Äntligen hade barnet somnat. Jag sjönk ner i soffan. Klickade i gång ett avsnitt av The Empress, en serie som skildrar Elisabeth av Bayern, kejsarinna i Österrike på 1800-talet.
Ett stycke historia i vacker miljö kryddat med omöjlig kärlek. Lite lagom underhållning, tänkte jag.
Men just det här avsnittet överrumplade mig totalt. Elisabeths 2-åriga dotter drabbas av tyfus och dör i svår feber. (Det hjälpte inte ens att man var prinsessa på den tiden). Under scenen när mamman tar avsked av sin dotter var jag tvungen att sänka ljudet och blunda. Från att tidigare under dagen eventuellt ha klagat på livet som trebarnsmamma, fylldes jag nu av en enorm tacksamhet över antibiotika och modern svensk sjukvård.
Helt förändra vårt perspektiv
Berättelser har ju den förmågan – att helt förändra vårt perspektiv. Därför är de så viktiga.
Just nu läser jag Lisa Ridzéns roman När tranorna flyger söderut. Den handlar om Bo, en äldre man bosatt på landet med sin hund Sixten, som funderar över livet som varit och det lilla som är kvar. I en intervju i tidningen Skriva berättar författaren att boken baserar sig på hennes farfars liv. Anteckningar från hemtjänsten som hon hittade i hans hem blev ramen till romanen. Sedan boken släpptes har många läsare hört av sig till henne. En man grät sig igenom hela boken. För att han kände igen sig. Det är ytterligare en aspekt av berättelsens kraft: den kan verkligen skänka tröst.
Ökar empatiskt förmåga
Men det stannar inte heller där, vid vad berättelserna i någon mån kan ge mig i mitt liv. Studier i psykologi har visar att läsning av skönlitteratur ökar människors empatiska förmåga. När jag hör berättelser om föräldrar som förlorat sina barn i Gaza, hör jag deras avgrundsvrål eka tillsammans med Elisabeth av Bayern och med människor närmare håll som gått igenom liknande helveten. Ett vrål genom tid och rum. Alla från helt olika världar, ändå samma. Och nästa gång jag ser en äldre man ge en sur kommentar på Ica kommer jag att tänka på Bo. Berättelserna läggs till varandra, vår inre karta och våra känselspröt sträcks ut.
I mötet med den andra möter vi också oss själva och våra egna tillkortakommanden. Kanske övar vi helt enkelt oss på att leva, precis som när barnet leker? I Tranorna flyger söderut är jag Bos son som har bråttom med sitt eget och inte riktigt förmår att se sin pappa. Jag är hemtjänstpersonalen som ser en småvresig gubbe som behöver tas hand om. Jag är Bo själv, som precis som alla andra en gång ska skalas av, blekna, mista sina förmågor.
Förstagångsföräldrar
Bibeln, just nu julens berättelse, går att närma sig på samma vis. Kliva in i. Vara där, vara dem. Bli tröstad, bli överrumplad, tränas i en varm blick. Visst, det kräver lite mer att tränga sig in där. Evangelisterna lämnade rätt många detaljer mellan raderna. Och orden kan ibland liksom frysa fast. Bibelmeditationer kan hjälpa oss att tina upp texten. Hur var det egentligen för Maria och Josef? Ett ungt par som måste ha kastats mellan glädjen och oron hos förstagångsföräldrar, och det minst sagt märkliga i att Gud valde att födas rakt in i deras begränsade liv, i ett dragigt stall. Tänk att de höll Skaparens nacke, tröstade hans gråt.
Vi behöver också föra fram gamla och nya sånger, dikter, konstverk och romaner som levandegör, lägger nya bilder till berättelsen. För nog behöver vi ständigt bli påminda om dess kärna. Som Ylva Eggehorns ord i psalmen Innan gryningen:
”Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.”
Elin Klemetz
journalist
LÄGG TILL NY KOMMENTAR