Längst fram står de där. Mr Gög, Hilda, Abdi och Gunnar Svensson. Fyra ulliga fårmöbler namngivna av församlingens barnkör. Bredvid finns ett lågt bord med papper och pennor. Tidigare stod kyrkbänkar här, men de har fått flytta på sig. Tureholmskyrkan vill nämligen ge barn en tydlig plats i kyrksalen.
– Ofta har barnen ett eget hörn. Men då kan man ju inte kommunicera med dem och de ser inte vad som händer, säger pastor Liselotte Spåre.
När hon började arbeta i församlingen för tre år sedan väcktes frågan om hur kyrksalen skulle kunna bli mer tillgänglig för barnen. Hon räknade med att det skulle bli en lång process att förändra möbleringen. Som det ju kan bli i församlingar. Men en söndag såg hon några män i församlingen undersöka kyrkbänkarna.
– Jag frågade lite skämtsamt om de kollade om man kunde göra en plats för barnen. Och då sa de: Ja, det gör vi!


Inte långt därefter var bänkarna borta och bordet på plats.
– Jag tänker att det är ett väldigt tydligt exempel på generositeten i den här församlingen. Det finns ingen förväntan om att allting ska vara perfekt och det är väldigt befriande. Det skapar också plats för många att vara delaktiga. Det är någonting som har förvaltats under lång tid, men som vi också måste fortsätta att förvalta.
“Vi måste ha en beredskap”
Det är en höstdag, om än skånsk höstdag, när Sändaren är på besök i Tureholmskyrkan i Sösdala. Liselotte har bakat scones dagen till ära och påläggen är många. Då och då kommer en församlingsmedlem förbi med moppen och ursäktar sig, och församlingsmusiker Emma Olsson får en fråga om fat till ljus inför samlingen vid allhelgona. Snart sprids inte bara doften av scones utan också nystädad kyrka.
Tureholmskyrkans församling har omkring 200 medlemmar, från tonåringar till närmare hundraåringar. Det finns få i 20- och 30-årsåldern och det är glest med barnfamiljer på söndagarna, men istället för att, som tidigare, ha särskilda gudstjänster med alla åldrar är ambitionen numera att varje gudstjänst ska vara det.
– Vi har pratat om att vi måste ha en beredskap. Vi ska inte sitta och vänta tills det kommer ett barn och då börja fixa. Gudstjänsterna ska vara sådana att alla åldrar får plats, oavsett om alla åldrar faktiskt är där eller inte, säger Emma Olsson.

Förändringen handlar inte främst om gudstjänstens ordning, utan om innehållet och möjligheten att vara delaktig. Ett exempel är inslaget ”Söndagens high five”, då en person ställer fem frågor till någon annan. Frågorna handlar bland annat om fritidsintressen och bostadsort, men också om ett tillfälle då personen upplevt Jesus.
– Från början var det ett barn som ställde frågorna till en vuxen. Men sen ville barnen också svara och då började man ställa frågorna till varandra. Nu kan det vara två barn eller två vuxna – grejen är att fler blir delaktiga och att man delar med sig av sin tro på ett enkelt sätt, berättar Liselotte.
Snart har alla frågat varandra och nu funderar Liselotte på hur de ska gå vidare.
– Ja, vad ska vi göra nu? Och hur hjälper vi dem som inte vill prata inför folk att också dela med sig av sin tro?
Tureholmskyrkan har gått från att fokusera på barn och familjer till att vilja vara en församling med alla åldrar. Och det gäller inte bara gudstjänsterna. Att bygga relationer mellan generationerna genomsyrar hela församlingens arbete.


Ett exempel är Messy Church. Någon gång per termin möts människor i olika åldrar en vardagskväll i kyrkan för mat, lekar, pyssel och andakt.
– Jag tycker det är så fint med Messy Church – att vi får komma som de vi är med livet som det är. Aktiviteterna gör att man får använda flera sinnen och det blir ofta fina möten mellan människor som kanske inte hade träffats annars, säger Emma.
Församlingen möter också barn utanför den ordinarie verksamheten. Varje år träffar Liselotte och Emma låg- och mellanstadiebarnen i Sösdala genom julvandringar, påskvandringar, allhelgonasamlingar och skolavslutningar.
Bön med alla sinnen
Bredvid serveringssalen där vi fikar finns kyrksalen. Här finns bland annat en klagomur där man kan lämna lappar. Det finns också stenar inlindade i ull i olika färger, som symboliserar sex olika känslor eller erfarenheter. “Välj den sten som passar dig just nu och lägg i bönekorgen” står det intill.
Emma berättar att det inte har funnits någon stor plan bakom utvecklingen av många bönestationer. Nya stationer har tillkommit när någon har fått en idé eller sett ett behov.
– Det roliga är att de används och barnen är ofta först framme. Det är fint att se hur de tar för sig, medan vi vuxna kanske behöver fundera lite längre.



Varje söndag får också ett föremål illustrera gudstjänstens tema. Det har tidigare varit till exempel ett tackkort, en fågel och en frälsarkrans med pärlor byggda i Lego. Tanken är att göra temat mer konkret, inte minst för barnen.
– Vi försöker använda alla sinnen. Att det inte bara är vad vi hör, utan också vad vi ser och kan känna på. Det blir ett annat sätt att ta till sig det som gudstjänsten handlar om, säger Emma.
Men det är inte bara barnen som behöver få röra sig eller använda händerna. Emma tror att det egentligen också finns många vuxna som har svårt att hålla fokus och sitta still. När gudstjänstledaren under en gudstjänst ställde fram saker att pyssla med tog även vuxna och tonåringar för sig.
– Det kanske kan öppna upp för att det också är okej att sitta med sin stickning eller liknande under predikan, säger Emma.
När det inte blir som man tänkt sig
Tureholmskyrkan vill vara en kyrka med alla åldrar. Men det betyder inte att verksamheterna alltid fungerar som man önskar. Den här terminen har till exempel barnkören Minikören paus, och någon regelbunden söndagsskola finns inte heller. Mellanstadieverksamheten Tween Hours hade tidigare omkring åtta till tio deltagare, men när kommunen öppnade en fritidsgård på samma tid försvann nästan alla.
Tonårsverksamheten har också gått upp och ner under åren. Under en period kunde uppemot 20 ungdomar samlas, men nu är de betydligt färre.
– Det kan skifta så mycket från en termin till en annan. Helt plötsligt har de slutat nian, börjar på olika skolor och då kommer de inte längre hit. Ungdomar har så mycket att välja mellan idag, säger Emma.
– På 90-talet gick alla hit bara. Det var liksom ingen fråga, man gick på det som fanns. Men det hjälper ju inte att bli bitter och klaga – vi får istället fråga oss hur vi ska göra nu.
Samtidigt finns det också verksamheter som samlar många unga. I år har församlingen 15 konfirmander, varav de flesta inte har vuxit upp i kyrkan.

Liselotte tycker att det är viktigt hur församlingen förhåller sig till förändringarna.
– Det är klart att man kan sörja saker som man skulle vilja fungerade. Men man får inte fastna i det. Man måste se att det finns möjligheter. Gud vet ju vad vi har för förutsättningar. Det är inte vår hittepåförsamling, utan det är Guds församling.
För Liselotte och Emma handlar det inte främst om att själva försöka hitta lösningar, utan om att följa den väg som de upplever att Gud visar.
Ett exempel är när församlingen för något år sedan bara fick en anmälan till konfirmationen. I stället för att ställa in allt startade man en ungdomsalphakurs, som så småningom utvecklades till en mötesplats för människor från 13 år till över 70. Det var inget man hade planerat från början, men det blev ett oväntat sätt att bygga relationer mellan generationerna.
En fråga som Liselotte vill fortsätta arbeta med är hur barnen kan få bli ännu mer delaktiga i församlingen.
– Hur blir de hörda? Hur blir det tydligt att barnen har en alldeles särskild plats i Guds rike? Inte för att vi vuxna ska använda dem till någonting, utan för deras egen skull. Vi vuxna har mycket att lära oss av det.
Musiken är en del av dna:t
Musiken har länge haft en central plats i Tureholmskyrkan. Emmas pappa Dan-Inge Olsson är sångarpastor och musiker och har genom åren bidragit till musiklivet, både ideellt och som anställd. Men församlingens musiktradition sträcker sig betydligt längre tillbaka. Emma, som vuxit upp i församlingen, beskriver musiken som en del av dess DNA.
– Musiken är en oerhört integrerad och naturlig del av den här församlingen. Jag tror att det har varit så väldigt länge. Den har alltid använts för att berätta om Jesus, som ett bönespråk och som ett sätt att mötas. Så musiken betyder väldigt mycket.

Församlingskören Tillsammanskören har sina rötter i en ungdomskör från slutet av 1960-talet, och flera av dagens körsångare har sjungit tillsammans sedan dess.
– Det fina är att det finns så många som bär upp dem som kanske inte är lika vana. Alla behöver inte sjunga jättebra, utan man stärker varandra. Det är det jag tycker är så häftigt med körer, säger Emma.
När Minikören nu har paus har Emma fått möjlighet att samla sångare i olika åldrar för att öva inför särskilda gudstjänster. Hon arbetar också med några tonårskillar som spelar instrument. En av dem är 13-årige Arvid, som spelar trummor. Emma berättar hur han nyligen konstaterade att en gudstjänst “varit den enklaste hittills”.
– När vi började för några år sedan krävdes det ganska mycket övning, men nu behövs inte det. Det är så roligt att se! Vi är ju inte ute efter något särskilt resultat, men att få se yngre människor växa in i sina gåvor är häftigt.

För Emma handlar det om att föra vidare något hon själv fick uppleva som tonåring. Hon och några kompisar fick tidigt börja spela och sjunga i gudstjänsterna.
– Och vi var ju absolut inte bra! Men ändå fick vi frågan hela tiden. Det är den generositeten jag vill fortsätta ge vidare. Det får inte vara så att det måste vara helt perfekt eller hålla en viss musikalisk standard för att man ska få vara med. Precis som med kyrkfikat. Det måste vara okej att ha en köpt kaka, men den som tycker om att baka ska också få göra det. Vi måste ha den generositeten.
Emma drömmer om att barnkören ska kunna starta igen och att fler människor ska hitta till kyrkan genom musiken. Hon nämner särskilt församlingens luciafirande, där barn, tonåringar och vuxna sjunger tillsammans.
– Det blir så starkt när det är många som sjunger. Tänk att kunna göra det oftare, inte bara en gång om året.
Att ta vara på människors olika förmågor handlar inte bara om musiken. Liselotte berättar om hur hon inför en konfirmandsamling saknade någon som kunde ordna maten. När hon ställde frågan i en samtalsgrupp erbjöd sig en kvinna att hjälpa till.
– Hon blev så glad efteråt och sa att det här skulle hon kunna göra flera gånger. Och hon har ju varit med hela tiden – vi har kanske inte förstått att fråga henne, bara. Det är så lätt att fastna i dem som inte vill göra någonting. Det finns andra som tycker att det är roligt.
”Vi vill berätta om Jesus”
Inför besöket i Tureholmskyrkan frågade jag Emma och Liselotte vad som egentligen utmärker församlingen. Barnens plats i gudstjänsten och musiken var två saker de var överens om. Men de nämnde också något mer oväntat: glassboxen.
Och mycket riktigt står den där, väl synlig i serveringssalen och brummar. När Emma var liten fanns en glassbox på Skoghus, församlingens fritidsgård där det bland annat är scout varje vecka. När glassboxen var öppen var det fest, säger hon.


– Sedan hade vi en här i kyrkan under några år. För ett par år sedan tog vi upp frågan igen och nu är den tillbaka, berättar Emma.
Och glassen är, liksom gudstjänsterna, till för alla åldrar.
– Vi hade en musikgudstjänst i augusti med ett gäng äldre herrar som spelade. När vi var här och övade tog alla varsin glass. Det var jättetrevligt! säger Emma och ler.
Men Emma och Liselotte nämnde faktiskt ytterligare en sak i mejlväxlingen inför besöket. Med en smiley efter, som om det vore självklart: Jesus. Och även om Jesus förhoppningsvis står i centrum i alla Equmeniakyrkans församlingar är det något som Emma och Liselotte särskilt lyfter fram i Tureholmskyrkan.
– Jag tycker att det är enkelt att prata om tron här. Och när livet är svårt kan man annars lätt dra sig undan, men här upplever jag att man i större utsträckning delar med sig och bär det tillsammans, säger Liselotte.


Hon berättar att det känns naturligt att vara tydlig med kyrkans kristna budskap, också inför människor som inte själva har någon kyrklig bakgrund.
– När vi träffade konfirmandföräldrarna var det självklart att säga att vi vill dela med oss av vår tro, och sedan får ungdomarna komma fram till sin egen tro. Förvånansvärt ofta är vi lite fega i kyrkan med att säga att vi vill berätta om Jesus. Men det är ju liksom grejen!
Barnens plats, musiken, gemenskapen och glassboxen. Tureholmskyrkan har hittat sina sätt att vara församling. Men Liselotte tycker inte att andra måste göra likadant.
– Jag tänker att varje församling är unik och att man behöver hitta en tilltro till det. Att komma bort från det där eländiga jämförandet. Det är klart att vi kan inspirera varandra och få konkreta idéer, men vi behöver tillsammans med Gud och i gemenskapen hitta vår väg. Inte bara springa på allt som någon annan gör.
Om Tureholmskyrkan
– Vill vara en öppen och generös kyrka med alla åldrar där budskapet om Jesus är tydligt.
– Invigdes 1992. Församlingen bildades 1885.
– Har en unik fondtavla med rubriken ”Så älskade Gud världen”, skapad av Sösdala-konstnären Ingrid Ohrberg. Tavlan är gjord av 14000 skinnbitar och innehåller 19 bilder ur Jesu liv.



