När jag börjar skriva detta rapporterar medierna om intensifierade bombningar av ukrainska städer. Död och förödelse. På tv såg jag häromdagen bilder från en begravning där stupade ukrainska soldater hedrades. Mest berördes jag av ett barn som lade kinden mot sin pappas kista. Sorgen var bottenlös.
När krig råder läggs städer i ruiner. I vår egen tid räcker det att nämna Gaza, Mariupol eller Aleppo för att bilderna ska träda fram. När jag var barn var det Beirut som togs upp i nyheterna.
En stad i ruiner
Efter andra världskriget låg stora delar av Europa i ruiner, och i filmen The Pianist från 2002 finns en scen jag aldrig kommer att glömma. Striderna rasar i Warszawa år 1944 och vi följer juden Władysław Szpilman, som mot alla odds överlever nazisternas vansinne. Szpilman är ingen krigare, ingen hjälte, ingen motståndsman. Han är en känslig konstnär som endast överlever därför att generösa medmänniskor hjälper honom.
Mot slutet av filmen, under Warszawaupproret 1944, har han precis undgått döden med en hårsmån och vi ser honom mödosamt klättra över en mur. Sakta höjer sig kameran i takt med att Władysław krånglar sig över. Långsamt framträder på andra sidan vidden av det som hänt. Staden är fullständigt förödd. Inte ett hus är helt. Ensam står han bland ruinerna och stapplar långsamt fram längs det som tidigare måste ha varit en ståtlig aveny.
Scenen får mig alltid att tänka på inledningen av Klagovisorna i Bibeln: Ack, övergiven ligger hon, den förr så folkrika staden.
År 587 före Kristus jämnades Jerusalem med marken av babylonierna. Klagovisorna ger ord åt den bottenlösa sorgen hos ett folk som förlorat allt, men boken nöjer sig inte med att beskriva katastrofen och dess konsekvenser. Den tolkar den också.
Gång på gång sägs det att Jerusalems fall är Guds straff för folkets synder – och här ställs vi inför en av Bibelns kanske svåraste frågor. Tar vi texten helt bokstavligt riskerar vi en gudsbild som väcker rädsla och skam – kan man verkligen tro på en sådan Gud? Avfärdar vi den i stället därför att den inte passar vår bild av Gud, säger vi i praktiken att delar av Bibeln är irrelevanta. Inget av dessa två alternativ känns särskilt tillfredsställande.
Finns det ett tredje sätt att läsa?
Våldstexterna och korset
I boken The Crucifixion of the Warrior God tar den amerikanske pastorn och teologen Greg Boyd sig an frågan om Gamla testamentets (GT) våldstexter. Eftersom han vill respektera GT som Guds ord, samtidigt som han ser Jesus som den slutgiltiga uppenbarelsen av vem Gud är – vilket enligt Boyd inbegriper ickevåld – ställs han inför ett till synes olösligt dilemma: Hur ska man få ihop dessa två bilder?
Intressant nog berättar han att hans ursprungliga ambition var att försvara GT:s våldsskildringar och visa att Gud hade rätt varje gång han befallde våld. Men ungefär femtio sidor in i sitt manus gav han upp. Det gick inte.
Och det är inte svårt att förstå varför. Det räcker att läsa krigslagarna i Femte Mosebok, där Israels folk uppmanas att ”inte skona en enda levande varelse”. Hur ska sådana texter förstås? Hur går de ihop med Jesus, som uppmanar sina lärjungar att älska sina fiender och vända andra kinden till?
Boyds decennielånga kamp med bibeltexterna resulterar i hans teori om GT:s våldstexter som litterära krucifix. Vad innebär det?
Boyd försöker inte förklara bort texternas grymhet. I stället läser han dem genom korset. Det första steget är att försöka sätta sig in i hur det hela såg ut där på Golgata för 2 000 år sedan, med dåtidens sätt att se och tänka. När människor stod framför korset såg de inte bara en människa bli torterad, utan också en människa som verkade vara förbannad av Gud.
Först i uppståndelsens ljus blev korsets djupaste innebörd synlig. På ytan såg allt ut som ett gudomligt straff, men verkligheten var en annan. Vi har dock blivit så vana vid korsets ”djupa” dimension att vi inte längre förmår se detta, enligt Boyd. Vi vet ju att korset handlar om att Gud räddar världen – och denna djupdimension gör att vi inte längre ser ytan, det vill säga det som de ursprungliga åskådarna till Golgatadramat såg. De såg någon som var förbannad av Gud. Men vi vet bättre, för vi ser bakom ytan.
Litterära krucifix
På samma sätt menar Boyd att vi kan läsa GT:s våldstexter. På ytan ser det ut som om Gud handlar våldsamt. Men när vi betraktar dem på samma sätt som vi betraktar korset träder en djupare sanning fram.
Vi förstår då att Gud inte vill det våld som tillskrivs honom, utan på sätt och vis själv är ett offer för människans ondska. I GT ser vi en Gud som är så solidarisk med mänskligheten att han till och med låter oss tillskriva honom barbarisk ondska – och till slut spikades Gud själv upp på trä, samtidigt som ”vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad” (Jesaja 53:4).
Boyd läser alltså GT:s våldstexter på samma sätt som han ”läser” korset; de är litterära krucifix.
Man behöver inte dela varje led i Boyds resonemang för att uppskatta själva ansatsen. Den hjälper oss att hålla samman hela Bibeln utan att vare sig blunda för de svåra texterna eller skilja GT:s Gud från den Gud vi möter i Jesus.
Men vad betyder detta för vår läsning av Klagovisorna och den gudsbild som framträder där? Jo, kanske kan man säga att Jerusalems förstörelse blir en profetisk bild av korset. På ytan upplevs den av folket som Guds straff, vilket är det som återges i Klagovisornas text, men detta är ”yta”. Texten kan fortfarande ses som inspirerad av Gud, men enligt Boyd behöver vi som sagt lära oss att se på djupet.
Utifrån korsets perspektiv, på ”djupet”, pekar Jerusalems ruiner på något annat. Folkets gudsuppfattning är så förvrängd att de, likt de omgivande folken, inte förmår se något annat än en straffande Gud. Men just i detta teologiska mörker möter Gud dem. Han identifierar sig med folket till den grad att han låter dem ha felaktiga föreställningar om honom – för att därmed kunna verka ”underifrån”, fortsätta sitt frälsningsverk och gradvis lyfta dem och oss ur den våldsamma gudsbildens träsk.
Beskrivningen av Jerusalems ruiner är som ett litterärt krucifix. Jerusalems ruiner år 587 före Kristus är en bild av korset.
En Gud som bygger upp ruiner
Den som närmar sig Gamla testamentets gudsbild utifrån ett fundamentalistiskt sätt att läsa – ”vi ska bara läsa som det står” – riskerar att bli rädd för Gud. Den som däremot löser problemet genom att säga att GT:s Gud är en annan än den Gud vi möter i Nya testamentet hamnar farligt nära Markions gamla villolära från 100-talet. Dessa båda extremer gör vi väl i att undvika.
Jag är övertygad om att det finns ett sätt att läsa hela Bibeln som bär god frukt – och här är Boyd en guide värd att lyssna på. Om man till exempel läser Klagovisorna på det sätt som föreslagits är det möjligt att där finna ett evangelium, goda nyheter.
Det som hände med Jerusalem 587 före Kristus kan läsas som en kraftfull symbol eller profetia för det som hände Jerusalems sanne kung på långfredagen för 2 000 år sedan, då hoppet om Guds rike låg i spillror. Det såg ut som att fienden hade triumferat. När dåtidens människor såg på korset såg de ett misslyckande och en gudomlig förbannelse.
I efterhand vet vi att det kommer en söndag, en uppståndelsedag, en dag då ruinerna byggs upp och det visar sig att Gud inte alls hade övergivit Jesus, att han inte var förkastad av Gud. Men på långfredagen, mitt bland ruinerna, rådde gråt och klagan.
Så kan det förresten vara också i våra egna liv. Ibland sitter vi mitt bland våra livs ruiner och undrar om Gud har övergivit oss, om han till och med har straffat oss. Låt oss då se på korset och den som hänger där. På ytan ser det ut som en gudomlig förbannelse, men vi vet vem vi tror på. Vi vet hur det är på djupet. Vi vet att långfredagen efterföljs av den tomma graven och att Gud är en mästare på att bygga upp det som raserats.
Och i det nya Jerusalem som en dag ska uppstå och som är vårt hopp – där kommer alla tårar att torkas av Gud själv.
Det finns goda nyheter bland ruinerna.
