Kyrkokonferensen tappade viktig demokratisk princip

Vi borde kunnat bättre än det blev den gångna helgen, och vi måste kunna bättre i framtiden. Det skriver Andreas Möller på debattplats.

Troligtvis har det inte undgått Sändarens läsare att Equmeniakyrkan nyligen samlats till kyrkokonferens. Och det är förståeligt att tidningen Sändaren själv lägger stor vikt vid rapportering om samtalet och beslutet om Sändarens framtid. Men konferensen fattade flera andra beslut, som också behöver belysas. Ett sådant handlade om kyrkans stadgar – ett av Equmeniakyrkans två grunddokument. 

Den som följde konferensens förhandlingar kan möjligen ha noterat att undertecknad var en av de som hade synpunkter på det förslag som låg på bordet, och kan då lätt tänka att jag nu tänker kritisera de stadgar konferensen beslutade om. Men det är inte denna debattartikels ärende.

Här vill jag istället säga något om formerna för konferensens samtal och beslut. Equmeniakyrkan har sedan 2017 arbetat med konsensusmetoder, där ett av målen är att det ska bli tydligt och klart vad vi avser besluta om, innan vi gör det. Denna gång kändes det som att vi lite tappade bort våra metoder. Till kyrkostyrelsens förslag lades ett antal ändringsförslag, som i rask takt hanterades i en serie majoritetsomröstningar. Konferensen antog sedan till sist nya stadgar för Equmeniakyrkan utan att ha sett helheten av det som just processats fram, vilket inte riktigt känns värdigt en demokratisk organisation. 

Kyrkokonferensen gjorde dessutom tillägg i stadgarnas portalparagraf – ironiskt nog just om att vi är en demokratisk organisation – utan att någon text alls hade presenterats, ens i rummet. Att anta stadgar in blanco med motiveringen ”vi vet ju vad vi menar” (direkt citat från mötets ordförande) är en mycket farlig väg att gå. 

Vi borde kunna vara överens om att det är en viktig demokratisk princip att bara fatta beslut om saker man fått chans att sätta sig in i. Nu får vi stilla hoppas att ombuden känner igen sig i stadgarnas slutgiltiga form, och att den formulering som så småningom kommer skrivas in i stadgarnas paragraf 1 blir något vi skulle ha kunnat enas om.

Men jag menar ändå att presidiet – trots den tidspress som det korta konferensformatet gav – borde ha bromsat och hjälpt konferensen att få se det slutliga förslaget, komplett med all text, innan vi gick till beslut. Vi borde kunnat bättre. Och vi måste kunna bättre i framtiden!

Andreas Möller
Valsätrakyrkan, Uppsala

image_pdfLadda ner som PDF

Läs mer

Amanda Lind: ”Självklart ska man kunna köra bil i Sverige”

Miljöpartiet vill ställa om Sverige – men Amanda Lind vill inte att människor på landsbygden ska känna sig som skurkar i den gröna visionen. Under partiledarutfrågningen i Vårgårda talade hon om klimat och rättvisa, men också om arbete, integration, bistånd, civilsamhälle och sin egen kristna tro.

”Kyrkan kan visa på en annan berättelse”

Fem dagar i fjällen med vandring, undervisning, koreansk mat och indisk dans. 90 personer från Immanuelskyrkans tre språkgrupper tog tåget från Stockholm till Åre för att leva läger. Målet: att lära känna varandra bättre och bygga ett starkare ”vi” i församlingen.

Johan Arenius: ”En kyrka som växer måste våga leva med oenighet”

Fler människor som kommer till tro, en kyrka som håller fast vid sitt centrum och församlingar som vågar leva med oenighet. För Johan Arenius är framtidens kyrka inte en plats där alla tycker lika – utan där människor hålls samman av Jesus och där svåra samtal förs öppet.

Tilliten i centrum när Vänsterpartiet gästade Vårgårda

När Nooshi Dadgostar lämnade återbud fick Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen, Samuel Gonzalez Westling, rycka in. I Vårgårda – orten där han växte upp – återkom han gång på gång till samma tema: behovet av att återupprätta människors tillit till samhället. Samtidigt blev kvällen ovanligt personlig, med berättelser om mobbning, depression, hot och kyrkans betydelse.