Sofia Camnerin behöver inte fundera länge när hon får frågan om sin längtan efter framtidens kyrka. Som pastor i Equmeniakyrkan, teologie doktor och generalsekreterare för Sveriges kristna råd har hon många perspektiv på kyrkans möjligheter. Men hon börjar i den lokala församlingens uppdrag.
– En radikalt välkomnande kyrka som tydligt finns till för den plats man finns på. Vi har fortfarande lite lätt att tänka oss eller vi som finns i kyrkan. Men att vi är sända för den plats vi är på är det som jag tror är framtiden. Vad finns det för behov på den här platsen? Vad bara måste vi svara på?
Hon uppskattar det frikyrkliga entreprenörskapet och visionärerna som har byggt församlingar. Samtidigt ser hon en risk i att engagemanget blir till en känsla av ägande, att tänka att kyrkan tillhör Gud kan öppna för en annan hållning.
– Baksidan är att man riskerar hela tiden att tänka att det är vår kyrka, ”välkommen till vår kyrka”. Det finns en stor befrielse och en möjlighet till den här radikala öppenheten om man mer tänker att det är Guds kyrka och att vi på den här platsen försöker svara på Guds kallelse till oss.
Då blir den som har burit församlingen under många år och den som kommer dit för första gången del av samma gemenskap.
– Oavsett om vi själva har varit med och samlat in pengar och bokstavligt talat bytt tak på den här kyrkan eller planerat grunden, eller om man är en vanlig sökare eller en strulig ungdom på den här platsen. Den här kyrkan är lika mycket till för oss alla. Vi alla står inför samma Gud. Det är inför Gud vi samlas och Kristus Jesus är centrum.
Kyrkorna för den här platsen
Under Equmeniakyrkans första åtta år var Sofia Camnerin biträdande kyrkoledare. Mötet med samfundets olika rötter hjälpte henne att upptäcka nya perspektiv. I det metodistiska arvet fann hon en tydlig betoning på att pastorer sändes till en plats för att tjäna den.
Samma tanke präglar hennes längtan efter ett djupare samarbete mellan kyrkor. Församlingarnas gemensamma ansvar behöver väga tyngre än viljan att framhäva det egna sammanhanget.
– Världens utmaningar är för stora för någon kyrka att lösa ensam. Jag hoppas på en utveckling där vi ännu mer försöker göra allt gemensamt som vi kan göra gemensamt, utom det som vi av olika skäl absolut inte kan göra gemensamt.
Diakoni och internationellt engagemang är områden där samarbetet redan har kommit långt. Hon önskar också fler gemensamma gudstjänster och utåtriktade satsningar.
– Att inte i första hand försöka profilera sin egen kyrka, utan att visa att vi är kyrkorna på den här platsen, för den här platsen. Fira mer gudstjänster gemensamt skulle jag önska, jobba mer utåtriktat gemensamt. Det kan handla om fältarbete eller olika typer av diakonala satsningar.
På samfundsnivå upplever hon god respekt mellan kyrkoledare och företrädare. Lokalt får hon samtidigt höra om misstro och konkurrens. Enheten behöver därför bli något mer än organisatorisk samordning.
– Man ska inte bli mer lika, utan det handlar verkligen om erkännande, ömsesidig respekt. Men det jag också vill är ett mycket större och djupare engagemang; mer kärlek, mer överlåtelse. På djupet: ”Se hur de älskar varann”, sades om de första kristna. Att vi verkligen visar att vi bryr oss om varann.
Omsorgen får heller inte stanna inom den kristna gemenskapen. Camnerin efterlyser större gästfrihet gentemot människor av annan tro, med relationer som bidrar till tillit och fred.
Lägg behoven i mitten
Hur kan människor med olika uppfattningar hitta ett gemensamt uppdrag? Sofia Camnerin använder bilden av stolar i en ring. I mitten finns ett utrymme. Där kan församlingen lägga det som den behöver möta tillsammans.
– Vi har fortfarande så lätt att kräva att den som sitter bredvid mig helst ska bli som jag, tycka som jag och fullt ut acceptera mig och mina åsikter. Och jag förväntas helst tycka samma. Vi sitter fast i att vi tror att det är där vi ska lägga krutet, när vi snarast borde lägga det i mitten.
I det gemensamma utrymmet får människornas behov ta plats. Blicken flyttas från det som skiljer församlingsmedlemmarna åt till det som de tillsammans kan göra.
– Vi lägger nöden här i mitten. Hur ser nöden ut på den här platsen? Finns det många utslagna människor? Finns det många ungdomar som bara drar runt? Finns det många ensamma äldre? Vad är de stora behoven här? Fokusera på det snarare än att få den andra att tycka likadant.
Hon känner själv igen förväntningarna på att passa in. Närheten i en församling kan ge trygghet och tillhörighet, men också göra det svårt att vara annorlunda.
– Jag har själv vuxit upp i väldigt täta frikyrkliga gemenskaper där man kunde känna ibland att jag måste tycka och tro exakt likadant som alla andra och helst bli som dem. Det behövs både närhet och distans för att det ska funka. Integritet är viktigt. Gränser är lika viktiga som närhet.
Under sina sexton år i Kyrkornas världsråds ledning har hon ibland upplevt stor frihet bland människor som står långt från henne teologiskt och kulturellt. Hon nämner möten med en etiopisk ortodox metropolit som kanske inte ens anser att hon borde vara ordinerad pastor.
– Vi är så olika. Och ändå kan jag känna i de sammanhangen både kärlek och frihet. Det tror jag är för att vi där vet att vi inte kan övertyga den andra att bli som oss själva. Han vet att jag inte kommer bli som han och jag vet att han inte kommer bli som jag. Vi måste titta på det som ligger här gemensamt. Vad ska vi svara på gemensamt?
Fler måste få forma kyrkan
Att bli radikalt välkomnande är ett pågående arbete. Öppenheten behöver märkas i hur församlingen fungerar, betonar Camnerin. Hon lyfter särskilt människor med olika funktionsnedsättningar och behov.
– Det utmanar hur vi till och med firar gudstjänst, hur vi planerar aktiviteter, hur vi organiserar våra lokaler. Allt har betydelse om man ska jobba medvetet för att vara radikalt välkomnande.
Förmågan att ge utrymme behövs också när nya församlingar växer fram. Hon ser positivt på att etablerade församlingar knoppar av och fortsätter att ta ansvar för relationen. Men det förutsätter att de accepterar att den nya gemenskapen blir annorlunda.
– Orka släppa taget och se att i den här stadsdelen behövs det faktiskt en församling som är lite mer inriktad på det här hållet. Men det kan vi stå ut med, att de är lite annorlunda mot oss. Frågan är om vi måste bygga nya samfund för det. Hade det funnits mer tolerans inom kyrkorna så hade också många avknoppningar sluppits, rent krasst.
Samtidigt betonar hon behovet av insyn och ansvar. Församlingar behöver relationer där de får stöd och kan hållas ansvariga. När banden till andra klipps finns risk för en osund kultur.
Inför framtiden känner hon ändå ett tydligt hopp. Det finns så många människor som fortsätter att engagera sig. Den frikyrkliga traditionens tillit till människors förmåga är något hon vill bevara och utveckla. Fler behöver få förtroende att vara med och forma kyrkan.
– Jag verkligen älskar kyrkan och tror på alla dessa goda människor som finns och som fortsätter att engagera sig. Om vi bara också orkar med, framför allt i frikyrkliga sammanhang, lite mer av generationsväxling och lite mer att fullt ut bemyndiga den andra. Och släppa vår krampaktiga definition av exakt hur det ska se ut.
– Tillåt fler, bemyndiga fler. Vi är för den här platsen och då ska också människor få känna att man får tillträde till att vara med och utforma.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Sofia Camnerin resonerar, höra hennes tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
