Det märks att det är val. Även bland kristna diskuteras partier, regeringsalternativ och politiska vägval intensivt i dessa tider. Det är inte särskilt märkligt, politiska beslut påverkar människors liv och kan göra ett samhälle både bättre och sämre. Som det konstaterades i den första delen av denna miniserie tilldelar Bibeln den politiska överheten ett viktigt uppdrag.
Men ibland låter det som det vore mer än så, som om det är vid detta som allting avgörs. Om bara rätt sida vinner valet så finns hopp för Sverige, medan en seger för fel sida leder landet i en närmast ödesmättad riktning. Det tonläget går att känna igen från olika politiska håll, också bland kristna.
Det väcker en fråga, inte bara om vår syn på politiken utan kanske allra främst om vår syn på kyrkan.
För om Sveriges framtid ytterst avgörs av vilka partier som får makten på söndag – vad tänker vi då att församlingen faktiskt har för betydelse i vårt samhälle?
Salt och ljus för någon annan
När Jesus beskriver sina lärjungars uppgift använder han två bilder som blivit så välkända att det är lätt att missa hur stora anspråk de faktiskt rymmer: ”Ni är jordens salt” och ”Ni är världens ljus”.
Jesus säger detta till en tämligen oansenlig skara människor i utkanten av det romerska imperiet. Hans lärjungar kontrollerar inga institutioner, har ingen armé och förfogar inte över någon politisk majoritet – långt därifrån. Ändå beskriver Jesus deras betydelse med ofattbart stora ord.
Bilderna säger dessutom något om riktningen. Salt finns inte till för sin egen skull, inte heller ljuset. Båda fyller sin funktion genom vad de betyder för någon eller något annat.
På samma sätt framställs församlingen genomgående i Nya testamentet som en gemenskap med blicken riktad utåt. Det tydligaste uppdraget är förstås att bära evangeliet vidare, berättelsen om Jesus och budskapet om den räddning och försoning som finns i honom. Jesus sänder sina lärjungar att göra alla folk till lärjungar, och i Apostlagärningarna får de uppdraget att vara hans vittnen ”ända till jordens yttersta gräns”.
Kyrkan har något att berätta för världen.
Men när man fortsätter läsa Nya testamentet framträder även en annan tanke: evangeliet ska inte bara höras, det ska gå att se.
En gemenskap som ingen annan?
Jesus säger till sina lärjungar att omvärlden ska kunna känna igen dem på hur de älskar varandra, ett ganska anmärkningsvärt påstående. Människor ska alltså inte bara kunna upptäcka något av Jesus genom lärjungarnas predikan, utan genom att betrakta hur de lever tillsammans.
Hos Paulus tydliggörs den tanken ytterligare. Han beskriver församlingen som en kropp där människor hör samman och är beroende av varandra. Ingen kan säga till den andre: ”Jag behöver dig inte.” Tvärtom är de delar som verkar svagast särskilt nödvändiga.
På andra ställen beskriver Paulus hur några av dåtidens mest grundläggande gränser mellan människor förlorar sin avgörande betydelse i den kristna gemenskapen: jude och grek, slav och fri. I Efesierbrevet använder han en ännu starkare bild och beskriver hur Kristus river skiljemuren mellan människor.
Det är svårt att läsa sådana texter utan att fundera över vad de skulle kunna betyda i Sverige i dag. Vi talar mycket om segregation och parallellsamhällen, om generationsklyftor och ensamhet, om människor som bor på samma ort och ibland i samma bostadsområde men vars liv sällan korsas.
Mitt i allt detta finns församlingen.
Åtminstone i teorin är den en av ganska få platser där tonåringen och 85-åringen, den högutbildade och den arbetslöse, den svenskfödda och den nyanlända kan vara en del av samma gemenskap. Inte bara befinna sig i samma lokal, utan faktiskt höra samman.
Det är ett betydligt större anspråk än att kyrkan enbart ska ordna bra verksamhet för olika målgrupper.
När din nöd också blir min
I Apostlagärningarnas skildring av den första kristna församlingen får den nya gemenskapen även ekonomiska och sociala konsekvenser. Människor delar med sig av vad de har och det konstateras att ”ingen av dem led någon nöd”.
Det betyder inte att den första församlingen var någon helt konfliktfri idealgemenskap. Redan några kapitel senare uppstår missnöje eftersom en grupp änkor upplever sig förbigångna i den dagliga hjälpen. Men det är intressant vad som då sker: problemt betraktas som församlingens bekymmer och arbetet organiseras för att ingen ska hamna utanför.
Samma tanke återkommer på andra håll i Nya testamentet. Jakob är skoningslös mot en tro som möter en människa utan mat eller kläder med vackra ord men utan att erbjuda konkret hjälp. Paulus uppmanar de kristna att bära varandras bördor.
Kanske kan mycket av detta sammanfattas ganska enkelt:
Församlingen ska vara en plats där det märks i mitt liv att min nästa har det svårt.
Det är inte ett alternativ till ett samhälle med fungerande socialförsäkringar, sjukvård eller omsorg. Bibelns höga krav på överheten försvinner inte för att församlingen också har ett ansvar. Men perspektivet reser frågor.
Ensamhet är ett samhällsproblem, men vad betyder det för en församling? Integration är en politisk fråga, men vad betyder den för en gemenskap som säger sig tro att Kristus river skiljemurar mellan människor? Barn och unga behöver trygga vuxna – vad innebär det i en gemenskap där generationerna faktiskt möts? Ekonomisk utsatthet kräver politiska lösningar, men vad betyder uppmaningen att bära varandras bördor när personen bredvid mig inte får ekonomin att gå ihop?
Samma samhällsproblem som får oss att ställa krav på våra politiker borde rimligen också få oss att ställa frågor till våra församlingar.
Genom kyrkan
Det finns en formulering i Efesierbrevet som nästan kan tyckas låta överdriven. Paulus skriver om Guds stora plan och säger att Guds vishet ska bli känd ”genom kyrkan”.
Det är svårt att förena med en lågmäld föreställning om församlingen som i första hand en plats där kristna människor samlas någon timme på söndagen för att få undervisning, sjunga och träffa varandra.
Nya testamentets anspråk är större än så. Kyrkan är sänd till världen med evangeliet, men den ska också genom sitt gemensamma liv göra något så mycket av evangeliet som möjligt synligt: genom människor som annars aldrig hade valt varandra men börjar höra samman, genom att den starkes och den svages liv knyts samman, genom att den enes nöd angår den andre och genom att skiljemurar kan falla. Det är en gemenskap där den ensamme kan få ett sammanhang, människor försonas och den som söker får höra om Kristus.
Det är åtminstone visionen.
Kanske är det här som valrörelsens starka politiska engagemang blir en nyttig spegel också för kyrkan. För tänk om problemet inte främst är att kristna tror för mycket om politiken, utan tror för lite om kyrkan.
Om vi talar som om Sveriges framtid ytterst avgörs av vem som sitter i Rosenbad efter valet säger det något om hur betydelsefull politiken är för oss, men det kan också anses säga något om hur liten betydelse vi i praktiken tillskriver den gemenskap som Jesus kallar världens ljus och Paulus kallar Kristi kropp.
Om ingen skulle märka att vi försvann
Samtidigt, det ska sägas, är det betydligt enklare att beskriva Nya testamentets vision än att leva den. Församlingar kan vara lika segregerade som samhället omkring dem. Vi kan fira gudstjänst tillsammans utan att egentligen dela livet. Den ensamme kan komma ensam till kyrkan och gå därifrån minst lika ensam. Ekonomiska och sociala skillnader kan döljas bakom vänliga samtal över kyrkkaffet och människor kan hamna mellan stolarna även i den gemenskap som säger att ingen ska behöva göra det.
Det är kanske just därför Nya testamentets höga syn på församlingen behöver återerövras. Inte för att kyrkan ska slå sig för bröstet och berätta hur viktig den är för samhället, utan för att försöka erövra att den faktiskt är det.
På söndag går vi till vallokalerna och röstar på den politik vi tror är bäst för Sverige. Det bör vi göra med omsorg, eftersom valresultatet kommer att påverka människors liv.
Men när rösterna är räknade finns det på måndag morgon kyrkor och församlingar på hundratals svenska orter. De har ingen regeringsmakt, kan inte stifta en enda lag och beslutar inte om statsbudgeten.
Ändå säger Jesus till sitt folk att det är jordens salt och världens ljus.
Frågan är vad som skulle hända med våra orter om vi började tro att han faktiskt menade det.
Politiken, kyrkan och hoppet är en serie i tre delar inför valet.
Onsdag: Vad är politiken egentligen till för?
Torsdag: Har vi börjat tro för lite om kyrkan?
Fredag: Vem tror vi egentligen kan förändra Sverige?
