Jag har förmånen att några gånger fått sitta och samtala med ett litet antal kloka personer. Det började med en genomläsning av en bok: Det gudlösa folket av David Thurfjell. Sedan har vi samtalat och funderat över varför Sverige ser ut som det gör.
På vår senaste träff sade en av deltagarna ungefär så här: Vi borde glömma vår önskan om en ny väckelse. För om man ska väcka någon, så måste det finnas något att väcka. Problemet är att det knappast gör det längre. Förr fanns en förståelse för det kristna arvet. De kristna tankarna, berättelserna, dogmerna hade fäste inom de flesta, helt enkelt för att vi levde i ett samhälle genomsyrat av kristendom. Även om man inte var troende, var man kulturellt kristen. Men den tiden är över. Vi kan hoppas på väckelse, men det vi egentligen borde göra är att börja missionera. För det finns inte längre någon kulturellt kristen identitet i Sverige.”
Som en tanke kom Sveriges Televison in på samma spår. I programmet Idévärlden diskuterade man om vi ändå inte var kulturellt kristna fortfarande. Men där spretade tankarna betydligt mer, både vad gäller nutidens och dåtidens kristna tillhörighet.
Det är ändå intressant att allt fler diskuterar religionens betydelse för såväl människa som samhälle. Det liberala samhället har inte förmått skapa den lyckliga människan. Trots att vår frihet ökar på alla plan, vi har sannolikt aldrig varit friare att välja partner(s), jobb, utbildning, livsstil, bostadsort, genustillhörighet, semester-äventyr … verkar allt fler av oss bli allt olyckligare. Den psykiska ohälsan, framförallt bland unga, är ett stort och växande problem.
Är utvecklingen ödesbestämd? Går vi från det religiösa till det a-religösa? Ibland verkar det som om vi så mycket vi kan förnekar de kristna dogmernas betydelse för det samhälle vi lever i. Religionen i Sverige är något negativt laddat, något som man till nöds kan få hålla på med hemma. Här är det istället fakta och vetenskap som gäller. I alla frågor, även de värderingsmässiga, är vetenskapen gud.
Problemet är att i ett sådant samhälle reduceras människan från en unik, oändligt värdefull varelse, till ett objekt som statistiskt kan beräknas och manipuleras. Det blir vetenskapen, inte människan, som är meningen. Med allt.
Men vad blir då kvar av människan?
I det samhälle som inte längre ens är kulturellt kristet, ser vi människor söka efter den mening som inte vetenskapen förmår ge dem. En del söker i religioner, i ideologier, i organisationer. Andra formar om sina kroppar, sina identiteter, sina livsstilar för att i vart fall under en tid hitta en mening som är större än de själva, större än den meningslösa vardagen.
Det är så lätt att som kyrka hänga på den utvecklingen. När friheten från allt blir norm är det knappast mainstream att hävda att underkastelse under Gud faktiskt kan befria. När jaget blir centrum, är det knappast ”rätt” att säga att du blir dig själv först när du tvättar dina medmänniskors fötter. När alla möjligheter är rätt, är det knappast comme il faut att säga att Jesus faktiskt är Vägen, Sanningen och Livet, punkt!
Ändå är det nog det vi behöver göra. För frihetens, samhällets och människans skull.
KOMMENTARER