Solen studsar ivrigt och glatt över vattnet utanför Nimbus på Öckerö. En stilla bris drar in från havet, båtarna rör sig långsamt mellan öarna och några kilometer bort fortsätter Hönökonferensen att fylla dagarna och kvällarna.
Eric Andersson är här som talare på nattmötena, men han är inte bara på plats för att predika.
– Jag försöker passa på att prata med människor som jag uppfattar bär någonting i den här tiden. Vad har de upplevt? Vad var viktigt när Gud kom nära? Hur skapar man plats för det? Jag tänker att man lär så länge man lever.
Det är där vårt poddsamtal börjar denna förmiddag. Inte i en färdig modell för framtidens kyrka, utan i en fråga som kommit att förändra hans eget ledarskap: Vad gör Gud just nu – och vågar kyrkan följa med?
Från kulturcenter till Ark
Eric Andersson växte upp i Bredaryd utanför Värnamo, läste teologi i Stockholm och USA, blev ungdomspastor i Centrumkyrkan i Sundbyberg och arbetade sedan i mer än tio år som pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm.
För fem år sedan flyttade han och hustrun Erika till Danmark för att ta över ledarskapet för Kirken i Kulturcentret i Köpenhamn. Församlingen hade vuxit fram när fyra pingstförsamlingar gick samman, sålde sina byggnader och köpte ett stort kulturcenter. Tanken var att skapa en kyrka med låga trösklar, mycket utåtriktad verksamhet och en tydlig inbjudan till människor i staden.
I dag heter församlingen istället Ark. Omkring tusen människor samlas där en vanlig söndag och cirka 40 procent av dem har internationell bakgrund. Allt sker därför på både danska och engelska, och namnet Ark är betydligt enklare säga på båda språken än Kirken i Kulturcentret.
Men namnbytet handlar inte enbart om språk.
– Arken i Bibeln var platsen där Guds närvaro vilade. Vi tänker att kyrkan ska vara en plats som skapar rum för Guds närvaro, och namnet blev en symbol för en förändring som redan hade börjat ske inom oss.
Eric Andersson talar med tacksamhet om sina första femton år som pastor, år då han lärde sig teologi, organisation, ledarskap och församlingsbyggande. Men något började skava hos honom.
– Jag kommer från en bakgrund där man har fått kämpa för varje seger. Man försöker bygga bra verksamheter, bra strukturer och göra allting med hög kvalitet. Allt det behövs. Men jag började inse att det inte är nog, varken för mig själv eller om vi ska fånga det Gud gör i samhället just nu.
När allt det viktiga saknades
Våren 2023 riktades delar av den kristna världens uppmärksamhet mot Asbury University i Wilmore, Kentucky. Efter en vanlig studentandakt stannade några studenter kvar i kapellet för att be. Samlingen kom att fortsätta i sexton dagar.
Eric Andersson följde först händelserna på avstånd.
– När jag såg sändningarna tänkte jag att det påminde om en andakt på ett skidläger eller ett ungdomsmöte. Enkel lovsång, inga skärmar, inget känt lovsångsteam. De hade sju sånger som de sjöng om och om igen.
Sedan började han lyssna till berättelserna därifrån.
– Människor berättade att Jesus själv blev påtagligt närvarande. Folk kom till tro utan att höra en predikan: de gick fram, böjde sina knän, bekände sin synd och tog emot Jesus utan någon frälsningsinbjudan. När jag hörde det var det något i mig som brast.
Det som träffade honom var inte bara berättelserna om förvandlade liv, utan vad sammanhanget saknade.
– De hade ingenting av det jag ägnat så mycket av min pastorstjänst åt: struktur, ordning och reda, bra kvalitet i lovsången, skärmar och välplanerat värdskap. De hade ingenting av det. Men människors liv förvandlades.
Han beskriver det som en existentiell och andlig kris. Inte för att allt han gjort tidigare var fel, utan för att han tvingades fråga sig vad han ytterst litade på.
Ett halvår senare deltog han i en pastorskonferens där New York-pastorn John Tyson berättade om sina erfarenheter från Asbury. När Tyson bad den helige Ande göra Jesus närvarande i rummet blev det ett avgörande ögonblick för Eric Andersson.
– Jag upplevde en fysisk och påtaglig närvaro av Gud. Det närmaste jag kan jämföra det med var när jag var sexton år och hade mitt första starka möte med Jesus.
Han beskriver det som en erfarenhet av både Guds kärlek och Guds helighet.
– Först var det som att Faderns kärlek bara sköljde över mig: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Samtidigt såg jag mina defekter, mina grumliga motiv och min synd. Jag böjde mina knän och till slut låg jag med ansiktet mot marken.
Efteråt orkade han inte lyssna på fler seminarier om hur han skulle bli en bättre pastor. Han och Erika åkte i stället ut i en nationalpark i Tennessee. Där satt han tyst i en gungstol på en veranda i tre dagar.
– Min fru har sagt att det var de bästa dagarna i hennes liv. Hon fick säga vad hon ville och jag sa ingenting, säger Eric med ett stort skratt.
Men tystnaden bar på allvarliga frågor. Varför hade det gått 25 år sedan han senast upplevde ett sådant möte med Gud? Och om det var möjligt att skapa rum där människor kunde möta Jesus – varför hade han som pastor så ofta fyllt rummen med annat?
– Vi lär, undervisar och tränar människor, men ganska få gånger ber vi den enkla bönen: Kom helige Ande och visa oss Jesus, och sedan förväntar oss att något faktiskt kan hända.
Söndagen som inte tog slut
Några dagar senare landade de igen på Kastrup. Två timmar senare skulle Eric delta i gudstjänsten i Köpenhamn.
Församlingens barnpastor predikade om kvinnan som sträckte sig efter Jesu mantel. När predikan var slut var klockan tolv: webbsändningen skulle stängas av, barnverksamheten avslutas och kaféet öppna.
Då gick Eric Andersson fram.
– Jag sa att jag hade haft en erfarenhet några dagar tidigare, men att det inte var det viktiga. Det viktiga var att jag uppfattade att Jesus bad oss sträcka oss efter mer. Jag sa att jag själv behövde det som deras pastor och frågade om någon ville stanna kvar med mig.
Han vände sig mot lovsångsteamet och frågade om de kunde fortsätta spela. Halva församlingen stannade.
– Vi bad bara: Helige Ande, kom och måla Jesus i det här rummet. Låt oss se, känna och uppleva hans närvaro. Flera människor hade starka gudsmöten den förmiddagen.
Sedan dess har Ark fortsatt på samma sätt. Den ordinarie gudstjänsten slutar fortfarande klockan tolv, men för den som vill finns en andra del.
– Vi har fokuserat mer på att skapa rum där vi inte alltid behöver säga så mycket, men där vi förväntar oss att Gud ska komma nära.
Även bönen har förändrats. Tidigare samlades sju eller åtta personer till bön i en källarlokal, nu kommer mellan hundra och 150 personer till onsdagskvällarnas bön och lovsång.
– Vi dyker upp och säger ungefär: Nu har vi kommit, Gud. Då får du också göra det.
Bakom den lättsamma formuleringen finns en förändrad ledarsyn.
– En kyrka behöver ställa två frågor: Vad upplever vi att Gud säger i den här tiden? Och vad upplever vi att Gud gör? Sedan behöver vi rikta vår verksamhet mot det.
Att släppa kontrollen
För Eric Andersson har förändringen kostat på. Han är van vid planering, predikoförberedelser, budgetar och strategier. Men vad händer när en pastor ber Gud göra något som pastorn själv inte längre kan styra?
– Det som ofta hindrar oss som ledare är två saker. Det ena är vårt behov av kontroll. Jag kan styra vad jag skriver i mina predikoförberedelser. Men om vi bara ber: Kom helige Ande, då kontrollerar jag inte längre vad som händer.
Det andra är ryktet. Hur uppfattas detta? Vad ska människor tänka? Kommer nya besökare att känna sig hemma? En söndag upplevde han inför eftermötet ett enda ord: frihet.
– Jag gick upp och sa att jag hade fått ordet frihet till mig och att jag inte visste om det var till någon. Då började en ung kvinna skrika rakt ut, ett skrik av smärta från hennes innersta.
Alla blickar riktades mot henne. Eric Andersson förstod inte vad som hände.
– Jag fick lite panik och tänkte: Det är väl det här man får ta när man ber ”kom helige Ande”. Jag sa till församlingen att jag inte kunde förklara vad som hade hänt och att vi bara skulle fortsätta sjunga.
Några dagar senare fick han ett mejl från kvinnan. Hon berättade att hon som barn hade utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa, nu behövde hon lämna Danmark och återvända till sitt hemland där pappan skulle möta henne på flygplatsen. I gudstjänsten hade hon bett Gud om frihet från det hon burit på hela livet.
– Hon skrev att det som terapi inte hade kunnat göra och det som självskadebeteendet inte hade kunnat lindra, det upplevde hon att Gud gjorde i den gudstjänsten. När hon landade och mötte sin pappa kunde hon säga: Jag förlåter dig och jag älskar dig.
För Eric Andersson blev berättelsen viktig.
– Jag behövde höra den för att släppa lite på min kontroll och min oro för hur allt skulle uppfattas. Hon hade varit i vår kyrka i tre år och hört mig predika kanske 150 gånger eller så. Det var inte mina predikningar som hjälpte henne, det var en miljö där Gud fick komma med sin närvaro.
Glädje i kyrkan, cellgifter hemma
Samtidigt som Ark förändrades drabbades hans familj av något helt annat: Erika blev allvarligt sjuk i en aggressiv form av bröstcancer.
– Det går inte att förklara. På söndagen kunde jag se saker hända i kyrkan och tänka att Gud kan göra vad som helst, på måndagen körde jag henne till ännu en omgång cellgifter.
Hon tappade håret, gick ner i vikt och blev svag. Församlingen växte och människor kom till tro, men hemma handlade livet om att orka en dag till.
– Jag kunde känna glädje och förväntan över det Gud gjorde i församlingen och sedan komma hem och tänka: Gode Gud, ge oss en dag till, en månad till, ett år till. Det får inte ta slut nu.
Erikas sjukdom blev, tillsammans med gudsmötet i USA, en erfarenhet som fick honom ner på knä.
– Det finns områden i livet som jag inte kan kontrollera. Jag kan be och hoppas, men jag styr inte över dem.
Sju eller åtta månader in i behandlingen befann sig församlingens styrelseordförande Bjarne tillsammans med Erik Andersson i en anglikansk kyrka i England. Under lovsången fick Bjarne en inre bild: styrelsen samlad hemma hos Erik och Erika, där de bad för henne och smorde henne med olja.
Några veckor senare samlades styrelsen i parets vardagsrum. Erika mådde så illa att de fem minuter före samlingen övervägde att ställa in, men samlingen blev av. När hon sedan satte sig insåg Bjarne att allt såg ut som i bilden han fått i England veckorna tidigare.
– Då berättade han vad han hade sett och sa till Erika att han trodde att Gud ville hela henne. För första gången hörde jag henne säga: Jag tror också.
Tidigare hade paret bett om kraft att klara behandlingen och om så få biverkningar som möjligt. De hade inte konkret bett om helande.
– Jag kände ingen som hade blivit helad från cancer. Jag hade faktiskt inte tro för det, berättar Eric.
Bjarne tog fram en flaska olja som han fått av en nunna i Egypten och sparat till ett särskilt tillfälle. Han hällde oljan över Erikas huvud och bad.
– När han lade handen på henne upplevde hon en stark och fysisk närvaro av Gud. Den känslan fortsatte i flera dagar.
En vecka senare genomfördes en ny undersökning. Enligt Eric Andersson hade tumören tidigare varit stor som en apelsin, u syntes den inte längre på bilderna. Läkarna ville ändå fullfölja den planerade operationen eftersom det kunde finnas cancerceller som inte syntes.
– Vi sa under hela sjukdomsförloppet att vi skulle lita på Gud och lita på läkarna. Vi trodde att Gud hade gjort något, men vi litade även på sjukvården.
Operationen genomfördes. Enligt Eric Andersson fann läkarna ingen kvarvarande cancer.
Han berättar om det som ett helande, men berättelsen får inte ett enkelt slut.
Mysteriet som finns kvar
Ett år senare begravde han en av Erikas bästa vänner, Faye, i församlingen. Faye hade samma diagnos.
– Hon var en fantastisk kvinna. Vi bad för henne också. Bjarne, som bad för Erika, bad även för Faye.
Erika stod vid kistan, bredvid fanns Fayes tolvårige son och hennes man.
– Erika blev helad från cancer. Faye begravde jag. Hur förklarar man det?
Han försöker inte ens.
– Jag vet inte. Det är ett mysterium.
Just därför blir berättelsen inte ett enkelt vittnesbörd om att allt går att förstå. Erik Andersson talar med stor övertygelse om Guds kraft, men också om en Gud han inte kontrollerar.
– Jag har sett Guds hand göra mer under de senaste tre åren än under mina tidigare femton år som pastor. Jag förstår att den här kraften är tillgänglig, men jag kontrollerar den inte. Det jag kan göra är att försöka skapa förutsättningar för att något ska kunna hända.
När Gud redan hunnit före
Förändringen har också påverkat hans syn på evangelisation.
Eric Andersson beskriver sig själv som evangelist. Under åren i Stockholm ledde han 27 Alpha-kurser och har alltid velat skapa miljöer där människor utan kyrklig bakgrund känner sig hemma.
Men vad betyder det när människor söker sig till kyrkan efter att redan ha haft starka andliga erfarenheter?
En dansk forskare hade intervjuat sekulära danskar som i vuxen ålder börjat söka sig till kyrkan. Enligt Eric Anderssons återgivande hade en stor majoritet av dem redan före sitt första kyrkobesök haft någon form av erfarenhet som de tolkade andligt – ett så kallat ”touch moment”:
Någon hade hört en röst. Någon hade stått vid en grav och börjat fundera över döden. Någon hade plötsligt börjat längta efter att läsa Bibeln.
– De hade blivit berörda av Gud innan de kom till kyrkan.
När forskaren besökte Arks personalgrupp för att dela sina erfarenheter så blev hennes slutsats viktig för Andersson.
– Hon sa att allt vi gör – ger plats för lovsång, ber för sjuka och vågar säga att vi uppfattar att Gud vill göra något – är det nya seeker sensitive, sökarvänliga. Det är inte bara till för redan troende, det möter människor som redan har erfarenheter av Guds närvaro utanför kyrkan.
Han berättar om en man i trettioårsåldern som festade på en nattklubb i Kødbyen i Köpenhamn. Mannen saknade kyrklig bakgrund men hade börjat ställa sig frågor om livet.
Mitt i natten stod han med en öl i handen när han plötsligt upplevde att allt förändrades.
– Han berättade att han såg allting som i färg och insåg att det han trodde skulle ge honom tillfredsställelse var tomt. Tjejerna, pengarna, statusen, att kunna dra sitt svarta Amex-kort i baren – ingenting av det kunde ge honom det han sökte.
Mannen lämnade nattklubben och cyklade hem, och under cykelturen upplevde han att Jesus talade till honom.
– Han berättade att Jesus sa vem han var, varför han fanns, att han var skapad och älskad och kunde ha en relation med honom.
Hemma i lägenheten böjde mannen sina knän och gav sitt liv till Jesus. Nästa morgon gick han till Ark.
– Gud hade redan mött honom. Vår uppgift var att ta emot det Gud hade gjort.
För Eric Andersson har sådana berättelser förändrat bilden av vad en sökarvänlig kyrka är.
– Om människor kommer till kyrkan efter att redan ha haft starka erfarenheter av Gud räcker det inte att sjunga en sommarpsalm och ge några goda råd om tid eller pengar. Vi behöver skapa rum där samma närvaro de redan har upplevt kan finnas.
Men upplevelsen är bara början.
– Sedan behöver de undervisas. De kan ha fantastiska erfarenheter av Jesus men nästan inte veta någonting. De behöver Alphakurser, smågrupper och gemenskap.
De unga som bär kyrkan
Det tydligaste tecknet ser Eric Andersson bland unga.
Han talar om ungdomskonferenser som växer, unga som söker förbön och tonåringar som kommer till kyrkan med fysiska biblar under armen.
På Hönökonferensen har han sett hundratals unga strömma fram när frågan ställts om de längtar efter mer av Jesus.
– Jag är inte någon fantastisk predikant, jag märker att det inte ens handlar så mycket om vad jag säger. Men när vi frågar om någon är hungrig, törstig och vill uppleva mer av Jesus kommer hundratals unga fram till förbön.
Det har ändrat hans syn på kyrkans relation till nästa generation.
– Länge tänkte jag som många andra pastorer att kyrkan måste rädda de unga, att vi ska skapa bra ungdomsverksamhet, uppmuntra dem och ordna mentorprogram.
Nu formulerar han det tvärtom.
– Det jag ser får mig att tänka att det kanske är de unga som kommer att rädda kyrkan.
I Ark finns 17-åringar i söndagens lovsångsteam och ungdomsledare i 20-årsåldern predikar regelbundet.
– Det behöver inte vara perfekt, men de bär på någonting som Gud gör i dem och som vi andra behöver bli smittade av.
Målet är inte eld – utan regn
De senaste åren har Eric och Erika Andersson fått ett nytt semesterintresse, han kallar det väckelsesightseeing.
De besöker platser där kristna väckelser tidigare satt djupa spår.
En av resorna gick till Hebriderna utanför Skottlands kust, där en omfattande väckelse ägde rum mellan 1949 och 1952. Eric Andersson hade läst berättelserna om människor som började be, fiskare som föll på knä och unga som kom till tro. På öarna fanns fortfarande några människor i livet som själva varit med.
En av dem var Agnes, 95 år gammal.
Hon berättade att hon som tonåring vaknade en natt och upplevde Guds närvaro i sitt sovrum. Hon böjde sina knän och blev kristen. Hundratals unga på öarna gjorde liknande erfarenheter.
Mer än 70 år senare satt Eric och Erika Andersson hemma hos henne.
– Hon kunde fortfarande inte säga namnet Jesus utan att börja gråta. Hon hade sett någonting av hur vacker han är och vad han kan göra med en människa, hennes klasskamrater och en hel ö.
Eric frågade om hon trodde att Gud ibland sänder väckelse för att ge kyrkan en ny start.
Svaret har stannat kvar.
– Hon sa: Nej, Erik. Gud har alltid väckelse på sitt hjärta. Han söker alltid efter en plats där han kan låta sitt regn falla. Han vill göra det i varje tid och i varje generation.
Det är där Eric Anderssons berättelse denna poddförmiddag landar. Inte i en växande församling i Köpenhamn, utan i en längtan efter något större.
Han återkommer till profeten Elia och bibelberättelsen om när elden har fallit på altaret, men landet fortfarande är torrt. Mellan elden och regnet finns bönen, menar han.
– Vi ser lite mer av Guds eld nu. Vi hör berättelser. Vi ser unga människor söka Gud och människor komma till tro. Men målet är inte bara eld på altaret, målet är regn över landet.
Därför har Ark byggt ett nytt bönerum. Där hålls bön tre gånger om dagen och till hösten startar församlingen en bibelskola med tolv platser där bönen ska ha en central roll.
Vårt poddsamtal är över. Utanför Nimbus fortsätter solen att glittra i vattnet och några kilometer och timmar bort väntar ännu ett nattmöte på Hönökonferensen.
Eric Andersson ska än en gång predika inför unga människor som kommit för att sjunga, be och söka Gud. Men när han denna dag talat om framtidens kyrka handlar det allt mindre om vad han själv kan bygga.
– Min längtan är att vi ska skapa en kyrklig miljö där den helige Ande får plats och kan måla Jesus för människor. Där människor som mött Gud utanför kyrkan känner igen samma närvaro när de kommer till oss, och där vanliga människor vågar tro att Gud kan använda dem.
Han gör en kort paus.
– Om det för tio år sedan fanns ett totalt ointresse för tro, så är det faktiskt en ny tid nu. Det är det jag drömmer om.
Denna reportagetext är skrivet utifrån en poddintervju med Eric Andersson. Samtalet innehåller mycket mer än det texten kan omfamna, så lyssna gärna till podden. Den finns på Sändarens hemsida men även på andra platser för poddar finns. Sök på ”På jakt efter framtidens kyrka”.
