Det är alltså inte religion eller demokrati - utan både ock!

Allt jag kan om demokrati lärde jag mig i Missionsförsamlingen, sa vänsterdebattören Per Wirtén vid ett av Bildas seminarier om religionens roll i samhället. Han menade helt konkret att det hade gjort honom tolerant mot olikheter att sitta vid kaffeborden tillsammans med människor av alla olika slag. Där rymdes ju både fundamentalisterna och de som fnyste åt de religiösa sanningarna, som han uttryckte det.

Det är en viktig insikt att det inte var socialisterna som gick i bräschen för demokratin i Sverige utan frikyrkligheten. Att väckelserörelserna från början var demokratiska folkrörelser som krävde rätten att själva få utöva sin tro. Eller som Per Wirtén sa: ”De som firade nattvard i skogen bröt upp ett antal sanningsanspråk”.

Nu är det är inte hela sanningen, vilket också Per Wirtén påpekade. För det paradoxala är att de frikyrkliga pionjärerna antagligen inte själva var demokrater. De försvarade en religiös logik, det vill säga människors rätt att själva lyssna till Guds röst och vägledas inifrån i tanke och handling. Ett religiöst förhållningssätt (inte nödvändigtvis fundamentalistiskt som Per Wirtén ville kalla det) som värnar människans relation till Kristus. Men paradoxen är att kampen för den enskildes religiösa frihet bidrog till att öppna samhället för folkstyre och demokrati.

Det är alltså inte religion eller demokrati — utan både ock! Men det är verkligen inte enkelt att få hop det. Jag tycker ofta att det är något urvattnat över talet om demokrati i kyrkorna om det inte bryts mot det andra ledet, det som förr kallades Guds ledning. Demokrati allena kan inte bygga kyrkor. Om troende människor inte tar sin egen andliga växt och mognad på allvar blir det ekande tomt i tempel och bönhus.

Samtidigt behöver vi demokratin för att få vara och tänka annorlunda och då inte minst inom kyrkor och samfund i dag. Demokratin kan vara livlinan mot förtryck i gamla, tyngande strukturer. Jag vill också tro att religion behövs för att demokratin ska fungera på djupet. Utan religion är risken stor att grundläggande mänskliga värden slås ut i tider av förändring och höghastighetskultur.

Men, som sagt, frågan kvar-står om hur vi får ihop det. Per Wirtén verkar ha gett upp och han beskriver sig i dag som sekulär. Han tror helt enkelt inte att religion med sitt sanningsanspråk går att förena med demokratins radikala krav på öppenhet. Och då väljer han demokratin.

Jag har inte lösningen men jag har för den skull inte gett upp. Kanske är det till slut bordssamvaron hemma i Missionshuset när jag var barn som är förklaringen. Inte bara olikheterna runt bordet utan själva hemligheten som är - just det - religiös. Den går inte att sätta på formel i den politiska filosofin. Jag vet bara att den lever i mitt hjärta. Barnet i mig skulle trosvisst ha sagt: ”vit och röd och gul och svart gör detsamma har han sagt för Jesus älskar alla barnen på vår jord.”