Våra kyrkor är en del av Sveriges kulturarv

Equmeniakyrkans kyrkor är inte bara församlingarnas hus utan en del av Sveriges kulturarv. Det är dags att synliggöra dem bättre – exempelvis genom en särskild kyrkobyggnadsutmärkelse, skriver Berndt Sehlstedt.

”Gud bor inte i hus – men husen spelar roll” löd rubriken på ett debattinlägg av Daniel Strömner, doktorand i praktisk teologi med kyrkohistoria, i Sändaren under försommaren. Med försäljningen av Ekensbergskyrkan i Solna som utgångspunkt resonerade han kring Equmeniakyrkans teologiska förhållande till sina kyrkobyggnader.

Jag vill lägga ytterligare en aspekt till diskussionen: kyrkorna är också ett kulturarv.

Equmeniakyrkans kanske tydligaste markörer i lokalsamhället är fortfarande kyrkobyggnaderna. Många av dem uppfördes under 1800- och 1900-talen och berättar inte bara församlingarnas och samfundets historia. De är också en del av orternas historia – och ytterst av Sveriges byggda kulturarv.

Missionshusen, kapellen och kyrkorna är folkrörelsekyrkans bidrag till vårt gemensamma minne. Ändå har de sällan fått någon framträdande plats i Equmeniakyrkans berättelse om sig själv.

Ett hundraårigt hus i Hässelby

I höst är det hundra år sedan Missionskyrkan i Hässelby, numera Equmeniakyrkan, togs i bruk. Hundra år är ingen särskilt hög ålder i ett samfund där många kyrkor är betydligt äldre. Men historien om kyrkan i Hässelby säger något om den betydelse dessa byggnader har haft.

När kyrkan byggdes 1926 bestod församlingen av 61 medlemmar. Ändå anlitades Gunnar Morssing, en av Stockholms då efterfrågade arkitekter, för att rita kyrkan. Resultatet blev en träbyggnad i tidstypisk nyklassicistisk stil, byggd i dåvarande Hässelby Villastad med sina många handelsträdgårdar.

Hundra år senare finns kyrkan kvar, nu i en modern och mångkulturell Stockholmsförort. Församlingen är dessutom tre gånger större än när huset togs i bruk. Kyrkan har fått byggnadsvårdspris av hembygdsföreningen och räknas som en del av Hässelbys lokala kulturarv.

Församlingsjubileer uppmärksammas ofta. Kyrkobyggnadernas jubileer mer sällan. I Hässelby har vi därför valt att på hundraårsdagen den 5 september särskilt uppmärksamma själva huset och den historia som ryms i det.

Men Hässelby är bara ett exempel.

Runt om i Sverige finns fortfarande ett stort antal kyrkobyggnader som berättar om de folkrörelser som så småningom blev Equmeniakyrkan. I Sundsvall finns byggnader med rötter i samfundets tre bildarsamfund. I Göteborg finns bland annat Tabernaklet och S:t Jacob, i Stockholm Andreaskyrkan och S:t Peterskyrkan. På mindre orter finns missionskyrkor och kapell som i generationer varit självklara delar av bygdens siluett och historia.

De berättar om väckelserörelser som samlade människor, byggde föreningar och församlingar och satte konkreta avtryck i det svenska samhället.

Låt husen få berätta

I en tid när intresset för lokalhistoria, arkitektur och byggnadsvård är stort borde Equmeniakyrkan bli bättre på att synliggöra detta levande kulturarv.

Därför vill jag föreslå något konkret.

Varje år skulle ett par kyrkor i varje region kunna utses till mottagare av en särskild kyrkobyggnadsutmärkelse från Equmeniakyrkan nationellt. Det skulle kunna handla om byggnader som har särskilda arkitektoniska, kulturhistoriska eller lokala värden.

På den utvalda kyrkan skulle en mindre skylt sättas upp med information om byggnadens historia och betydelse. Inspiration kan hämtas från de blå skyltar som Samfundet S:t Erik placerar på kulturhistoriskt intressanta byggnader i Stockholm och som låter förbipasserande upptäcka en del av stadens historia.

På samma sätt skulle människor runt om i landet kunna få veta mer om missionshuset, kapellet eller kyrkan som de kanske passerat hundratals gånger utan att känna till dess historia.

En sådan utmärkelse skulle förstås inte lösa de svåra frågor som församlingar ställs inför när kyrkor blivit för stora, för dyra eller inte längre motsvarar verksamhetens behov. Kyrkor kommer även framöver att behöva säljas och ibland försvinna.

Men just därför finns det anledning att bättre uppmärksamma och dokumentera det som finns kvar.

Equmeniakyrkans historia består inte bara av samfundsbildningar, teologiska vägval, predikanter och församlingsliv. Den finns också byggd i trä, tegel och sten över hela Sverige.

De husen är värda att upptäcka – och deras berättelser värda att föra vidare.

/Berndt Sehlstedt
Medlem i Equmeniakyrkan Hässelby

- Annonser -

- Annons -

Läs mer

David Lomas: Kyrkans planering får inte bli ett fängelse

Född i Ecuador och med tjugo år bakom sig i Sverige ser David Lomas vad kyrkorna i hans båda hemländer kan lära av varandra. Han drömmer om en kyrka som vet vart den är på väg – och där människor vågar visa vilka de är.

Konferens vill väcka hopp och förändra samhället

Rökmaskiner, popcorn och ett återförenat tonårsband. Men bakom festligheterna finns en allvarlig fråga: Hur kan kyrkan bidra med hopp i en orolig tid? I helgen samlas omkring 130 personer i Helsingborg för att inspireras att göra skillnad.

Sorgen på ena sidan utesluter inte den andra

När avskyn är stark är det lätt att empatin blir snäv. Min tanke går till två kvinnor som på olika sätt utmanat mig att se fler människor i en konflikt där så många lider.

Sofia Camnerin: Det är inte vår kyrka, det är Guds.

En radikalt välkomnande kyrka kräver mod att ge fler inflytande. I podden På jakt efter framtidens kyrka talar Sofia Camnerin om att släppa taget, ge plats åt olikheter och ta ansvar för människorna omkring församlingen.