När Lena Bergström får frågan om vad hon drömmer om när det gäller framtidens kyrka behöver hon inte leta särskilt länge efter orden. Hon har burit på en formulering under lång tid:
– En kyrka som bär på tyngd och andas lätthet.
Tyngden handlar om det kyrkan bär med sig: tvåtusen år av kristen tro, erfarenheter och vägledning, en kedja som sträcker sig från de första lärjungarna fram till i dag.
– Jag vill att man ska känna när man kommer in i en kyrka, oavsett om det är en liten grupp någonstans eller en stor katedral: Här finns det något att stå på, här kan man vila tryggt i att det finns en lång tradition och en lång erfarenhet.
Men det behöver samtidigt finnas en lätthet. Lena Bergström nämner Martin Lönnebo som ett exempel på någon som förenade tyngden och lättheten.
– Han gestaltade den enorma traditionen och bildningen, hade allt det i sig. Samtidigt var det nära till skratt och enkla bilder. Det finns ett ljus över den mogna kristna tron där vi andas lite lättare tillsammans.
Tyngden och lättheten är alltså inte motsatser, snarare hör de ihop och den som går djupare i tron och traditionen kan även mogna in i en större lätthet.
Klimatkrisen får inte ta ifrån oss glädjen
Den kombinationen behöver inte minst Lena Bergström själv. Hon är evangelist i Equmeniakyrkan och arbetar med särskilt fokus på klimatnödläget. Det innebär att hon ständigt befinner sig nära frågor som lätt kan föda både oro och uppgivenhet.
– Periodvis är det väldigt tungt att vara engagerad. Läget är ytterst allvarligt och det finns ingen ordentlig samling i världen kring att vilja lösa problemen. Man kan drunkna i det.
Därför behöver allvaret vägas upp av något annat: att kunna njuta av livet, kärleken och vänliga människor. Och av bönen.
– Att bara närma sig Gud får man verkligen göra tomhänt, utan några svar och utan att veta hur det här ska gå till. Då kan man vila i den relationen.
Även frustrationen och vreden får finnas där. Lena Bergström påminner om berättelsen där Jesus gråter över Jerusalem. Sorgen över det som går sönder är inte främmande för Gud.
För henne är klimatengagemanget därför inte något som lagts till den kristna tron vid sidan av allt annat. Det växer i allra högsta grad ur den.
”Hur kan jag då inte vara varsam?”
Redan skapelseberättelsen beskriver hur livet vävs samman, menar hon. Människan står inte utanför skapelsen utan är helt beroende av den.
– Jag tror att Gud har skapat himmel och jord. Det räcker som argument. Om jag vill ära Gud med mitt liv, hur kan jag då inte vara varsam och aktsam med Guds skapelse?
En anledning till att klimatfrågan ändå ibland hamnat vid sidan av evangeliet tror hon finns i hur den kristna tron kommit att individualiseras i takt med samhällets utveckling i den riktningen. Den kristna förståelsen av frälsning behöver få en större horisont, menar hon; evangeliet handlar inte bara om den enskilda människans relation till Gud utan om en befrielse som får konsekvenser för hur livet levs.
– Evangeliet befriar oss från negativa och destruktiva mönster till kärlek, liv och delande. Vi gör inte det här för att bli frälsta, men frälsningen kan befria oss till att leva med riktning mot den här harmonin och helheten.
Hon återkommer till Paulus ord i Romarbrevet om en skapelse som ropar och längtar efter befrielse från ”tomhetens välde”.
– Jag tycker att det uttrycket på något sätt beskriver vår tid. Så mycket av det som bryter ner och är destruktivt kännetecknas också av tomhet.
Mot detta ställer hon Guds skapelse: fullhet och överflöd.
En ny folkrörelse – och en väckelserörelse
När samtalet rör sig mot hur framtidens kyrka skulle kunna se ut är Lena Bergström försiktig med detaljerade framtidsbilder. Om 20 år kan världen vara förändrad på sätt som är svåra att föreställa sig.
Men hennes önskan är tydlig.
– Jag hoppas att kyrkan om 20 år är en gemenskap som praktiserar kärlek, barmhärtighet och delande på alla sätt den kan. Och som bär evangeliet i den tid som är.
När hon deltar i klimatdemonstrationer, ibland med pastorskragen på, märker hon att kyrkans närvaro uppskattas.
– Kyrkan är så välkommen och efterlängtad. Jag tänker att vi ska vara där vi är efterfrågade och på något sätt ge kropp åt det Gud vill, säger Lena Bergström och betonar att hon i detta ser något större än enbart ett ökat klimatengagemang:
– Vad vår tid behöver är en slags folkrörelse på nytt, och en väckelserörelse. Och jag tror att den mycket väl skulle kunna börja i kyrkan.
Väckelsen handlar då även om att upptäcka hur djupt även kristna är indragna i levnadsmönster som bryter ner skapelsen.
– Vi är så insyltade i det här systemet som är destruktivt för skapelsen och därmed för oss själva. Vi behöver vakna upp över behovet av det livsförändrande evangeliet.
Börja leva det nya redan nu
Det kan, och bör, få mycket konkreta uttryck, menar hon. Lena Bergström tror att människor framöver kan behöva leva närmare jorden och närmare varandra.
– Vi kanske kommer odla mer tillsammans. Jag tror att vi kommer behöva leva mer med händerna i jorden på olika sätt, och att det kan vara något väldigt positivt och gott.
Församlingen skulle kunna bli en plats där sådana sätt att leva utforskas redan nu innan omständigheterna tvingar fram dem, tänker hon.
– Man behöver inte vänta på att man inte kan göra olika saker längre. Man kan i förväg börja skapa det nya.
Det kan handla om odling men även om att dela resurser; verktyg, maskiner och bilar behöver inte nödvändigtvis ägas av var och en. Lena Bergström nämner Grön kyrkas Dela-app, där människor inom en församling kan erbjuda sådant de äger till andra.
– Församlingen skulle kunna vara en plats där man utforskar ett annat sätt att leva, med ett större delande. Vi behöver konsumera mindre – eller ”konsumindre”, som någon har uttryckt det.
För henne är inte heller detta främmande för den kristna traditionen. Delandet finns redan i berättelserna om den första församlingen. Och när kyrkan praktiserar det den förkunnar kan själva sättet att leva bli en form av evangelisation.
– Det finns i det diakonala en tydlig evangelisation genom att man gestaltar det man tror på. Berättandet, rösten och görandet går hand i hand. Det är så trovärdighet byggs.
Älska den församling som finns
Men drömmen om en annan kyrka rymmer även en risk. Om idealbilden blir för stark kan den göra människor missnöjda med den verkliga församlingen.
– Uppgiften är att älska den församling jag har, där jag finns. Här får jag vara med och arbeta, och Gud arbetar med mig i den här gemenskapen.
Det ständiga sökandet efter något bättre känner hon igen från konsumtionssamhället: en annan soffa, ett annat program, en annan tröja. Alltid något annat än det man redan har.
– Så bör vi inte förhålla oss till vår församling, där får vi tvärtom öva oss i att upptäcka glädjen och hur kärlek kan växa i små sammanhang.
Församlingen kan det på det sättet blir en sorts övningsplats. Paulus skriver att tro, hopp och kärlek består och att kärleken är störst, så redan här och nu kan kyrkan öva sig i det som en dag ska bestå.
”Det vi kan göra är här”
Lena Bergström säger att hon har hopp om kyrkan därför att det är Guds kyrka, men det betyder inte att hon med självklarhet ser framtiden an med någon självklar optimism.
Hennes större oro gäller vad människan gör med ”Guds stora hus”; hela skapelsen.
– Det är därför jag tycker att kyrkan måste vara med både i opinion, omställning och anpassning när det gäller klimatet och hela krisen för det biologiska livet på jorden. Om vi inte är det vet jag inte riktigt vad det är för kyrka vi är.
Hon ser en risk i en kristendom som riktar blicken så starkt mot himlen och den nya skapelsen att ansvaret för världen här och nu försvagas.
– Kärleken till Gud och medmänniskan måste också uttryckas genom kärlek till hela skapelsen. Vår medmänniska är helt beroende av den.
Och det som en gång ska komma ligger ytterst i Guds händer. Vårt ansvar finns här och nu, menar Lena Bergström.
– Det som ska hända sedan är verkligen Guds ansvar.
Vill inte drivas av vrede
Fossilindustrins fortsatta jakt på nya fyndigheter av olja, gas och kol trots vetskapen om klimatförändringarnas konsekvenser som funnits under lång tid gör henne arg.
– Det väcker så mycket vrede faktiskt, och vad gör jag av den? Jag vill inte vara driven av vreden eller rädslan för framtiden, jag vill vara driven av Guds kärlek och min kärlek till Gud.
När hon möter andra människor i klimatrörelsen känner hon igen samma drivkraft. Bakom engagemanget finns ofta erfarenheter av andra människor, omsorg om barn och barnbarn, kommande generationer och dem som redan drabbas.
– Om man frågar varför det här är viktigt för människor så är svaret kärlek, kärlek, kärlek.
Där någonstans blir kanske hennes djupaste dröm om framtidens kyrka som tydligast.
Andens frukter – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning – handlar inte enbart om hur människor behandlar varandra, menar hon. Självbehärskning och ödmjukhet behövs även i relation till skapelsen säger Lena Bergström och betonar att själva ordet ödmjukhet, ”humility”, för tankarna till humus, jord. Människan är själv av jorden och en del av skapelsen.
Kanske har kyrkan fortfarande bara anat vidden av den kärlek den talar så mycket om.
– Jag tror att vi bara har börjat nosat på det. Tänk om det här är tiden när vi verkligen kommer att upptäcka vad kärlek är. Tänk om kärleken är ett Gudsflöde som vi ska öppna oss för. Ju mer vi gör det i relation till varandra och till skapelsen, desto mer av Guds rike ser vi.
Det är där hennes hopp om framtidens kyrka finns.
– En kyrka som förblir likgiltig inför jorden har jag inte så mycket hopp för. Men den kyrka som är engagerad och finns mitt i livet med Guds kärlek, och som både vill djupna i sin gudsrelation och leva den i världen – där finns hopp.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka”. Vill du veta mer om hur Lena Bergström resonerar, höra hennes tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
