Denna kväll ska Carl-Olov Hultby åter stå i predikstolen på Hönökonferensen. Han trodde inte att det skulle hända igen, hade inte en tanke på det.
Första gången han entrade estraden som predikant, i dåvarande tältkyrkan, var 1985. Därefter följde år då han återkom som talare flera konferenser i rad, gjorde uppehåll och kom tillbaka igen. Själv har han inte hållit räkningen, men uppskattar att det kan ha blivit ett femtontal Hönökonferenser i predikstolen allt som allt. Senast Hultby var officiell talare på Hönö var för drygt tio år sedan och sedan dess har han funnits kvar på konferensen, men i en annan roll. Medan andra har stått på estraden har han suttit i ett samtalsrum och mött människor en och en.
Det är där han tar emot Sändaren samma dag som det är dags för comeback i talarstolen. Carl-Olov Hultby sitter avslappnad i jeans och vit pikétröja, ler ofta och pratar med lätthet men väger samtidigt sina ord. På fönsterkarmen ligger Bibeln som format honom och blivit hans liv. Mobiltelefonen förblir orörd, han tittar aldrig på klockan – under den knappa timme vi sitter där finns ingenting som tyder på att han är på väg någon annanstans.
Han är helt närvarande.
– Jag har inte haft några ambitioner alls att komma tillbaka som talare. I min roll och ålder vill man ju inte stå i vägen. Det är yngre krafter nu, det är de som ska köra bussen.
Han ler när han fortsätter.
– Jag hoppas bara få vara med och vara till välsignelse. Men det är inte jag som ska köra bussen, det är inte jag som ska forma varken nuet eller framtiden.
Fortfarande relevant
Det skulle kunna låta som en man som håller på att dra sig tillbaka, men så fungerar inte Carl-Olov Hultby. I sommar fyller han 80 år och är medveten om att den siffran liksom på ett nytt sätt klargör att åldrandet är ett faktum. Samtidigt känner han sig frisk, predikar fortfarande och till hösten väntar ännu en period inom Turistmissionen i Playa del Inglés på Gran Canaria. Så länge uppdragen kommer ser han ingen anledning att sluta.
– Är man frisk i huvudet och någorlunda i kroppen, vad är det då som säger att många år på nacken ska vara ett hinder? Var står det?
Hultby konstaterar att han, så långt han själv kan bedöma, fortfarande har förmågan kvar och därför inte ser varför han skulle betraktas som mindre relevant än andra. Men han återkommer samtidigt till skillnaden mellan att fortfarande ha något att bidra med och att vilja behålla kontrollen.
– Jag får vara frisk och pigg och det verkar inte som att jag har tappat förmågan. Då är jag väl lika relevant som alla andra i den meningen, kan jag tycka. Men jag ska inte stå vid styrhytten. Det ska andra göra nu.
Det är en balans han återkommer till under samtalet: att inte klamra sig fast, men inte heller lämna det man fortfarande är kallad att göra.
– Jag försöker följa Jesus och han har en väg för mig genom livet, och så har han en annan väg för dig. Följer vi honom så krockar vi inte. Då står vi inte i vägen för varandra.
Därför blir frågan ifall kvällens predikan på Hönö är hans sista inte särskilt viktig för honom. Han tror att det är så, men tänker inte gå upp i predikstolen med känslan av att göra någonting för sista gången. Framtiden är inte hans att kontrollera och så länge livet och uppgifterna finns vill han fortsätta ta vara på dem.
Från estraden till samtalsrummet
Efter många år som en av Hönökonferensens återkommande talare har Carl-Olov Hultby alltså de senaste åren i stället haft samtalsjour under konferensveckan. Det är en roll han trivs med. Den stora samlingen och det personliga samtalet är de två arenor där han alltid känt sig mest hemma.
Att talaren som stått inför hundratusentals människor genom åren nu väldigt mycket är lyssnaren till en person i taget hade kunnat ses som märkligt, men det är egentligen bara en förändring av formen. Uppgiften är densamma: att möta människor där de befinner sig.
Det personliga samtalet har alltid varit en viktig del av hans uppgift som evangelist. När bara två människor möts finns en närhet och ett förtroende som skapar utrymme för sådant som annars kan vara svårt att dela, anser han.
– Det uppstår någonting mycket speciellt när det bara är du och jag. Det blir ett skyddat område.
Under konferensveckan möter han människor i vitt skilda situationer. Nyfrälsta söker vägledning, andra kommer med kriser i församlingen eller det egna livet. Samtalen är så många att Hultby behöver begränsa dem för att kunna vara närvarande i varje möte, och inför kvällens predikan har han lämnat eftermiddagen fri i dubbel respekt: Han vill inte att någon ska sitta i samtal med en delvis frånvarande predikant och han vill att kvällens åhörare ska en fokuserad och förberedd talare när det är dags.
När evangelisten stannade en månad
Det liv som fört Carl-Olov Hultby till ännu en predikan på Hönö har sett annorlunda ut än det liv som möter en ung evangelist i dag. I många år reste han genom Sverige som anställd evangelist i Svenska Missionskyrkan, senare Equmeniakyrkan, men arbetade över samfundsgränserna. Han medverkade på konferenser och läger, predikade sommar efter sommar på olika platser och framför allt ledde han mötesserier.
Det kunde börja en onsdag och sluta en månad senare. Samma evangelist stod för förkunnelsen från början till slut, församlingen mobiliserade och människor avsatte kvällarna. Andra aktiviteter fick vänta.
Hultby beskriver det nästan som en rörelse genom årstiderna.
– De långa mötesserierna tog sina metaforer från bondesamhället: Växten, skeendet. Det tar tid. Första veckan kunde vara bra, andra veckan jättejobbig, tredje veckan kom genombrottet och fjärde veckan skördade vi.
Han skrattar åt hur främmande det kan låta i dag, men säger att det var så det fungerade. Ofta kom det fler människor ju längre mötesserien pågick. Under 1990-talet levde modellen fortfarande och en bit in på 2000-talet började något förändras.
Carl-Olov Hultby aktar sig för enkla förklaringar, men placerar förändringen ungefär samtidigt som datorerna och mobiltelefonerna på allvar förändrade människors liv.
– Då hände något i tänket. Man slutade tänka långsiktigt på samma sätt när man plötsligt kunde få ett sms under mötet som förändrade programmet.
Samtidigt har människors liv fyllts av mer. Barn ska skjutsas till träningar, den egna kroppen ska tas om hand och människor engagerar sig i föreningar, politik och samhälle. Mycket av det ser Hultby som en väldigt positiv utveckling, men det förändrar möjligheterna för en församling att säga att nu tar vi undan allt annat en månad.
– Man kan bli imponerad av den tidens människor, av deras fokus.
Metoden får försvinna
Det finns gott om nostalgi i svensk frikyrklighet och Carl-Olov Hultby har alla förutsättningar att bidra med mer. Han har levt genom tältmötenas och de långa mötesseriernas storhetstid, sett människor fylla lokaler kväll efter kväll och ägnat sitt liv åt en yrkesroll som knappt längre existerar i samma form.
Men han vill inte tillbaka, åtminstone inte om tillbaka betyder att återuppliva metoder som inte längre passar människors liv.
– Nu snackar vi om en metod som inte riktigt fungerar i vår tid. Jag gillade den och kan sörja att den inte längre finns på samma sätt, men det kristna livets och evangelisationens idé hindras ju inte av det. Det gäller att se den skillnaden.
Kyrkan har aldrig levt i en enda kulturell situation, konstaterar han. Genom historien har formerna förändrats gång på gång och det avgörande är därför inte att bevara det som en gång fungerade.
– Det vi inte får tappa bort är gudsrelationen, glöden, Anden, livet.
Fyra ord som på många sätt sammanfattar det arv han vill lämna vidare. Gudsrelationen, glöden, Anden och livet. Allt annat måste kunna förändras.
En plats där små församlingar får känna sig stora
Det är också vad Hultby tycker att Hönökonferensen har lyckats bevara. Mycket har förändrats sedan hans första konferens 1985. Musiken och sångstilen är annorlunda, organisationen har blivit större och mer professionell och tältet har försvunnit. Men något finns kvar. Carl-Olov Hultby kallar det för en Hönöanda.
En del handlar om att de medverkande stannar under hela konferensen – man kommer inte in, gör sin predikan och reser vidare. Men han ser också en särskild betydelse för de många små församlingar han möter under sina resor genom landet.
– Små församlingar älskar Hönö. Här får de ladda upp och känna att de, vi, är många för en gångs skull. Vi är ju psykologiska varelser. Man får vara i en stor gemenskap, höra ett gott Guds ord och sjunga härliga sånger. Sedan åker man hem till den lilla situationen med ny inspiration.
Samtidigt varnar Hultby för att väga in för mycket av det perspektivet, kvällsmötena bör inte utvecklas till seminarier för församlingsledningar om strategier och koncept. Dörren måste fortsätta vara öppen också för den som söker en tro.
– Det måste fortfarande finnas något av väckelsemötets essens. Du kan möta Gud. Du kan ta emot Jesus. Det gäller ditt liv. Kom, du är välkommen.
Han berättar om evangelisten Frank Mangs, som brottades med frågan om han skulle tala till de troende eller till dem som ännu inte trodde. Till slut kom svaret: Jag ska tala till människor.
– Så är det ju. Det är människor här, och vi talar till dem. Den som inte tror kan börja längta efter att göra det och den som redan tror kan få ny inspiration, eller uppleva en väckarklocka.
Carl-Olov Hultby tror helt enkelt fortfarande på predikan, lika mycket som någonsin. På att människor kan möta Gud, på att någon kan komma till ett möte utan tro och gå därifrån med en tro som förändrar livet, men också på att samma förkunnelse kan få den som varit kristen i ett halvt sekel att vakna till.
– Om man ger ett budskap som det går att bli frälst på så inspirerar det också de troende. Den tanken håller väldigt långt.
En predikan ska inte pratas sönder
Vad Carl-Olov Hultby själv ska predika om några timmar senare vill han först inte avslöja.
Det finns fortfarande något som hänger kvar i honom från en äldre evangelisttradition. När Hultby som ung sångare följde med äldre evangelister kunde han fråga vad kvällens predikan skulle handla om för att veta vilka sånger han skulle välja. Svaret kunde bli att evangelisten inte tänkte avslöja det.
– Djävulen kan höra.
Hultby skrattar åt minnet. Det sades till allra största del med humor, men kanske också med någon liten procent allvar.
– Som predikant så ruvar man över någonting. Peta inte i det nu, jag vet när jag ska leverera. Det vetter åt den profetiska känslan. Det är inte dags än, det är dags klockan halv sju. Det är så pass heligt ändå att vi väntar tills det är dags.
Till slut avslöjar han ändå texten – Profeten Jesajas ord som Matteus senare använder om Jesus: Han bryter inte av det knäckta strået och släcker inte den tynande lågan.
Sedan lämnar han ämnet, mer vill han inte beröra det nu. Några timmar återstår tills det är dags.
De unga fick göra det på riktigt
En viktig del av Carl-Olov Hultbys liv som evangelist har handlat om dem som skulle komma efter honom. När han reste runt på mötesserier tog han med sig unga människor, inte för att de skulle stå bredvid och titta på utan för att de skulle predika, be för människor och leda någon fram till tro.
Bland de unga män som följde med då fanns Niklas Piensoho, Anders Marklund och Daniel Röjås, som bland annat fick ta hand om nattmötena medan Hultby predikade på kvällarna. På 1990-talet började de skämtsamt kalla sig ”Hultbykretsen”, en ironisk blinkning till tidens olika andliga och teologiska grupperingar.
Begreppet lever fortfarande, mitt under intervjun berättar Hultby om ett sms från Daniel Röjås, som själv befinner sig på predikuppdrag i Vallersvik medan Piensoho, Marklund och Hultby är på Hönö.
”Hultbykretsen levererar utmed västkusten”, konstaterade Röjås.
Hultby skrattar.
– Han har, precis som vi alla, ett stort vi-behov.
Några timmar senare blir det tydligt att det som kan låta som enbart en lättsamhet rymmer en djupare historia.
På Hönökonferens estrad står nu Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, och Anders Marklund, lokal pastor på Hönö och värd för konferensen. Piensoho är märkbart rörd när han berättar om hur han som 18-åring, ny i tron, åkte på ett evangelisationsläger i Hallstavik och mötte Carl-Olov Hultby.
– Jag hörde honom och tänkte: Det han gör, det han har, det Gud har lagt i honom, det slår an något i mig.
Hultby var då 38 år och hade själv börjat fundera över om det fanns yngre människor som Gud kallade till uppgiften som evangelist. Så dök Niklas Piensoho upp.
– Du såg mig. Du lyssnade på mig. Du fångade upp mig.
Sommaren därpå fick Piensoho följa med på tältmöten. Han hade aldrig tidigare deltagit i ett sådant möte, men skulle nu själv medverka. Hultby visade hur man inbjöd människor att ta ställning för en tro och vände sig sedan till den unge mannen bredvid sig.
”Nu kan du göra det.”
Och Piensoho gjorde det. Likadant var det med förbönen. Hultby pekade på en människa och sa att nu kan du be för den personen. Efteråt satte de sig ner och gick igenom vad den unge evangelisten hade sagt och gjort, vad han kunde tänka på och vilka bibelord han kunde använda.
– Du var så otroligt pedagogisk och så otroligt generös. Du banade väg för det jag tror att Gud hade lagt i mitt liv.
Rösten brister när Piensoho fortsätter.
– Hade du inte sett mig och hade du inte uppmuntrat mig, då hade jag inte stått där jag står i dag. Tack.
Anders Marklund står bredvid och berättar om sin pastorsutbildning i slutet av 1980-talet och om en period som han beskriver som tuff och svår. Piensoho gav honom ett råd: Åk med Carl-Olov.
Så blev det, Anders Marklund följde med Hultby på en mötesserie i Björlinge. Det blev en månad som förändrade riktningen på hans liv.
– Det var det som fick upp mig på banan igen under min utbildning.
Även han fick ansvar, fick predika och pröva, göra det på riktigt. Sedan dess har Carl-Olov Hultby funnits med genom livets och kallelsens olika vägskäl.
– Jag har delat nästan allt med Carl-Olov. Vi vet att vi är två av många som du har hjälpt och som du har varit mentor, coach och andlig vägledare för.
Den tynande lågan
När hyllningen är över blir Carl-Olov Hultby ensam kvar på estraden, märkbart berörd. Sedan öppnar han Bibeln. Det han några timmar tidigare inte ville prata sönder är nu redo att sägas.
– Han ska inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan. Och nu kommer det som brinner i mitt hjärta i kväll.
Hultby talar om en svensk frikyrklighet där församlingar läggs ner och medlemstal sjunker, men också om människors personliga misslyckanden och kamp. Den tynande lågan och det knäckta strået finns både i kyrkan och i människors liv.
Men svagheten är inget skäl för Gud att ge upp, predikar Hultby.
– Gud hindras inte av vår svaghet.
Han berättar om Petrus som förnekade Jesus men fick en särskild hälsning efter uppståndelsen, och om människor han själv mött under sitt långa liv som evangelist, människor vars tro varit liten och osäker men ändå fått konsekvenser långt bortom vad någon kunde ana.
Snart fyller Carl-Olov Hultby 80 år. Han har sett de långa mötesserierna försvinna, tält plockas ner och kyrkor stänga. Han har sett yngre människor ta över uppgifter som en gång var hans. Några timmar tidigare har han sagt att han inte längre ska köra bussen, men nu greppar han i alla fall ratten för en stund och talar om det som fortfarande måste leva.
– Varje väckelse som har gått över världen är Guds sätt att reagera på svagheten. Att inte blåsa ut den, att inte knäcka den, utan att gjuta liv i den.
Inför människorna i konferenshallen avslutar den snart 80-årige evangelisten med att be till Gud.
– Blås liv i den tynande lågan. Stärk det knäckta strået. Låt oss åka hem till en höst med överraskningar i församlingen.
