Där kom en idiotisk kommentar igen …

Inte i min värld. För vem har inte någon gång eller vid oräkneliga tillfällen drabbats av den känslan. Vilken idiot jag är, hur kunde jag säga, tänka eller agera så där?
Jag kan icke räkna dem alla, de gånger jag skamset dragit mig tillbaka och ältat mitt ­agerande fram och tillbaka tills natten blivit dag. Ni vet, de där scenarierna som bara blir trass­ligare ju mer jag försöker reda ut, förklara eller ursäkta mig. Jag får nästan lite hjärtklappning nu av att tänka på sådana tillfällen. Det finns en del händelser som man helt enkelt bara får ”tugga i sig” och hoppas på en större insikt när ett nytt läge uppstår.
Kanske jag tillfälligt glömde av att den där människan faktiskt är svåger med ­honom jag just ifrågasatt i någon mindre viktig fråga som inte angår mig det minsta. Ni vet, i våra sammanhang är ju de flesta släkt med varandra. Eller så sitter jag vid ett ­kyrkkaffe ­tillsammans med den som just skrivit en krönika jag precis sagt något tråkigt om… ­eller ja, här kan du stoppa in en egen idiotisk händelse, som ett litet pyssel i väntan på den stora högtiden. 

Inte riktigt känt in atmosfären

Om det känns fånigt är du troligen en av dessa som inte riktigt känt in atmosfären vid ett middagsbord där jag eller någon annan klampat i klaveret. Jag känner mig som (är dock inte) en idiot. Varför kan jag inte tiga? Vad angår det mig? Britta, skärp dig och uppmuntra all god vilja. Jaaaa! Jag vet. Hoppas jag just lärt mig ­något.
Jag förstår, det är ju bara jag som gör sådant, men det är skönt få skriva av sig här. Det gäller ju att passa på, eftersom den här krönikan blir min sista i nuvarande form.
Men tänk om jag, som nu och då känner mig som en idiot, ändå kan få lita på att någonstans där står Gud och tar emot. För är det någon gång jag behöver få veta det, så är det när jag ­känner mig rejält bortgjord och trasslat till det. Utan nöd­utgång, typ. Bara en lätt rodnad och vetskapen om att detta kommer följa med mig en stund.

En känsla jag känner igen

Jag hörde den här sångtexten i Equmeniakyrkan i Alingsås. Texten till Saligprisningar eller Både ock, som sången också heter, är skriven av Rickard Lilja. Den är genialisk. Jag blir så lycklig när någon hittar ett språk i vår tid för storord och gamla sanningar som är svåra att förklara. Nåd är ett sådant ord. Plötsligt blir det en känsla jag känner igen. Och behovet av att få bli emottagen med all den skammen är ju en bön om att få uppleva nåd när sanningen blir så tydlig och uselheten får mig att skämmas. Sanningen kan avslöja skulden men nåden tar emot min känsla av skam. Och allt hör ihop. 

Julhelgens släktträffar

Detta kanske kan hjälpa en eller annan in i julhelgens släktträffar, minnen av gamla oförrätter, mindervärdskomplex eller ensamma dagar när vi ältar våra klumpiga försök att bli synliga för omvärlden. Någonstans där står Gud och tar emot.  
Så vad gör jag med det som är svårt att ta tillbaka, när det redan är sagt? Visst kan det räcka långt att tugga i sig det och hoppas på skärpning. Men ännu viktigare är att säga som det är i sin bön, hitta ett språk för känslan och lita på att nåden gäller, i stort som i smått. Någonstans där står faktiskt Gud och tar emot.
Tack för förtroendet att få skriva krönikor i Sändaren. Jag kommer sakna dig, men kanske inte alla debattinlägg. Hoops! Där kom en idiotisk kommentar igen… Tack Gud att du står där någonstans och tar emot mig.

Britta Hermansson
riksevangelist och författare