I förra veckan skrev Malin Nilsson ett debattinlägg i Tidningen Dagen om att vara singel i kyrkan. Hon berättade om hur hon fått höra att Gud skulle leda henne till en man när hon bad om det, men åren gick och hur hon än bad så träffade hon ingen. Texten fick ett stort gensvar, och det var inte konstigt. Ett personligt delande av kampen att åldras i kyrkan utan att hitta en livskamrat tar tag och sätter fingret på hur kyrkan misslyckats med att möta den längtan på ett rimligt sätt.
Jag tror att många som varit kristna och singlar en kortare eller längre tid kan känna igen sig. För egen del hittade jag min stora kärlek sent i livet, eller ja i alla fall efter att ha passerat 30-strecket och har därmed hunnit avverka ganska många år som singel i kyrkan. Jag hann höra många välmenande men ofta klumpiga kommentarer och ibland också en stor tystnad. Det är ensamt att sitta och prata med en grupp vänner, där alla delar med sig om förlovningar och graviditeter utan att själv få en fråga om sitt liv.
Ökad längtan efter att träffa någon tidigt
Jag blev vuxen i en tid då det stora målet var att förverkliga sig själv, någon större längtan efter giftermål när jag var 20 existerade inte, det fanns mycket annat att göra först. Idag ser det lite annorlunda ut, många unga som jag möter ser detta som det stora målet i livet.
Förra sommaren när vi på Equmenia hade vårt stora nationella scoutläger Större så arrangerade vi något som kallas speeddejting. Vi hade ingen aning om hur stort intresset skulle vara, men faktum var att anmälningarna vällde in till den grad att vi inte kunde ta in alla som ville vara med. Det som överraskade mig var hur stor andel av de intresserade som faktiskt var runt 18-20. Det var till och med så att några som ville delta försökte fejka sin ålder eftersom de ännu inte hade fyllt 18, vilket vi hade satt som åldersgräns.
Längtan efter tvåsamhet, efter familj och hem, är kanske starkare än den varit på många år – inte minst i den unga generationen. En förklaring är att denna generation vuxit upp i en orolig omvärld, där kriser avlöst varandra. Det har skapat ett ökat behov av trygghet och där är familjen och den lilla gemenskapen viktig. Men jag upplever inte att vi som kyrkor blivit särskilt mycket bättre på att möta kristna singlar i församlingen.
Delvis sitter det i strukturerna – vi har byggt verksamheten för barn, tonåringar och kanske ibland för unga vuxna, därefter är det outtalat så att alla ska bli barnfamiljer och därmed börja om i cirkeln. Detta yttrar sig på vissa ställen i det märkliga att en singel kan finnas kvar i unga vuxna-gruppen större delen av livet eftersom det är den enda verksamhet som finns där det inte krävs att man är i en relation. När då en eller flera kristna singlar dyker upp så står vi lite handfallna, det finns ingen naturlig plats bland allt det arbete som vi har.
Kyrkan behöver se över sina former
Men det sitter även i kulturen, det tas så ofta för givet att alla antingen är i, eller på väg till, en relation. Få människor som lever i relation har förmågan att på ett öppet sätt prata om singelskap utan att komma med missriktade råd eller oklar uppmuntran trots de bästa intentioner. Jag tror det ofta beror på att det finns en övertygelse om att en livskamrat kommer att dyka upp, men vi måste acceptera att så inte alltid sker.
Det har också blivit allt svårare att hitta en partner, paradoxalt nog samtidigt som ett oändligt utbud av singlar finns i mängder av dejtingappar enbart en knapptryckning bort. Hur skapar vi plats för den längtan som finns och ärliga samtal bortom käcka fraser i stil med “det sker när du minst anar det”? När jag var singel så delades en ärlig längtan efter partner enbart i möten med andra singlar, för det var den enda platsen där förståelse och sårbarhet fanns på riktigt. Det kan förvåna mig att vi som kyrka har så svårt att på allvar vara en gemenskap där vi också kan dela vårt brutna hopp och förlorade drömmar, om en livskamrat eller något annat. Var delar vi kampen kring böner som vi bett i många år och som aldrig besvarats? Var och när pratar vi i kyrkan om förlorat hopp?
Klart är att många i den unga generationen längtar efter kärlek, längtar efter familj. Denna fråga kommer inte att minska i betydelse, utan öka. Alla singlar söker och längtar inte, men många gör det.
Min farmor och farfar träffades då de hamnade bredvid varandra på en bussresa, min farmor blev snabbt nyfiken men farfar var trött och somnade. Min farmor var en rådig kvinna och tog fram sin synål som hon stack min farfar med. Han vaknade och de började prata. Jag skulle inte råda andra att använda just den metoden i dejtingsammanhang, men kanske finns det ett och annat att sticka hål på när det kommer till hur vi agerar och pratar om relationer i våra församlingar?
Jag önskar att vi kan skapa gemenskaper där det går att uttrycka brusten längtan och där vi kan mötas på riktigt i enkelhet och ärlighet.
