Jag minns ett nattvardsfirande som barn. Gissningsvis var jag fem år, för min mormor var med. Det var på den tiden då nattvarden delades ut i bänkarna och Kristi kropp vanligtvis symboliserades av smörgåsrån. Jag minns just detta nattvardsfirande eftersom mormor delade sin rånbit med mig. Hon lät mig smaka och ta del av Kristi kropp, vilket jag vanligtvis inte fick. Jag är ganska säker på att det inte var teologiskt korrekt att dela brödet med mig som barn. Mormor var pingstvän och nattvardsbordet var vid den här tiden bara öppet för döpta medlemmar. Ändå är jag i dag övertygad om att det hon gjorde är ett av de starkaste vittnesbörden jag bär med mig från min uppväxt om Jesu ord: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.”
Jag önskar att det stod mer om barnens plats i församlingen i Bibeln än vad det gör. Men det är i linje med att barnens plats inte var särskilt stor i den kultur som stora delar av Nya testamentet växte fram i. Just därför är Jesu ord om barnen extra radikala och tillräckliga för att utmana oss även i dag. Vilken plats har barnen i våra församlingar och hur låter vi dem närma sig Jesus?
En gemenskap som rymmer barnen
Som småbarnsförälder har jag mött alla sorters blickar under gudstjänster. Jag vet hur mycket det betyder med vänliga blickar av medkänsla när jag vänder ut och in på mig själv för att barnen ska känna sig välkomna i gudstjänstrummet utan att störa alltför mycket. Jag vet också vad de dömande blickarna gör med mig och hur jag direkt frågar mig själv: Varför försöker jag ens? Det här ger varken mig, barnen eller den gudstjänstfirande församlingen något.
Det som ändå oftast får mig att fortsätta försöka handlar om vilken gemenskap jag vill vara med och bygga. Jag är övertygad om att vi måste sträva efter att bygga en gemenskap som rymmer barnen och alla åldrar – en kyrka för hela livet, som en kyrka som står mig nära formulerar sin vision.
För att göra detta behöver vi både se till att barn känner sig välkomna i kyrkan och formulera teologi för barn. I dag är det relativt vanligt att församlingar i Equmeniakyrkan inbjuder även barn att ta del av nattvarden. Jag tycker att det är bra, men tror samtidigt att det skulle hjälpa oss att formulera en teologi kring detta. Jag har förståelse för invändningen att barn kanske inte kan förstå innebörden. Samtidigt är en stor del av mysteriet att inte heller vi vuxna gör det fullt ut. Om ett barn får höra att det handlar om att vilja ha Jesus i sitt liv och barnet vill det, varför ska vi då hindra det? Det går att föra samma resonemang kring barn som vill döpa sig och vid vilken ålder det är lämpligt, men det får nog bli en helt egen text.
Teologi i en delad rånbit
När jag tänker på min mormor är jag inte säker på att hon hade en genomtänkt teologi i frågan om nattvarden. I stället kommer jag att tänka på berättelsen i Mark 2:23–28, där fariséerna ifrågasätter varför lärjungarna rycker ax på sabbaten. Jesu befriande svar lyder: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Kanske kan det tillämpas även här? För visst är även nattvarden instiftad för vår skull? Som det står i den nya bibelöversättningen: ”Detta är min kropp för er. Gör detta till minne av mig.”
Det finns något radikalt i tanken att teologi formuleras av vanliga människor som har mött Jesus och genom sitt handlande förmedlar det mötet vidare. Jag vill inte på något sätt förminska vikten av teologisk skolning och bibelläsning, men för barn är bemötandet och hur vi agerar oändligt mycket viktigare än vad som sägs. Det tyder i alla fall min erfarenhet och mina kyrkliga barndomsminnen på.
