kanske finns det tankar att det snart inte går längre?
– Det beror på vem du frågar. Jag ser det inte som att vi ska lägga ner, nej. Men det är klart att det blir kärvare och kärvare när vi blir färre som kan dela på uppgifterna.
Vad betyder Spagettikyrkan in i detta?
– Det blir absolut en knuff i positiv riktning. Vi får bjuda in och vi som är medlemmar får lära känna andra och visa vad vi har att erbjuda.
Framåt drömmer Helene om att Spagettikyrkan kan få fortsätta och att det ska vara en naturlig samlingsplats.
– Och att det kan bli en inkörsport till andra aktiviteter. Det är ju det man önskar. Att man ska känna att man är välkommen som man är och att man kan umgås en stund och trivas i vårt gamla missionshus.
”Min Spagettikyrka”
Det finns tecken på att den drömmen redan håller på att bli verklighet.
– Någon förälder sa att barnet pekat på missionshuset när de varit ute på promenad, och sagt: “Titta där mamma, här är min Spagettikyrka.”
Helene ler när hon återger orden.
– Så fint att han sa “min”!
