Plötsligt fick mångfalden och brokigheten en mening

Skilda synsätt — samma kyrka. Hur olika får man vara? Inte i allmänhet utan i det här fallet i Svenska kyrkan. Det var frågan vid ett samtal som jag blev ombedd att leda med präster och lekmän i Stockholms stift häromsistens. Och nog var de olika!
Där fanns till exempel Elisabeth Sandlund från tidningen Dagen som representant för Sankta Clara kyrka mitt i Stockholm. En svenskkyrklig församling som väl närmast kan beskrivas som karismatisk, bibeltrogen och väckelsefrom. ”Varför tar dom inte steget fullt ut och blir pingstvänner?” frågar sig arga debattörer på domprost Åke Bonniers blogg. Men han intygade att det visst finns rum för lovsångsjubel och tungomålstal i åtminstone ett av Svenska kyrkans många kyrkorum.

I samma evangeliskt lutherska svenska kyrka finns Sofia församling på Söder i Stockholm där man utmanar gränser i rakt motsatt riktning. Senast genom att anställa en imam för att motverka främlingsfientlighet. Där kan man lyssna på tibetansk eller annan icke-kristen andlig sång och lyssna på liberala teologiska föredrag.
Hur går det egentligen ihop, var frågan. Finns det inga gränser för Svenska kyrkans trosbekännelse och lära? Jo, svarade en av teologerna från kyrkans nationella kansli, men gränsen går inte mellan olika fromhetsriktningar utan mellan god eller dåligt teologi.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av det svaret. Men det som blev tydligt för mig i mötet med ett antal företrädare för helt motsatta visioner var att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. När jag stod där och lyssnade så var det inte den ena eller andra ståndpunkten som berörde mig. Det var kyrkan själv som blev synlig. Som ett övningsfält för nästankärleken.
Plötsligt fick mångfalden och brokigheten en mening. Jag påstår inte att det är enkelt. Det kräver en rejäl brottning med egna rädslor för det som är främmande och annorlunda. Det är naturligtvis mycket enklare att söka trygghet i den egna gruppen där man slipper konfronteras med radikalfeminister eller kvinnoprästmotståndare eller samkönade äkta par. Jag tror bestämt att det finns gott om sådana motståndsfickor på alla nivåer i alla kyrkor. Men frågan är hur det står till med kärleken i dessa enklaver eller åsiktsreservat?

Mitt övningsfält är sen ett år tillbaka Studieförbundet Bilda där kontrasterna om möjligt är ännu större. Vi lever dagligen i mötet mellan pop och rock och uråldriga österländska kyrkotraditioner. Det skulle aldrig fungera om vi inte var öppna och nyfikna på olikheterna och skillnaderna emellan oss. Det är ingen överdrift att påstå att åsikterna ofta går isär. Men det märkliga är det andra som blir synligt i våra möten. Tilliten och den där känslan av mening som ofta fyller mig efter en dag på jobbet.
Så nog ryms det skilda synsätt både i Bilda och i kyrkorna. Men det går inte helt av sig självt. Det kan behövas en vårstädning för att rensa och röja bland förstelnade attityder och hämmande självupptagenhet.