De kallades stollar – men hade rätt

Vi pratade om hur inte bara folkbildningen utan också religionsfriheten blivit kontroversiell igen. Han berättade om när Jehovas Vittnen fick statsbidrag och vi samtalade kring om det var rätt eller inte.

För att få statsbidrag ska du respektera ”samhällets grundläggande värderingar” som till exempel ”demokratins idé”. Tidigare har jag knackat på hemma hos vittnen och förgäves försökt övertyga dem att rösta i riksdagsval. ”Nej, vi tror inte på människors regeringar” har jag fått till svar, ”vi tror att Guds regering kommer”. Ett tydligt motstånd mot demokratin i den ­enkla ­definitionen, att göra sin plikt vid valurnorna vart fjärde år.

Samtidigt förföljdes Jehovas Vittnen när Hitler tog makten i Tyskland på 30-talet. Deras självständighet gentemot den nazistiska statsideologin ansågs oacceptabel. De gick inte att kuva som makten ville. I balansen mellan att följa Gud och att följa den världs­liga makten valde de Gud, trots att det kostade dem allt.

Och i Sverige finns det ingen lag som säger att du måste rösta i riksdagsvalet. I ”samhällets grundläggande värderingar” finns tvärtom rätten att inte rösta så Jehovas Vittnen fick till slut rätt till statsbidrag i domstol.

Organiserad religion kan alltid vara ett utrymme för motstånd. Bara genom att existera kan den religiösa gemenskapen vara politisk. ­Religion och politik är nämligen två varelser som vandrar på samma väg, där det ibland varit religionen som skyddat människovärdet mot politikens övergrepp, ibland tvärtom och ibland har de gjort gemensam sak. Då och då blir tron på politiska mål, som ”ett etniskt rent land” eller ”det klasslösa samhället” så starka som folkliga övertygelser att de rentav fungerar som offentlig religion.

De svenska frikyrkorna är knappast något ­undantag. Tvärtom har vi en stolt tradition av motstånd mot en förtryckande stat. Vi såg jämställdhet när kvinnor knappt alls fick yttra sig i offentligheten, ett politiskt engagemang och krav på demokrati så kontroversiella att människor blev svartlistade, utestängda från samhällslivet och tvingades att migrera.

De engagerade kallades religiösa fanatiker, stollar, oupplysta, farliga och extremister. Men de hade rätt. Medmänskligheten, den mänskliga värdigheten, allas lika rätt som avbilder av Gud själv fick genomslag. Och frikyrkorna gick över till att samarbeta snarare än att göra motstånd, när målen om mänsklig värdighet och jämlikhet till sist sammanfallit.

Men var står vi i dag? Känner vi igen den kamp som frikyrkorna tog när vi ser den? Tänk om det utrymme frikyrkorna var för människor som stängdes ute då, finns i moskéer i dag? Den ­misstro, det hån och det förtal frikyrkliga drabbades av då drabbar i alla fall utan tvekan muslimer i dag.

Religionsfriheten är minst lika viktig nu som alltid. De religiösa rörelserna var en gång helt avgörande för att införa inte bara skola, vård och omsorg, utan även demokratin själv. I dag är samma rörelser avgörande för att bevara och utveckla demokratin, i en tid då den tvingas bakåt av nationalistiska, reaktionära krafter som genom­syrar vårt samhälle: ”de är inte som oss, de kommer från fel ställen, de tror fel”. Dessa röster har alltid drabbat människor i det religiösa ­civilsamhället; folkbildare, demokrater, ­poeter, kaffe­kokare, predikanter, organisatörer. Och det drabbar människor i allra högsta grad, i dag. De kallas exakt samma saker som de frikyrkliga kallades då, och de vill samma saker. Rätten att tro på Gud, friheten att låta det få konsekvenser för våra liv och jämlika villkor.

Få av oss levde för 100 år sedan och vi kan inte kämpa sida vid sida med de rösträttskvinnor, nykterhetskämpar och motståndsmän som verkade med kyrkan som bas och som vi är så stolta över. Men vi kan låta dem inspirera oss i dag.