Tänk på singlarna denna konferenssommar

Vi går mot sommaren igen. Många lever i tacksamhet över att detta även utgör startpunkten för livets sommar där hoppet kommer in, även här i det karga Norden. I ljuset och värmen växer och frodas inte bara naturen. I sommaren tenderar även hoppet spira hos var och en av oss, hoppet om en bättre morgondag.

Och är det inte så att vi nu står på tröskeln till den tid, då vi svenskar, norrmän och finländare bygger byn, orten och samhället tillsammans. Vi blir vid ingången av säsongen lite lättare i våra sinnen, vi kommer ut ur våra vinternbon och börjar hälsa på grannarna igen. Den tiden på året som vi nordbor, som mest känner att vi hör ihop och är delar av ett större gemensamt samhällsprojekt, än enbart våra egna amorteringar. 

Vi lämnar precis bakom oss den långa vintern. Då vi som samhälle slöt oss i närmare 8 månader. Vi drog ned mössan över öronen, på med kapuschongen och slöt kappan närmare oss, när vi målmedvetet rörde oss med fasta steg från punkt a, till punkt b. När vi så nådde vår destination stängde vi snabbt dörren bakom oss för att bevara värmen och i Stockholm; staden med flest singelhushåll, blev återigen, världens ensammaste folk, ännu mer ensamma.

För den som bor ensam, hen äter frukost för sig själv, kommer hem till en tom lägenhet efter jobbet, lagar och äter sin middag utan sällskap och blir aldrig störd av några snarkningar eller barns mardrömmar under natten eller lördagens morgon.

Den kollektiva kristenhetens synd är att vi låtit oss påverkas av majoritetssamhällets kulturella individualism och medelklassifiering. Frikyrkan i Sverige riskerar uppfattas som en rörelse för kärnfamiljer, helst sådana som växt upp tillsammans och där släkterna känt varandra sedan generationer tillbaka. Vi är bäst i civilsamhällesklassen då det kommer till prestationsfri verksamhet, men är ändå oftast lika fast i våra institutionaliserade relationer som resten av den ideella sektorn.

Vi har under de senaste decennierna sålt av våra gemensamma sommarhem och professionaliserat annat som bär känslan av att vi hör ihop och är delar av ett större gemensamt samhällsprojekt, än enbart nästa köksrenovering. Många singlar vittnar om att de är ensamma när de går till kyrkan och att de är lika ensamma när de går hem från kyrkan. 

Vi driver på våra respektive håll olika initiativ för att lyfta de kristna singlarnas situation på de platser där vi finns. Men vi vill med denna artikel uppmana samfundsledarna och deras respektive planeringsgrupper inför sommarens konferenser att ta ett tydligare ansvar tillsammans med dig som betjänar den lokala församlingen. KristenDate.se och Valo -dating app har tillsammans långt över 100.000 inloggade användare bara i Sverige och vi kan båda rapportera om att gruppen seniorer stadigt växer. Människor som i likhet med vad Malin Nilssons frimodigt gav uttryck för i Dagen under den gångna veckan; längtar, drömmer, törstar och ber om att Gud skall vägleda dem till sin livspartner. 

Hennes vittnesbörd träffade även oss – som är engagerade i dessa frågor dagligen – rätt i magen. Vi vill med denna text uppmana samfunden i den nordiska kristenheten att ta ett steg framåt och ta dessa frågor på större allvar. 

Vart finns platserna för de kristna medelålders singlarna på sommarens konferenser?

När vi samtalar med våra användare så går Malins upplevelse igen. Det är svårt att vara en medelålders singel i den svenska kristenheten. Vi andra är för uppslukade av våra egna barnfamiljeprojekt. Även om vi är bättre än många andra, ja kanske till och med bäst i civilsamhällesklassen – så är inte den svenska kristenheten ett folk präglat av gemenskap. I vår samtid tycks den sociala och andliga ensamheten hålla varandra sällskap. Det är jobbigt att öppna våra liv för att umgås med människor i andra livssituationer än oss, inte minst för att det riskerar att synliggöra våra egna privilegier. 

Så kanske är det ett kors vi som kollektiv kristenhet behöver hjälpas åt att bära tillsammans. Jesus utmaning till oss om att bygga en församling som blir en kärleksrevolution som bär hopp, väljer frid och växer i tillit och överlåtenhet till varandra. För nog hade den första generationens kristna blivit lätt chockade om de klev in i den svenska kristenheten idag. De hade troligtvis inte förstått hur en samling individer så avskurna från varandra kunde vara församling. De hade kanske uppfodrande ställt oss frågan: Men hur kan ni älska varandra, om ni enbart träffas två timmar i veckan för att stirra varandra i nackarna? 

Ungdomsorganisationen Equmenia anordnade i samband med Större 2024 ett speeddating event som snabbt blev överbokat. Behoven finns där. Så vad kan samfunden göra för de kristna singlarna på Hönö, Torp, Hemavan och Nyhem?

Vi står bakom uppmaningen i Sändaren från Equmenias biträdande generalsekreterare Kristin Flodströms om att vi behöver lära oss prata om förlorat hopp, men detta behöver gå hand i hand med skapandet av en bördig jord där hoppets frön även kan få spira. Att vattna den ängen är den nordiska kristenhetens kollektiva ansvar.