Under många år var Joakim Hagerius pastor och föreståndare i Saronkyrkan i Göteborg, en församling som tillhör Evangeliska Frikyrkan. Efter att ha arbetat på tidningen Dagen och varit biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan blev han förra året mottagen som präst i Svenska kyrkan. För tillfället tjänar han i Vasa församling i Göteborg och har nu skrivit en bok om församlingssyn, det man på teologspråk kallar ecklesiologi (från det grekiska ordet för församling, ekklesia).
Jag hör hur det låter. Inte kan väl 240 sidor om olika kyrkosyner vara särskilt spännande att läsa? Fel. Detta är väldigt god läsning, och Joakim Hagerius har skrivit en mycket bra bok. Den är välskriven, resonemangen är väl underbyggda och han skriver pedagogiskt och klart.
Hagerius inleder med en erfarenhet han gjorde som ung vuxen på Hamnplan på uppväxtön Öckerö. Ön beskriver han som ett frikyrkligt fäste – »nästan som en egen sociologi«. Även om alla gick i samma skola och spelade fotboll i samma förening var världarna – de i kyrkorna och de utanför – parallella och aldrig gemensamma. När den unge Joakim får en vision om att försöka utmana gränserna och ordna ett gemensamt midsommarfirande blottläggs världsbilderna. Det slutar med att en av församlingarna inte kan vara med om det inte är ett rakt igenom kristet evenemang med kristen musik och kyrkligt program. Berättelsen om Hamnplan på Öckerö vävs sedan skickligt in genom boken som en tydlig illustration av sätt att vara kyrka i relation till sin omvärld.
Två kyrkosyner med styrkor och skuggsidor
Sedan drar Hagerius in oss i en spännande upptäcktsresa kring kyrkans identitet. Som titeln antyder gör Hagerius en gedigen genomgång av vad som menas med folkkyrka (ett begrepp som inte myntades i Sverige förrän på 1850-talet, lär jag mig) och frikyrka. I viss mån uppstår båda dessa begrepp som motreaktioner mot varandra: Handlar kyrkan endast om den nåd som erbjuds oavsett hur den tas emot, vilket folkkyrkan hävdar och lär, eller är det som frikyrkligheten predikar, att det också spelar roll hur nåden tas emot i den enskildes liv?
Hagerius beskriver både för- och nackdelar med båda dessa kyrkosyner, och jag är imponerad av att han inte kör i diket. Den som nyligen bytt kyrkotradition kan i sämsta fall göra just det – ensidigt distansera sig från det man lämnat och glupskt tugga i sig allt som är nytt och som man tidigare tyckt sig sakna. Här är Hagerius noggrann och ärlig, och det väcker stor respekt.
Som mångårig frikyrkopastor uppskattar jag hur Hagerius med respekt talar om frikyrkans bidrag, men också hur han ärligt lyser på de skuggsidor som inte endast handlar om vem som får vara med och inte. Här finns också beskrivningar av verksamhets- och gemenskapskulturen som i bästa fall är livgivande, men som också bär på sina egna risker och baksidor.
Om jag får vara lite personlig har jag en gång i tiden gjort en liknande resa, fast från folkkyrkan till frikyrkan. För mig handlade det främst om just frågan om församlingssyn, även om jag inte var särskilt färdigreflekterad i 20-årsåldern. Har man gjort förflyttningen från folkkyrka till frikyrka (eller tvärtom) är det lätt att känna igen sig i de för- och nackdelar med respektive ecklesiologi som Hagerius så väl beskriver.
Vem får vara med?
Men återigen, är inte boken en överkurs för präster och pastorer? Snarare tvärtom. Dels är detta inte svårläst, utan tillgängligt. Dels är det just kring dessa frågor – vilka människor som utgör kyrkan, vem som får vara med och hur vi ser på omvärlden – som kyrkans debatter, sökande och kriser ofta rör sig.
Hagerius beskriver hur Jesu liknelse om ogräset i veteåkern fungerar som raster för två olika sätt att vara kyrka (Matt 13:24–30). Vad är det Jesus menar när han säger att ogräset och vetet tills vidare måste växa sida vid sida? Är det ogräset i världen eller ogräset i församlingen som Gud låter vara tills det är dags att skörda? I frikyrkorörelsernas barndom uppfattade man att liknelsen handlade om världen, där identifieringen av ogräset måste anstå. I församlingen, däremot, måste de avarter man uppfattade som oacceptabla rensas ut. Därav uteslutningar och sortering av medlemmar. I folkkyrkan får alla tänkbara grödor växa tillsammans, också i församlingens mitt.
Särskilt intressant blir det när Hagerius låter världarna mötas. Den frikyrkliga folkkyrkan får ett eget kapitel, liksom den folkkyrkliga frikyrkan. En av Hagerius huvudpoänger är att dessa identiteter inte står så långt ifrån varandra som de kanske själva ibland tror, och att det finns tydliga tecken på hur de i vår tid snarare befruktar och tar intryck av varandra. Det är lätt att finna sympati för båda världarna, men också att se baksidorna. Det är som sagt skickligt av Hagerius att inte väja för någon av kyrkornas brister.
En kyrka som slutat vara ängslig
En spännande frågeställning handlar om hur teologin om församlingen egentligen formas. Är kyrkkaffe, gudstjänster, ungdomssamlingar och ledarskap endast ett utflöde av den församlingssyn vi redan har, eller är det i själva verket där teologin om kyrkan blir till? Hagerius menar att det skett ett uppvaknande kring praktikernas plats, och skriver: »Teologin traderas genom det levda: både genom det jag gör med kroppen och det jag slutat göra.«
Den stora övergripande frågan i Hagerius bok är, som undertiteln antyder, vem kyrkan egentligen är till för. Han skriver vackert om sin dröm om församlingen, om goda råmärken för en kyrka bortom de fixerade och trubbiga folk- och frikyrkliga försvarslinjerna, en kyrka där diakonin och nattvardsbordet är själva kärnan. Han tecknar en kyrka som lever för andra än sig själv, och han drömmer om en kyrka som slutat vara ängslig: »Att se på sin egen gemenskap som ett provisorium är inte ett tecken på svaghet. Det är en teologisk övertygelse: fullbordan tillhör Gud, inte kyrkan. Och den kyrka som vet det kan vara öppen, i rörelse och lyssnande — just därför att hon inte behöver försvara sitt eget.«
Om jag ska anmärka på något skulle det vara titeln, som möjligen skrämmer bort några läsare. Det vore olyckligt. Läsningen av kristen litteratur står inte alltid skyhögt i kurs ens hos kristna ledare, men skulle en församlingsledning eller ett kyrkoråd gemensamt läsa Hagerius bok skulle väldigt spännande samtal kunna uppstå om vägar framåt. Jag tror de skulle bli rikligen belönade.
