Några av gästerna ville vända redan i hallen. Att tillbringa två veckor tillsammans med kristna från andra kyrkotraditioner var mer än de hade tänkt sig.
Mattias Martinson minns berättelserna från kursgården Solåsen i Kolmården, som hans föräldrar startade 1980. Pappan arbetade med östmission, och till utbildningarna kom ortodoxa, katoliker, pingstvänner och baptister, människor från traditioner som ibland till och med hade förföljt varandra.
Ändå kunde vistelsen sluta med att deltagarna grät i varandras famnar under en bönesamling. De hade upptäckt att de hörde ihop.
För Mattias Martinson blev uppväxten avgörande för hur han ser på kyrkan.
– Jag har vuxit upp med en tvärkyrklig övertygelse om att hela kyrkan behöver hela kyrkan. Tillhör vi honom så tillhör vi varandra, och det här måste vi jobba på.
I samtalet med Carl-Henric Jaktlund i På jakt efter framtidens kyrka återkommer han till frågan om centrum. Vad förenar kristna, och vad händer när det gemensamma blir viktigare än de egna reviren?
Ett större perspektiv än den egna församlingen
Mattias Martinson är musiker, lovsångsledare och evangelist för fadderbarnsorganisationen Compassion. Han har tidigare arbetat som pastor i Göteborg Vineyard och i Nimbuskyrkan på Öckerö, liksom med diakonalt arbete.
Genom åren har han besökt församlingar i stora delar av svensk kristenhet. Skillnaderna finns där, konstaterar han, och får finnas. Han jämför med syskon i en familj, som har samma ursprung men olika personligheter. Olikheterna kan också hjälpa människor att mogna.
– Olikheterna ska vara, och kanske ska skava för att det gör att vi blir lite mjukare.
Men kyrkan behöver ett större perspektiv än det egna sammanhangets utveckling. Förkunnelse och undervisning behöver ständigt rikta blicken mot Guds rike, menar han. Där finns både ett tydligt centrum och en anledning att vara generös mot andra.
– Bygger vi Guds rike så har vi inte råd att vara småsinta eller småaktiga eller småpåvar.
Unga som vill upptäcka tron
I arbetet för Compassion besöker Mattias Martinson regelbundet folkhögskolor och bibelskolor. Där tycker han sig se en förändring bland unga vuxna, en större iver att läsa Bibeln, ställa frågor och tillbe.
Samtidigt möter han elever med mindre förkunskaper. Alla kommer inte med en självklar övertygelse om att de är troende, en del vill ge tron och bibelskoleåret en chans.
Det gör mötena öppna och ibland överraskande.
– Det finns något överraskat, ungt och hungrigt i det.
På Götabro bibelskola kan en dag innehålla undervisning hela förmiddagen, fortsätta med lovsångslinjen efter lunch och avslutas med kvällsmöte. När Mattias Martinson undrar om eleverna verkligen orkar ytterligare en samling visar det sig att de redan har laddat, planerat och tänkt igenom vad kvällen ska handla om.
Den ökade passion han upplever handlar däremot inte om ljudvolym. Den märks i förväntan inför det som kan ske.
– Tänk om Gud gör något i kväll. Tänk om Gud rör vid våra liv. Tänk om vi får röra vid hans hjärta med vår sång.
För kyrkan blir frågan hur den längtan ska tas om hand. Mattias Martinson vill se församlingar som uppmärksammar var livet växer och ger det utrymme. När unga tar initiativ behöver de både förtroende och stöd.
– Sänd inte ut dem vind för våg ensamma och bara: ”Good luck, nu får ni ta över. Vi har gjort vårt.”
Förnyelsen behöver märkas i omvärlden
Samtidigt återkommer Mattias Martinson till diakonin. En kyrka som längtar efter förnyelse behöver också fråga vad den betyder för människor omkring sig.
– Om kyrkan bara är för sig själv och har egna förnyelsemöten så vinns inte mycket mark utanför.
Omsorgen om den fattige, flyktingen, fadderbarnet och änkan är för honom en fråga om trovärdighet. När församlingen tjänar sin omvärld får tron ett konkret uttryck, och kyrkan blir en kraft som bidrar till samhället.
Han återger ett råd från Vineyardrörelsens grundare John Wimber till människor som skulle starta nya församlingar: Börja med att möta lokala behov.
Det kan handla om hemlöshet eller om att stötta ensamstående föräldrar. I mötet med människor finns en början, samtidigt som Mattias Martinson betonar att omsorgen behöver höra samman med att dela evangeliet.
Alla har en uppgift
Framtidens kyrka behöver också utrusta fler för uppdraget. Förväntan på Guds ledning och Andens kraft får inte begränsas till några särskilt utvalda, menar Mattias Martinson.
– Alla inte bara får vara med utan allihopa ska vara med.
Här ryms också hans längtan efter att fler ska upptäcka att de kan höra Guds röst och bli till uppmuntran och välsignelse för andra. Församlingens uppgift är att hjälpa människor att växa in i den tjänsten.
– Att inte bara klappa om dem utan lägga händerna på dem och sända ut dem med uppdraget i Andens kraft.
Lovsång, tillbedjan, Andens närvaro och diakoni hör för honom samman, med Guds rike som det övergripande perspektivet. Och längtan efter förnyelse är i sig något att ta vara på.
– Törst är en bra morot och motor för att leda oss framåt.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Mattias Martinsoresonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
