I den gudstjänst där jag välkomnades som ungdomspastor till Sävedalens Missionskyrka i mitten av 1990-talet minns jag hur en av de andra nya medlemmarna, Bengt, som kommit till tro i mogen ålder, vittnade om de två saker som berört honom mest på hans resa till tro:
– Dels var det de enkla lovsångerna ni sjöng i gudstjänsten. Jag kände att ni verkligen hade kontakt med Gud när ni sjöng dem. Och så var det det vänliga bemötandet, hur ni hälsade på mig, som gjorde intryck.
När jag tänker på dessa ord ringer kompositören Göte Strandsjös textrader inom mig: ”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn. Så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att här hörde jag hemma.”
Kan det vara så att vänlighet är en väckelsefråga? Att det är avgörande att gemenskapens kroppsspråk blir en klangbotten för att med trovärdighet kunna förmedla evangelium?
Frukt, inte dekorationer
Paulus är känd för att kontrastera köttet och anden, men också för de nyckelord han kopplar samman med dem: köttets gärningar ställs mot Andens frukt.
Om några månader dekoreras våra stadskärnor och gallerior med julgranar, färgade kulor och glitter. Det kan se fantastiskt ut ett tag, men ingenting växer på pyntet. När julen är över plockas det ner i lådor eller slängs. Ett verkligt fruktträd är kanske mindre spektakulärt, men det lever, växer och fortsätter att bära frukt.
Det är en bild för den kristna trons vision om vad som händer med den människa som genom tron på Jesus får Andens gåva. Paulus skriver om kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Det är inte dekorationer som vi hänger på oss för att framstå som lite mer kristna. Det är frukt som ska växa fram.
Och mitt i denna uppräkning finns vänligheten.
En kristen ska egentligen inte behöva gå på charmkurs. Genom Andens närvaro får vänlighet och medmänsklighet växa. Jag uppmärksammar andra, gläds med deras framgångar och präglas alltmer av Jesu sinnelag.
När Paulus i ett annat sammanhang talar om kristet ledarskap skriver han: ”En Herrens tjänare skall vara vänlig mot alla” (2 Tim 2:24).
Kanske är detta en av de viktigaste egenskaperna för att ett ledarskap ska kunna fungera i kärlek, lyfta människor underifrån, väcka förtroende och färga en hel församlingskultur med vänlighet? Kanske är det rentav en dimension att ta i beaktande nästa gång vi skriver en platsannons och söker en ny ledare?
En ryggsmekare i mikron
Men hur omsätts vänligheten i praktisk handling?
När jag arbetade som ungdomspastor i Sävedalens Missionsförsamling lärde jag känna en man som på ett unikt sätt förädlade fikastunden till en egen konstart, nämligen församlingens dåvarande föreståndare Urban Erestam.
Denna gemytets mästare hade en förmåga att gräva fram fikabröd ur bortglömda frysar och outforskade kylskåp som slog omgivningen med häpnad. Bullpåsar från julmarknaden året innan, överblivna sockerkakor från olika decenniers symöten och rulltårtor med alltmer skiftande färgskalor grävdes fram med stor frenesi medan kaffearomen spred sig från den inkörda kaffebryggaren.
När vi andra dömde ut olika fikabröd som otjänlig människoföda och föreslog att Anticimex borde få ta sig an bakverken hade Urban ett uttryck som han ständigt använde med stor inlevelse:
– Det är ingen fara med fikabrödet. Det behöver bara en ryggsmekare i mikron så blir det som nytt igen.
Efter 30 sekunder – i svåra fall upp till en minut – på full effekt hade undret skett. Gamla bullar och kakor hade återfått sin lyster och sveptes ner med skummande kaffe i ansenliga mängder.
Den senaste tiden har jag tänkt på hur vi människor också kan vara i behov av en slags ryggsmekare i mikron. Vad är det som kan få oss att tina upp och börja möta varandra med vänlighet? Vad hjälper oss att räta på oss och bli de människor vi är tänkta att vara?
Jag tror att ett av de bästa sätten att omsätta vänlighet i praktisk handling är uppmuntran. Eller med Bibelns ord: ”Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag …” (Heb 3:13).
Vänlighet i praktiken
Det behöver inte vara märkvärdigt. Säg vänliga ord till en medmänniska. Skriv en hälsning till någon som behöver den. Möt människor med en blick som visar att du faktiskt ser dem. Hjälp någon praktiskt.
Just nu finns det många människor som behöver en hjälpande hand. Det kan vara att klippa gräset åt någon som inte orkar själv, handla mat åt någon eller swisha en slant till den som fått problem med försörjningen. Eller varför inte bjuda en medmänniska på en oväntad fika och ge utrymme för ett gott samtal?
Det är lätt att tänka att det är de stora insatserna som förändrar världen. Men ofta är det de små handlingarna som gör skillnad: vänlighet och kärlek i en människas helt vanliga vardag.
Kanske var det just något sådant Bengt mötte när han kom till vår kyrka för alla dessa år sedan. Någon hälsade på honom. Någon visade genom sitt kroppsspråk: Vi ser dig. Du är välkommen här.
Och det blev en del av hans väg till tro.
Kanske är vänlighet trots allt en väckelsefråga.
