Jag är sjuk. Men inte supersjuk. Sitta i soffan och se på tv i fred-sjuk. Men ändå så sjuk så att garden är nere lite. Lite tunnare hud, lite större känslor.
Mitt i detta, i halsontet, tröttheten och huvudvärken och litenheten gör jag ett val. Jag ser inte på mina vanliga deckare som även de kan komma under huden med mord och död. Jag tar ingen Harry Potter-film och ingen romcom.
Jag börjar se på första säsongen av Knutby.
Och när jag tittat färdigt är det inte bara den där tomma känslan av att ha sett på tv en hel dag, inte borstat tänderna men ätit Billys panpizza till lunch medan andra förkovrat sig, varit ute i höstluft och levt livet som man bör, som bor i mig. Det är äckel.
Jag vet inte om du sett serien. Många har ju det. Jag kanske är sist på bollen. Jag har ju läst om vad som hände, hört och tagit del av. Jag vet att serien bygger på en bok och jag antar att den tar sig vissa friheter. Men likfullt står det i början av varje avsnitt: Den här serien baseras på verkliga händelser.
Jag får se mord, barnkör, misshandel, bönegrupp, maktmissbruk, vänskap, övergrepp, galenskap, bibelord, utnyttjande, otrohet, lovsång och utfrysning. I en enda röra.
Smittsam synd
Det som går igen är att människor blir fel. De kan först vara i värmen i församlingen, vara ledda av Gud och ha Gud i sig, vara ljus. Men sedan har de gjort något fel, något har hänt, de vet själva sällan vad, och då ÄR de fel. Och det är smittsamt. “Synden drabbar inte bara dig, den drabbar alla människor som du älskar”. Människor tar avstånd, är genuint rädda.
Ett barn säger att hon tycker om och saknar Anna, en av de som är fel, och får till svar att hon inte saknar egentligen, man saknar inte människor som är fel. Den vuxna tillägger att barnet ska komma ihåg att det är viktigt att lyssna på vad Jesus säger. “Annars kommer Satan och tar en.”
Anna lägger sig på marken framför kvinnan som gestaltas som Kristi brud och ber om hjälp att bli ren. Om förlåtelse, om nåd, om hjälp att förstå hur hon blir rätt igen. Svaret från den person som ses som närmast Jesus blir att hälla varmt kaffe över hennes rygg och gå in.
Och det bara fortsätter. En man hon litar på säger att nåd får man genom att hjälpa någon att komma hem. Mord alltså. Dessa två förebilder och ledare i församlingen ser sig som goda och så nära Gud att om de gör något som ser ont ut måste det ändå, på något sätt, vara gott. För de är goda.
Jag vill bara skrika rakt ut där jag sitter i min förkylningssoffa. Sluta nu! Men de slutar inte. Den där efterlängtade polisen, hjälten, vännen som vi så ofta blir överlyckliga av att se i andra serier – den som säger stopp, det här är inte normalt, det här är inte sant – den lyckas inte. Församlingsmedlemmarna står där själva. I total tillit till sina ledare.
Hade jag förstått?
Och jag känner mig så ensam där jag sitter i soffan. Jag vet ju var det ska ta vägen. Det vet inte de. Jag vet att de har fel. Men de vet inte det. Och här blir det obehagligt på ett nytt sätt.
Hur vet jag att jag har rätt? Vågar jag tänka själv? Vems röst lyssnar jag på när alla runt omkring mig säger samma sak? Hade jag, uppvuxen i och fullkomligt marinerad i kristen tro sedan barnsben, vetat det om jag själv satt där i kyrkbänken i Knutby? Och, finns det, om än i en mycket mindre dos, sådana makttendenser i mina sammanhang? Sitter jag och känner igen mig?
Det frågar jag mig samtidigt som jag vill ropa: Det där är inte min kristendom! Det där är världsvida från min värld. Det skulle aldrig kunna hända här. Det skulle inte hända mig. Men är det verkligen sant? Så tänker vi väl alla när vi hör om sådant här. Kanske skulle också människorna som befann sig mitt i det ha kunnat titta på en tv-serie om en liknande församling och tänka: Sådana är i alla fall inte vi. För församlingen fortsatte. Det finns ju en säsong två.
Hur kunde det få ske? Det brusar av oförstående och ilska i mig. Var var Gud? Varför stoppades inte galenskapen? Varför fick människor misshandlas, utnyttjas och brytas ner medan andra använde Hans namn?
Jag vet inte. Jag vet inte, liksom miljoner människor före mig undrat hur Gud kan låta saker ske.
Torkar tårar
Jag har under hösten sett en annan svensk serie; Torka aldrig tårar utan handskar. Även här finns det smittsamma, men den här gången är smittan fysisk. I en scen händer just det som titeln går emot. En sköterska tar av sig skyddshandsken och torkar bort en hiv-smittad mans tårar.
Här finns en sjukdom. Så mycket stigma. Och någon som ändå sträcker sig fram, trots kollegans tillsägelse. Titeln kommer från Uppenbarelseboken, ”Och han skall torka alla tårar från deras ögon”. Det handlar om Jesus.
Ja. Jesus rörde vid sjuka. Jesus umgicks, åt, levde med de som betraktades som fel. De som andra såg som smittsamma. Jesus ville ha en relation då och Jesus vill ha en relation idag. Med oss. Vi trasiga, vi som ser oss själva eller blir dömda av andra som fel, vi ofulländade.
Trots alla mina frågor och all min ilska tror jag att Jesus är med nere i källaren där Anna frenetiskt tvättar sina händer för att bli ren och rätt, precis som jag tror att Jesus sitter med mannen som ligger döende i hiv och kommer forslas bort i svart sopsäck.
Trots allt, är jag kvar i min tro på Gud. Tron på Jesus. Och den Jesus häller inte kaffe på brutna människors ryggar, krossar inte fingrar på människor som är fel. Han står upp för de svaga, säger ifrån till auktoriteter. Och han torkar tårar. Utan handskar. Även mina snoriga förkylningstårar.
