När Carin Dernulf stod utanför sitt hotell i Göteborg och tycktes leta efter vägen till sin destination kom en pappa med två barn fram och erbjöd sig att hjälpa henne. De skulle åt samma håll, men erbjöd sig sedan att följa henne hela vägen till Betlehemskyrkan, där hon skulle på konsert. Under promenaden pratade de om tro, och pappan uppmuntrade sin nykonfirmerade dotter att ställa frågor till pastorn.
Ändå var Carin Dernulf på väg att gå in själv. När familjen stod kvar kom hon på att fråga om de ville följa med.
– ”Ja, jättegärna”, sa de.
Efteråt funderade hon över varför hon inte hade frågat tidigare.
– Det kanske kan få vara en bild av hur jag tror att det faktiskt är egentligen väldigt enkelt. Om man bara får frågan att hänga på.
I Sändarens podd På jakt efter framtidens kyrka berättar hon självkritiskt om händelsen. Församlingen kan längta efter att människor ska komma, samtidigt som den som står utanför väntar på att någon ska fråga.
– Ibland tänker jag att vi kanske inte fattar att det som vi har längtar många efter. Och en del vågar till och med fråga: ”Är det okej om vi följer med?” Men det är inte alla som gör det.
Barnens längtan utmanar de vuxna
Carin Dernulf är föreståndare i Immanuelskyrkan i Stockholm och tidigare generalsekreterare för Equmenia. Hennes dröm om framtidens kyrka börjar med att människor ska känna att de kan komma, oavsett bakgrund, tro och frågor.
Själv möter hon en nyfikenhet som ibland överraskar henne. Frisören hon gått till länge berättade plötsligt att sonen snart skulle fylla tolv. Det enda han önskade sig var en bibel. Vilken skulle hon köpa? Och kunde de följa med till kyrkan någon gång?
En mamma kom till församlingens Alphakurs därför att hennes tioåring hade börjat kalla sig kristen. Han frågade henne nästan varje dag om hon trodde på Jesus. Nu ville hon själv förstå mer.
– Det är något spännande med den unga generationen som utmanar oss lite äldre, skulle jag säga.
Men det handlar inte bara om barn. En ung vuxen som hittat till församlingen genom en kör berättade att hon hade sökt i nyandliga sammanhang utan att känna att hon kommit fram. ”Jag längtade efter det heliga”, sa hon.
Carin Dernulf tror att kyrkan behöver ta den längtan på allvar. Gemenskapen betyder mycket, också för hennes egen tro, men människor behöver även få rum för stillhet, bön och frågor om Gud.
– Man lyssnar på en predikan och sedan är det kaffe och så pratar man inte mer om det. Hur gör vi utrymme för de här frågorna på riktigt, så att man får brottas där tillsammans med någon?
Det behöver inte vara komplicerat. Några frågor vid fikaborden kan öppna ett samtal där predikan får fortsätta, också genom invändningar och olika erfarenheter.
Vem får vara svag här?
Att bjuda in är samtidigt bara början. Immanuelskyrkans vision lyder: ”Här hör jag hemma, vem jag än är, var jag än kommer ifrån.” Ska den vara sann behöver församlingen lyssna även till dem som inte upplever det så.
Från tiden på Equmenia bär Carin Dernulf med sig en lärdom från scouterna: Titta på dem som lämnar. Vad är det som gör att de inte stannar?
När någon lämnar Immanuelskyrkan som medlem ringer hon därför upp, även om hon aldrig har träffat personen. Ibland handlar det om en flytt, andra gånger om en troskris eller känslan av att inte ha blivit räknad med.
Hon har också mött människor som drar sig undan när livet blir svårt. De tycker att alla andra i kyrkan har så perfekta liv.
– Och så sitter man själv och tänker: Nej, men jag vet hur mitt liv är och jag vet hur många andras liv är. Och det är inte sant.
Församlingen behöver vara en gemenskap där också den som inte känner sig stark och lyckad kan komma. Då måste mer av det verkliga livet få synas.
– Vi kämpar ju alla med livet på ett eller annat sätt. Så den där sårbarheten tror jag egentligen är nyckeln.
Relationer som håller för olika svar
I Immanuelskyrkan prövas tillhörigheten också genom mångfalden. Församlingen rymmer ett fyrtiotal nationaliteter och firar gudstjänster på svenska, engelska och koreanska. När Carin Dernulf började fick hon ett tydligt uppdrag: tre gudstjänstfirande gemenskaper, en församling.
Hon har satsat på läger, församlingsdagar och andra tillfällen att lära känna varandra över språkgränserna. Ungdomsgruppen är gemensam, och när ungdomarna bygger vänskap får också föräldrarna nya relationer.
– Sedan kan man ju tycka olika i frågor, men om man känner den andra personen och älskar den andra personen så finns det en respekt i samtalet.
Olikheterna behöver alltså inte försvinna för att gemenskapen ska hålla. Själv beskriver hon mötet med den ekumeniska rörelsen som nästan avgörande för att hon blev kvar i kyrkan. Hon upptäckte att hennes egen tradition var en del av något större, att kristna kunde betona och förstå saker olika och ändå vara lärjungar.
Det perspektivet vill hon ge vidare. I samtalet berättar hon om en planerad ungdomssamling där pastorerna från de tre språkgrupperna ska svara på frågor. De kommer inte nödvändigtvis att ge samma svar.
– Jag tänker att det är en gåva till de unga, att få dem att söka djupare själva och reflektera själva. Kanske lite svårare, men också en gåva.
Det betyder inte att församlingen saknar gemensamma ställningstaganden. Stödet för kvinnor i ledarskap tas exempelvis upp i varje medlemssamtal som något medlemmarna behöver respektera. Men när unga möter tvärsäker undervisning på nätet tror hon på att våga samtala och visa fler perspektiv.
Att få känna sig behövd
Även kyrkans språk kan skapa avstånd. Carin Dernulf reagerar när sättet att tala delar upp dem som är där i ett ”vi” och ett ”de”, så att den nya människan blir kvar i rollen som besökare.
– Vi är alla människor i behov av Guds kärlek, förlåtelse, hjälp. Det är inga som har förtur där.
Hon beskriver skillnaden mellan att uppleva sig som någon församlingen vill nå och att känna: Här vill de ha med mig, här behövs jag, här har jag något att tillföra.
Där blir välkomnandet mer än en inbjudan över tröskeln. Den som kommer får vara med och forma gemenskapen, och den som varit där länge behöver vara beredd att själv lära sig något nytt.
– Så många gånger jag har blivit överraskad av Guds närvaro på platser eller genom människor som jag inte väntat mig det av. Och så mycket jag lärt mig på oväntade håll.
Därför behöver också den erfarna kristna fortsätta fråga vad Jesus vill lära henne, genom människorna och omständigheterna hon möter.
– Längtan förenar, tänker jag.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Carin Dernulf resonerar, höra hennes tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
