Människor har alltid samlats kring starka ledare och profiler, men i ett medielandskap där allt fler hämtar sina förebilder från sociala medier snarare än från organisationer och rörelser väcks nya frågor. Vad händer med det gemensamma engagemanget när uppmärksamheten riktas mot individer? Och hur bygger man rörelser som överlever sina starkaste namn?
De frågorna stod i centrum när Equmeniakyrkan, Studieförbundet Sensus och Studieförbundet Bilda bjöd in till samtal under Almedalsveckan.
– Ja visst, det är du som frontar – men du frontar inte dig, du frontar oss.
För Emma Henriksson sammanfattar den meningen mycket av utmaningen för dagens civilsamhälle. Hon menade att människor alltid har sökt sig till personer som skapar trygghet och förtroende.
– Under tsunamin var det Lottie Knutson, under pandemin blev det Anders Tegnell. Vi behöver någon som personifierar ett sammanhang och hjälper oss att förstå världen.
Problemet uppstår först när personen inte längre representerar något större än sig själv.
– Vi har alla våra frontfigurer, men det är olika frontfigurer och det är inte alltid de representerar en rörelse. De kanske bara representerar sig själva och sitt varumärke.
Hon ser en risk i att yngre generationer formas av sådana förebilder.
– Det kommer att göra någonting med våra kommande generationer om det är sådana förebilder man får. Förebilder som bara företräder sig själva.
Vad händer när ledaren försvinner?
För Fredrik Hedlund på Sensus blev frågan konkret redan för många år sedan. Han berättade i seminariet om ett samtal med prästerna Carl-Erik Sahlberg och Olle Carlsson, två kyrkoledare som under en period samlade stort intresse kring sina församlingar.
– Jag ställde den där lite obekväma frågan: Vad händer när inte ni är kvar?
Enligt Fredrik Hedlund återkom båda till samma tanke: det som byggs får aldrig bli beroende av den som står längst fram. Det avgörande är om engagemanget lever vidare när ledaren lämnar.
Frågan är fortfarande lika relevant, menade han.
– Hur tar vi emot det engagemang som väcks kring profiler?
Han hänvisade till Volontärbyråns undersökningar där många beskriver sitt första ideella uppdrag som både meningsfullt och gemenskapsbyggande, men där få upplever att de bjuds in till något långsiktigt sammanhang.
– Man instrumentaliserar engagemanget istället för att bjuda in till ett vi, istället för att bjuda in till sammanhang och långsiktighet.
Han menade också att etablerade organisationer ibland blivit alltför upptagna av sina egna strukturer.
– För en kreativ eller brinnande människa kan det vara ganska trögt att komma in ibland. Platsen är redan definierad: Så här gör vi, så här jobbar vi.
Engagemanget har inte försvunnit
För Kent Wisti handlar utvecklingen inte främst om att människor blivit mindre engagerade.
– Min första association är kanske inte att detta är något direkt orsakssamband. Personen tar plats i det tomrum som uppstår när vårt sätt att relatera till varandra och bygga samhälle förändras.
Han menade att många fortfarande bedömer engagemang utifrån de klassiska folkrörelsernas modell.
– Vi avkodar folkrörelser som vi känner dem från frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Är det inte likt det blir vi lite blinda och lite deprimerade.
I själva verket ser han ett fortsatt starkt samhällsengagemang.
– En vilja att manifestera och en vilja att aktivera sig finns där, men inte genom föreningslivet eller de gamla folkrörelserna som vi känner dem.
Paneldeltagarna var också överens om att dagens strukturer ibland gör det svårare att organisera sig än nödvändigt. Emma Henriksson berättade om ett nätverk med mycket erfarna samhällsaktörer som under lång tid försökt starta en förening och öppna ett bankkonto.
– Då tänker man på de där fjortonåringarna som brinner för sin sak. De möts av GDPR, penningtvättsregler och krav som gör det svårt att ens komma igång.
Fredrik Hedlund fyllde i:
– Lite sorgligt är det ju att det är lättare att starta ett företag än en förening i dag.
När kändisprästen får stå ensam
Samtalet blev kanske som mest kyrkligt när Kent Wisti började tala om sina egna erfarenheter.
Under några år blev han en av Svenska kyrkans mest uppmärksammade röster. Tidningar ringde, tv-program bjöd in och förfrågningarna blev allt fler.
– Det var faktiskt jättekul att vara kändispräst. Det tycker jag alla borde vara, sa han med ett leende i mungipan.
Han kontaktade både lokal och nationell nivå inom Svenska kyrkan för att diskutera hur genomslaget skulle kunna användas och förvaltas. Men enligt Kent Wisti möttes han mest av osäkerhet kring hur kyrkan skulle hantera situationen. I dag efterlyser han ett tydligare stöd för människor som får offentliga plattformar.
– När det händer saker runt en människa borde någon ta kontakt och fråga: ”Behöver du hjälp med någonting?” Det finns många fällor att gå i.
Han efterlyste tydligare strukturer för att stötta människor som får ett stort offentligt genomslag och menade att kyrkan skulle kunna ta vara på sådana möjligheter bättre.
Finns det plats för förlåtelse?
När samtalet närmade sig sitt slut lyfte Kent Wisti ytterligare en aspekt av personifieringen. Han menar att offentligheten blivit allt sämre på att hantera människor som gör fel.
– Det finns ingen process av skuld och försoning eller växande. Hela det djupt existentiella sättet att vara människa i relation saknas i den sfären.
När människor blir symboler blir också fallet hårdare, menar han. Offentliga personer förväntas ofta försvinna lika snabbt som de lyfts fram.
Som en avslutande bild återvände Emma Henriksson till betydelsen av det gemensamma. Hon liknade civilsamhället vid ett luciatåg.
– Även om det är en däri som syns mest så är det inte den som är vi:et. Den är bara en roll i hela det här luciatåget. Vi behövs allihop.
Medverkande:
Emma Henriksson – generalsekreterare för Famna och tidigare riksdagsledamot för Kristdemokraterna.
Fredrik Hedlund – förbundsrektor för Studieförbundet Sensus.
Kent Wisti – präst, konstnär, författare och satirtecknare. En av Svenska kyrkans mest profilerade samhällsdebattörer.
