Därför blir jag inte med till nya Sändaren

Precis innan tryck av Sändarens allra sista nummer i pappersformat kom beskedet att Niklas Piensohos intensiva arbete med att återuppta ett arbete med Sändaren 2.0 gett resultat.

Bra jobbat!

Carl-Henric Jaktlund, tidigare Dagenjournalist, pastor i Falköping Pingst och ledare för Alpha i Sverige kommer från årsskiftet ta över som chefredaktör för en heldigital variant av Sändaren.

Av naturliga skäl har jag fått en del frågor. Några har nämligen noterat, och hört av sig till mig med frågan varför inte jag är med. 

Blev jag kringgådd?

Är jag kringgådd? Finns det någon konflikt mellan nuvarande Sändaren och Equmeniakyrkan.

Svaret är nej. I alla fall ingen som jag känner till.

Eftersom jag gjort till min sak att under åren påtala när jag tycker att Equmeniakyrkans styrelse står för bristande transparens, ska jag försöka att själv vara så genomskinlig som möjligt:

Jag fick frågan om att återgå i rollen som chefredaktör i ett Sändaren 2.0. Jag övervägde och tackade nej. Jag rekommenderade sedan att gå vidare med Carl-Henric istället. En vän jag hyser stor respekt för som journalist och människa. Jag vet att han kommer göra sitt bästa, och att det då blir precis så bra det bara går.

Delar analys

Och jag delar analysen som jag antar att Niklas Piensoho (som lett arbetet med återstarten) gjort - det här är max ut av nuvarande situation. Möjligen med undantaget att man skulle byta ut namnet Sändaren eftersom det i mina ögon spelat ut sin roll med sista pappersnumret. 

Det är alltid svårt att hälla nytt vin i gamla läglar, som det står skrivet.

Men varför valde jag att tacka nej? Jag måste backa bandet en liten stund för att kunna svara fullt ut.

Kamp mot tidningsdöden

2017 var frågan om Sändarens eventuella nedläggning uppe på kyrkokonferensen. Då var linjen att den skulle få fortsätta. Sändarens ägarbolag Verbum gjorde som svar lite av en nysatsning, och i den vevan blev också jag rekryterad.

Varje år har sedan dess varit en kamp mot tidningsdöden. Det vi lyckats med sedan 2018 är att mota en störtande prenumerationsstock i grind och faktiskt vid några tillfällen öka både i upplaga, liksom i räckvidd. Framför allt räckvidd. 2022 mest av alla tidskrifter i Sverige, hör och häpna.

4000 nya prenumeranter

Under sex år har vi fått in 4 000(!) nya prenumeranter. Problemet har varit att det samtidigt försvunnit lika många. Och det sorgligaste av allt är att nästan alla av dem har gått vidare - för gott. Vår ökning skulle alltså ha behövt vara med över hundra procent för att både bibehålla prenumerantstocken och öka i sådan takt att affären skulle bli lönsam.

När mediestödet, som under många år varit vårt ekonomiska stödjeben, drogs in, blev det därför nådastöten. Sändaren skulle gå så mycket minus att det behövdes rejäla tillskott i kassan för att kunna fortsätta driva den på nuvarande sätt.

Detta larmade jag för första gången om i november förra året, och sedan vid flera ytterligare tillfällen. Vad jag hör att många efterfrågar nu är att det skulle gått ut tydligare information till församlingar ute i landet, från Equmeniakyrkan. Eller att frågan tagits upp på kyrkokonferensen.

Inte väldiskuterad

Det är utom min kontroll, men går man igenom Equmeniakyrkans styrelses protokoll har frågan inte varit så flitigt diskuterad.

Frågan borde varit akut för styrelsen i maj, men drunknade antagligen i andra stora frågor som kyrkoledarval och regionförändringar. 

Frågan blev kanske just därför inte heller aktuell på kyrkokonferensen.

När beskedet kom i början av november var det ett definitivt avvecklingsbeslut. Däremot skulle Equmeniakyrkan ta emot utgivningsbevis och varumärke för att kunna starta om någon gång i framtiden. 

Överlämnat utgivningsbevis

Utgivningsbeviset överlämnades så sent som i förra veckan, för övrigt, under stillsamma förhållanden i ett hörn av kyrkans nationella kansli. En, trots det fåtal inbjudna, fin avslutning på en historisk tidningsutgivning som kan spåras ner till 1842.

Equmeniakyrkans styrelse hade i november, av vad jag förstår, utrett alla möjligheter. 

Som att finansiera en fortsättning i Verbum, eller ta hem tidningen i egen regi. Båda har avvisats.

Anledningen till det är en prekär ekonomisk situation. I årsredovisningen för 2023 står att resultatet då var minus 33 miljoner.

Finansproblem

Nu var kyrkokoncernens finansiella ställning fortsatt god,  med balanserat resultat på 61,5 miljoner. Och för 2023 blev vinstutdelning till samfundet från Sändarens ägarbolag Berling Media hela 13 miljoner kronor.

Men de pengarna slukas upp i pensioner, löpande kostnader med mera och har uppenbart ansetts inte kunnat prioriteras för återinvestering i Sändaren. 

Alltså återstod, vilket framkommit i efterhand, alternativet att lägga över Sändaren i Mentor medier. Det bolag som äger bland annat Dagen men också ett större antal norska tidningar. Både med kristen prägel men också lokaltidningar. Noterbart är att Equmeniakyrkan också är en av ägarna i detta bolag.

Dagens chefredaktör och styrelseledamoten i Mentor Medier, Felicia Ferreira, berättade i ett poddsamtal med mig att hennes tanke hade varit att lyfta över Sändaren som den  var, papperstidningen inkluderad. Men det valde Equmeniakyrkan vid det tillfället att tacka nej till.

Anledningen till det var enligt ett uttalande som lades ut på Equmeniakyrkans hemsida, för att man ville ha frihet att starta något eget.

Läsarstorm bakom vändning

Efter massiv kritik från läsare, på två veckor uppbådades till exempel 231 namn på en protestlista mot Sändarens nedläggning, är det den linjen man nu går vidare med.

Eftersom det inte skett något pengaregn i Equmeniakyrkan under den tiden som gått från avvecklingsbeslutet till nu får man anta att finansiering ska lösas fram till konferensen och att församlingar där ska besluta om den digitala Sändaren ska fortsätta eller inte. Och hur mycket det då ska få kosta.

Min förhoppning är att detta ska lyckas. Jag kommer stötta Carl-Henric så gott jag kan och hinner, och huruvida han vill ha det, i hans nya roll (jag börjar ju på Kyrkans Tidning efter nyår). 

Sammanhållande tidning

Jag tror att Sändaren är, eller numera var, en av Equmeniakyrkans stora sammanhållande institutioner.  

Min farhåga, och anledningen till att jag själv tackade nej, är att satsningen inte görs med tillräckliga medel - eller kanske ambition. Räcker det med att en brinner, eller två? Alla behöver vara med på tåget.

Hade samfundsstyrelse brunnit för en oberoende tidning på det sättet man nu gör gällande, hade vi inte varit där vi är. Då hade man dragit i bromsen direkt, lyft på alla stenar som fanns, och det inte förrän flera veckor senare. 

När det nu skedde hade övergångsstöd redan dragits tillbaka, personal pensionerats eller fått nya roller, och prenumeranter börjat få sin prenumeration återbetalad.

Att man backar på sitt beslut välkomnas, men att man gör det efter starka påtryckningar är ju snarare ett tecken på beklämmande oinsatthet från början. 

Frågor infinner sig.

Visste inte styrelsen vilken roll Sändaren har i samfundet och vilka känslor det skulle väcka?

Hade man inte tillräckligt på fötterna för att kunna stå på sig i sitt beslut när det blåste? 

Om reaktionerna varit mindre kraftiga, hade allting då bara fått ebba ut i tystnad?

Är det av starka känslor eller stark delaktighet Equmeniakyrkan ska drivas?

Och vems beslut var det egentligen?

Jag förväntar mig inga tydliga svar, men jag har antagligen för många frågor för att själv helhjärtat kasta mig in i den digitala Sändaren fram till kyrkokonferensen.

Samtidigt gläds jag verkligen åt att den nya vändningen, att den produkt som jag och redaktionen jobbat så hårt för att hålla vid liv bevaras på något sätt. Och jag vet verkligen ingen bättre att lämna över stafettpinnen till än Carl-Henric Jaktlund.