Den regionala kyrkoledaren Elin Alm är veckans gäst i Sändarens podd På jakt efter framtidens kyrka. När hon får frågan om vad hon längtar efter ser hon inte framför sig en ny modell för församling eller en särskild gudstjänstform.
I stället återkommer hon gång på gång till gemenskapen.
– Jag önskar så, hoppas, ber och tror att fler ska få uppleva församlingsgemenskap på det sättet som jag har fått göra genom livet. En gemenskap som är varm och som bär liv, tro och hopp. Jag vet att inte alla har en positiv erfarenhet av församling, men jag har haft förmånen att få det. Ibland tänker jag: Hur hade jag klarat livets olika upp- och nedgångar utan församlingsgemenskap?
Hon berättar om flera avgörande tillfällen då församlingen burit henne. Som 18-åring fick hon diagnosen diabetes och upplevde att hon inte längre hade något att bidra med. Då kom en äldre scoutledare fram och frågade om hon ville bli kårchef.
– Den frågan och att bli sedd gjorde att jag vågade lita på att även om det här hade hänt min kropp så var det inte så stor skillnad på vem jag var.
När omsorgen får ett ansikte
Den erfarenheten blev ännu starkare när familjens mellandotter fick en sällsynt diagnos redan som spädbarn.
– Då drogs mattan undan under våra fötter. Livet blev oerhört skrämmande och ovisst. Något av det första jag gjorde var att ringa vår pastor. Han frågade bara: ”Vad vill du att vi ska göra?” Jag visste knappt vad jag skulle svara mer än: ”Be.” Och jag kände mig så oerhört buren. När det svåra händer var jag inte ensam. Både Gud och människor bar mig.
Hon beskriver hur församlingsmedlemmar gång på gång frågat vad de kan göra för familjen. En barnkör anpassades med bildstöd och extra ledare så att dottern kunde delta. Andra erbjöd sig att hjälpa till med praktiska saker kring gudstjänsterna.
– Det betyder så oerhört mycket att människor verkligen vill hjälpa till och visar det. För mig har det blivit en bild av Gud. Guds omsorg får gestalt genom människor. Den typen av församlingsgemenskap hoppas jag att ännu fler ska få uppleva.
Samtidigt möter hon många familjer med barn som har NPF eller andra funktionsnedsättningar och som berättar att kyrkan inte alltid lyckats skapa den tryggheten.
– Min erfarenhet är att man oftast blir ledsnare av att ingen frågar än av att frågan ställs lite klumpigt. Relation och en vilja att förstå kommer man väldigt långt med.
Inkludering börjar med nyfikenhet
Elin Alm har varit med och startat Equmeniakyrkans nätverk kring NPF och funktionsvariationer. Där samlas berättelser och konkreta erfarenheter om hur församlingar kan bli mer inkluderande.
Hon betonar att det ofta handlar om ganska enkla saker: tydlighet, struktur och ett genuint intresse för människors behov.
– Min dotter har lärt mig något viktigt. Hennes behov blir väldigt synliga, men egentligen har du och jag samma behov. Även vi behöver närvaro, delaktighet och gemenskap utifrån våra egna förutsättningar.
Samma nyfikenhet behövs också i mötet med människor som tänker annorlunda, menar hon. För henne är kyrkans bredd en styrka snarare än ett problem.
– Vi behöver fortsätta samtala, vilja förstå varandra och inte bli så hotade av oliktänkande. Som frikyrka kommer vi ur en demokratisk tradition där alla röster får komma till tals. När jag var liten kunde jag tycka att allt det där var omständligt, men i dag ser jag hur vackert det faktiskt är.
En kyrka som går ut
När Elin Alm beskriver framtidens kyrka återkommer hon flera gånger till bilden av lärjungarna som sänds ut.
– I en barnbibel finns en illustration där dörren står öppen när lärjungarna går ut: De hinner inte ens stänga den. Den bilden påminner mig om att kyrkan är kallad att finnas där människor finns. Det kan se olika ut i olika tider, men kallelsen är densamma.
Hon ser samtidigt en risk att kyrkor blir alltför upptagna av sina egna frågor.
– Låt oss inte luras att bara titta på oss själva. Vi vill vara en gemenskap för alla, inte bara för några få. Frågan är: Var finns människors behov just nu? Där behöver också kyrkan finnas.
Hon nämner bland annat sjukhuspastorer, arbetet bland familjer med stora omsorgsbehov och tanken att kyrkan framöver behöver finnas närvarande även på Sis-hem och andra platser där unga människor lever under svåra omständigheter.
Trots många utmaningar ser hon med stor tillförsikt på kyrkans framtid.
– För kyrkan har jag jättemycket hopp. Organisationsformer kan behöva förändras och vi behöver hitta nya sätt att vara församling, men kyrkan består.
När hon till sist sammanfattar sin dröm om framtidens kyrka blir orden få men tydliga:
– En närvarande kyrka. En relationell kyrka. Och en trofast kyrka som står stadigt med Jesus Kristus som fundament.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Elin Alm. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Elin Alm tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
