Det är trångt i Betlehemskyrkan när Robert Eriksson ber besökarna att sätta sig tätare så att fler får plats. Snart ska han fråga America Vera-Zavala, Sverker Sörlin och Joel Halldorf vart solidariteten tagit vägen.
Samtalet tar avstamp i 1990-talet, då Vera-Zavala var en del av den globala rättviserörelsen. Det fanns en tro på att människor tillsammans kunde förändra världen. Nu beskriver de tre en tid präglad av framtidsoro, men de är inte överens om att viljan att förändra har försvunnit.
Sverker Sörlin talar om studiecirklar och folkrörelser. Han ser folkbildningen som något mer än en möjlighet för enskilda att lära sig nytt: den har gett människor kunskap och mötesplatser för att delta i demokratin.
– Vi måste göra de här investeringarna i oss själva och i bildning som samhällsprojekt för att minska risken för att vi förleds eller försummar och förförs.
Joel Halldorf oroar sig för vad som händer när sådana gemenskaper försvagas. Ett samhälle av ensamma människor blir lättare att påverka, menar han.
– Det enda sättet att skapa ett resilient samhälle, där saker och ting kan växa, det är genom små gemenskaper.
Amerika Vera-Zavala ser fortfarande människor organisera sig, även om ingen ny rörelse fått samma kraft som den hon själv var med i. När kvällen går mot sitt slut talar hon om sin övertygelse att en större rörelse ska komma igen. Hon liknar den vid en fest som människor behöver vara beredda att delta i.
– Vi måste träna på att festa.
Judas får berätta – och musiken svarar
Dagen därpå möts litteratur och musik i kyrkan. Författaren Niklas Rådström och översättaren Alva Dahl samtalar med kulturskribenten John Sjögren om Bibeln som litteratur. Mellan samtalets delar framför Tomas Boström och Emil Svanängen musik och korta reflektioner.
Redan före samtalet läser Boström ur Rådströms roman Judas hågkomster. Han stannar vid Miriam, som sjunger och dansar nära Jesus. Mot den bakgrunden får frågan om vem som berättar en välkänd historia också höras i musiken.
– Det var ju inte egentligen Judasgestalten jag var ute efter, utan jag ville berätta Jesusberättelsen, säger Rådström.
Han ville låta någon som stod nära händelserna föra ordet. Valet av Judas öppnade samtidigt en fråga han länge grubblat över: Om Jesus visste vad som skulle hända, hur ska man då förstå Judas roll?
Dahl, som arbetat med den nya översättningen av Nya testamentet, beskriver hur ordval kan föra vidare äldre tolkningar. Hon nämner bland annat hur Judas och judiskt liv har skildrats. När en bibeltext låter självklar kan det alltså vara värt att fråga vad som står där och vad läsare genom tiderna har lagt till.
Rådström vill inte läsa Bibeln som om varje text hade en färdig mening som väntar på att upptäckas, för honom kan mening i stället uppstå i mötet mellan texten och den som läser. Dahl påminner om att läsningen också får vara lustfylld:
– Det är väl klart att man ska läsa Bibeln för att njuta av den.
Efter samtalet återvänder Boström och Svanängen till musiken. Boström läser ännu ett stycke ur romanen, den här gången om röster som flätas samman i sång, innan de spelar vidare. Deras samarbete blir på så vis en del av kvällens läsning av Judas hågkomster, inte bara musik mellan programpunkterna.
Offret får inte försvinna
Lördagskvällen ställer en fråga som är tyngre: Var kommer all denna ondska ifrån? Journalisten Anna Lindman samtalar med etikforskaren Ann Heberlein och försvarsadvokaten Viktor Banke.
Banke har mött människor som begått mycket grova brott. Han vill kunna döma handlingarna utan att slå fast att människan bakom dem är ond.
– Jag tycker aldrig man kan prata om onda människor. Kanske något undantag någonstans. Det finns ju alltid extremer, men generellt sett så tycker jag inte det.
Ann Heberlein håller med om att det är viktigt att försöka förstå varför människor gör andra illa, men när samtalet riktas mot förövarens omständigheter vill hon hejda det en stund.
– Jag vill alltid försöka behålla också offrets perspektiv i sådana här diskussioner. För det är också ett problem när vi talar om ondska. Att när vi använder begreppet ondska så blir allt fokus på förövaren och så glöms offret bort igen.
Här får kvällens fråga sin skärpa. Hur försöker man förstå den som gjort ont och samtidigt ge fullt utrymme åt den som drabbats? Heberlein talar utifrån sin egen erfarenhet av att ha blivit utsatt för ett övergrepp, Banke utifrån sitt arbete med människor som samhället helst vill hålla på avstånd.
Samtalet går vidare till straff och till en politisk retorik där hårdare tag ofta framstår som det främsta svaret. Heberlein gör en åtskillnad:
– Straff utmäts och diskuteras och ska liksom stå i proportion. Hämnden är alltid oproportionerlig.
Banke försvarar rättsstatens sätt att behandla även dem som begått de grövsta brotten, han vill heller inte ge upp möjligheten att en människa kan förändras. De båda lämnar ingen enkel förklaring till ondskan, men när Anna Lindman ber dem säga något inför vägen hem återkommer de ändå till det goda människor kan göra för varandra i vardagen.
Den oanvändbara människan
På söndagen läses och sjungs skapelseberättelsen i en litterär gudstjänst. Därefter samtalar författaren Anita Goldman, Peter Halldorf och teologen Andreas Norlander om Genesis, Marilynne Robinsons läsning av Första Moseboken.
Goldman har stannat vid Robinsons beskrivning av en Gud som inte ser människan som någon att använda. Hon hör den mot bakgrund av valrörelsens återkommande tal om arbete, nytta och att göra rätt för sig.
– Den här oanvändbara människan, hur oerhört radikalt det är.
Hon uppskattar också att Robinson inte upprepar den gamla bilden av Gamla testamentets Gud som enbart straffande. När Robinson beskriver Gud som finkänslig mot Abraham stannar Goldman upp.
– Han lyssnar in på Abraham.
Peter Halldorf talar om hur Robinson låter både rättvisa och nåd finnas i berättelserna. Han påminner om Kain, som dödar sin bror men skonas:
– Vad händer? Nåd. Gud skonar Kain.
Det är inget svar på lördagskvällens samtal om brott och offer, men efter den kvällen blir det svårt att höra ord som skuld, rättvisa och nåd utan att också tänka på människorna de gäller.
När gudstjänsten och Bokmässan i Betlehemskyrkan avslutas återvänder Maria Larsson till något Sörlin sagt på torsdagskvällen:
– Starta fler studiecirklar
Den uppmaningen skickade hon med, både studiecirklar i bokstavlig mening och andra sätt att fortsätta träffas, lära och göra saker tillsammans.
Fyra dagar tidigare hade besökarna uppmanats att sätta sig tätare så att alla skulle få plats i kyrkan, nu skickas de alltså vidare med en tanke om vad de kan göra tillsammans:
– Hoppet är inte bara nånting som vi står här och pratar om, utan hoppet är nånting som vi gör tillsammans.
