På söndag kväll kommer staplar att växa på tv-skärmarna. Någon kommer att jubla, någon annan kommer att vara förtvivlad. Några få mandat åt ena eller andra hållet kan avgöra vem som får regeringsmakten och därmed möjlighet att sätta sin prägel på Sverige under de kommande fyra åren.
Det är betydelsefullt. Men det är också värt att fundera över hur mycket som egentligen förändras på måndag morgon.
Inte för att förringa politiska beslut. Som konstaterats tidigare i den här serien kan god politik göra människors liv bättre och dålig politik göra dem sämre. Lagar, skatter, rättsväsende, skola, vård och socialförsäkringar påverkar oss på högst konkreta sätt.
Politik handlar även om makt. Riksdagen kan stifta lagar, staten kan ta ut skatt, myndigheter kan fatta beslut som vi måste följa, polisen får ingripa och domstolar döma. Det är inte något suspekt med detta. Tvärtom är det en del av den uppgift Bibeln tillskriver överheten.
Men när Jesus talar till sina lärjungar om makt låter det annorlunda.
”Men så är det inte hos er”
Två av Jesu lärjungar, Jakob och Johannes, har bett om de främsta platserna när Jesus en dag kommer till makten. De andra blir upprörda. Jesus samlar dem och använder världens makthavare som jämförelse:
– Ni vet att de som räknas som folkens ledare uppträder som herrar över dem och att de stora låter folket känna sin makt. Men så är det inte hos er.
Den som vill vara stor ska vara de andras tjänare, fortsätter Jesus. Och han pekar på sig själv: Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv för många.
Jesus säger inte att ledarskap eller makt saknar betydelse. Men han vänder på föreställningen om vad makten är till för och hur storhet ser ut. Och sedan lever han själv på det sättet.
Det är slående när man läser evangelierna hur märklig Jesu strategi för att förändra världen framstår om man utgår från vår vanliga föreställning om inflytande. Han samlar tolv människor och undervisar dem. Han äter med människor som andra undviker, helar sjuka och förlåter. Han tvättar sina lärjungars fötter, utmanar makthavare när det behövs och ger till sist sitt liv. Sedan skickar han sina lärjungar vidare för att göra andra till lärjungar.
Det är förstås för enkelt att dra en rak linje från Jesu situation till en modern svensk demokrati. Jesus bildade inte ett politiskt parti och kandiderade inte i ett riksdagsval, vilket heller inte var möjligt i det romerska imperiet. Kristna i en demokrati har möjligheter att påverka som Jesu första lärjungar saknade, grundläggande en naturlig möjlighet att nyttja.
Men Jesu sätt att tala om och använda makt borde ändå göra något med vår syn på hur världen faktiskt kan förändras.
När politiskt inflytande blir kristet inflytande
Här finns en fråga som är värd att ställa i en valrörelse: När började vi tänka att större kristet politiskt inflytande automatiskt innebär större kristet inflytande över samhället?
Det är inte nödvändigtvis samma sak.
Kristna kan vinna en politisk strid utan att en enda människa börjar älska sin nästa mer. En regering kan fatta beslut som ligger nära kristna värderingar utan att Sverige för den skull kommer närmare Guds rike. Och kyrkan kan förlora politiskt inflytande utan att dess möjligheter att vara kyrka minskar.
Den första kristna rörelsen är åtminstone ett tankeväckande exempel. De första kristna hade i princip ingen möjlighet att påverka vem som styrde det romerska imperiet. De hade inga mandat att vinna, ingen statsbudget att påverka och inga ministrar att tillsätta.
Ändå började någonting förändras. Människor kom till tro, församlingar bildades och människor som annars knappast skulle ha betraktat varandra som jämlikar började kalla varandra bröder och systrar. Tron spreds från stad till stad och så småningom genom stora delar av imperiet.
Det är svårt att läsa den berättelsen och dra slutsatsen att politisk makt är en förutsättning för att kyrkan ska kunna påverka ett samhälle. Snarare väcker den frågan om vi ibland har fått en alltför snäv bild av vad inflytande är.
Det som inte kan beslutas fram
Politikens främsta verktyg är beslut, lagar och gemensamma resurser. Det ger politiken möjligheter som församlingen inte har, men också tydliga begränsningar.
Riksdagen kan besluta om insatser mot ensamhet, men inte att någon ska bli din vän. Politiken kan skapa integrationsprogram och ställa krav som underlättar integration, men inte lagstifta om att du ska bjuda hem den nyanlända familjen på din gata. Den kan förbjuda diskriminering, men inte besluta att människor ska älska den som är annorlunda.
Staten kan genom skatter och bidrag omfördela resurser, men inte skapa generositet. Politiken kan använda stora resurser för att förebygga kriminalitet, men inte genom ett riksdagsbeslut ge en femtonåring tillhörighet, mening och hopp.
Inget av detta är argument för att politiken ska sluta arbeta mot ensamhet, segregation, ekonomisk utsatthet eller kriminalitet. Tvärtom, där politiska beslut kan göra människors liv bättre ska vi kräva att politiken tar sitt ansvar.
Men politikens verktyg har en gräns. Och intressant nog börjar mycket av det som Nya testamentet beskriver som församlingens uppgift just där: att skapa gemenskap, bära varandras bördor, ta emot den främmande, dela med sig, försonas, älska sin nästa, ge människor hopp och berätta om Jesus.
Om rätt sida förlorar
Det perspektivet kan också göra något med hur en kristen går in i en valdag. Vi behöver inte vara likgiltiga. Det finns politiska beslut som kan få stora konsekvenser för människor, utvecklingar i ett samhälle som kristna har all anledning att protestera mot och andra som vi kan glädjas över. Det finns goda skäl att rösta, engagera sig politiskt och argumentera intensivt för den politik man tror på.
Men kanske kan den kristne göra det med något lägre puls.
För om den politiska sida vi själva betraktar som den rätta förlorar valet har inte Guds möjligheter i Sverige upphört, och om den sida vi hoppas på vinner har Guds rike inte kommit.
En valförlust är inte ett nederlag för evangeliet. En valseger är inte en seger för Guds rike.
Kanske är det just där ett specifikt kristet förhållningssätt till politik finns: att kunna ta politiken på största allvar utan att göra den till vårt yttersta hopp.
På söndag väljer Sverige riksdag. Vi bör rösta, fundera över vilket samhälle de olika politiska alternativen leder till och kräva av makthavarna att de värnar rätt, begränsar det onda och skyddar den svage.
Men på måndag fortsätter även ett annat uppdrag. Den ensamme behöver fortfarande besökas, den som står utanför bjudas in och den som bär tungt behöver någon som hjälper till att bära. Människor behöver dela med sig, försonas, ta emot den som inte liknar dem och berätta om Jesus vitt och brett.
Inget av detta är mindre samhällsförändrande för att riksdagen aldrig röstar om det. Sverige behöver god politik. Men kristen tro gör ett betydligt djärvare påstående än så:
Sverige behöver även församlingar som tror på sitt uppdrag.
Politiken, kyrkan och hoppet är en serie i tre delar inför valet.
Onsdag: Vad är politiken egentligen till för?
Torsdag: Har vi börjat tro för lite om kyrkan?
Fredag: Vem tror vi egentligen kan förändra Sverige?
