Personligt. Jobbet som chefredaktör på Sändaren blev som ett kall. Ett kall jag tror finns kvar men kommer ta sig nya vägar. I en tid där det anas ett större andligt intresse kommer behovet av kyrklig journalistik knappast avta.
Utan förvarning kom ett samtal när jag satt på jobbet som pressansvarig i Alingsås kommun. Jag hade lämnat journalistiken ett par år tidigare, men hade bevarat en tanke på att någon gång igen jobba med två av de saker som ligger mig varmast om hjärtat. Journalistik och kristen tro.
Det hade gått tio år från att jag senast florerade i kristen press till att samtalet kom.
Från ett rekryteringsbolag som företrädde tidningen Sändaren. Och undrade om jag var intresserad av jobbet som chefredaktör. Frågan var så oväntad och förunderlig att jag först trodde de ringt fel.
Men det hade de inte.
Skeptisk till det mesta
Jag är nu inte typen av person som radar upp andliga upplevelser precis. Snarare är jag den som tills motsatsen bevisat förhåller mig skeptisk till det mesta. Kanske blev jag journalist av en anledning.
Men skeendet med Sändaren fick mig att uppleva att det fanns en mening med detta utöver att vara ett vanligt jobb. Jag har från dag ett gått med en känsla av att Sändaren fyllt en funktion som är större än mitt eget uppdrag.
Det är med viss vördnad jag lägger ner stafettpinnen. Linjerna går hela vägen tillbaka till när George Scott, den skotska metodistmissionären, startade Pietisten 1842. Ständigt har det sedan dess funnits postlådor som väntat på att få sin tidning.
När Sändaren upphör som tidning har cirkeln till Scott slutits. Metodisterna fick de sista 13 åren vara med och bära den som ”sin” igen inom ramen för den breda Equmeniakyrkan.
Men vi har inte bara varit Equmeniakyrkans. Läsarna har befunnit sig i ett allt mer brett spektrum av kyrklighet och okyrklighet, särskilt om man ser till vilka som hittar oss på hemsida och sociala medier.
En del av vägen framåt
Jag tror det är en del av vägen framåt. Samfund är inte längre samfund på det hårda sätt som en gång var fallet.
Många av kyrkorna i Equmeniakyrkan är dubbelanslutna till olika samfund eller är fostrade i en tradition men har gått vidare i en annan.
Uppdraget finns kvar. Att skriva, bevaka och lyfta de kristna perspektiven, allt som händer i vår del av civilsamhället. En del långt ifrån så marginell som vi ibland själva tycks tro.
För min del går arbetet vidare på Kyrkans Tidning, men det finns flera tidningar i sfären som krigar på. Vi behöver dem alla.
Det man kan fundera på är vilken funktion en tidning kommer att fylla i en framtid där pappret fasas ut och vi alla puttas in i en digital värld som framstår oändlig av valmöjligheter.
Organ för samhörighet
Kanske handlar det då om att skapa ett organ för samhörighet, kunskapsbanker och ett mer aktivt deltagande i den allmänna samhällsdebatten än tidigare.
Kanske kan Equmeniakyrkan hitta en sådan form framöver.
Klart är att de värden vi stått för och jobbat för kommer ha sin plats och sitt rum också i den tid som kommer.
Kyrkan som helhet är numera mer marginaliserad i sin offentliga roll än vad den tidigare någonsin varit (minns 50-talet när vad som sades på Tegnérgatans kontor (Missionsförbundet) var en angelägenhet för riksdagen).
Men samtidigt ökar intresset för det kristna budskapet och den kristna värdegrunden som kulturbärare. Bibelförsäljningen i USA ökade som ett anekdotiskt exempel 22 procent i år. I Sverige berättar ungdomsbarometern att Jesus blir nästa stora trend bland unga, och intresset för konfirmation stiger stadigt. Bland frikyrkorna märks ambitiösa församlingsplanteringar.
De sex åren jag fick på Sändaren var en liten del i den längre historien. Tacksam att fått vara med om dessa ser jag med spänning på vad som händer bakom knuten. Jag tror, trots sorgen över tidningens nedläggning, på framtiden.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR