Under avslutningen av ett kyrkoår med allhelgonahelg och domsöndag finns en naturlig anledning till eftertanke och besinning, kanske också en möjlighet att ställa frågor som saknar enkla eller självklara svar.
En helg på hösten kan, som bekant, ägnas åt olika saker. Det kan handla om att träffa släkt och vänner, tända ljus, vara ensam, läsa bok, plocka svamp eller delta i gudstjänst. Det vanligaste är nog att helgen blir en kombination av olika saker.
En av mina frågor var – hur länge har det funnits människor på jorden? – och den är inte enkel att besvara. Bara frågan fascinerar mig och när jag börjar söka svar så växer både min förundran och min ödmjukhet.
Det tycks vara så att ganska många anser att människosläktet (Homo sapiens) är ungefär 200 000 år gammalt och har sitt ursprung i Afrika.
Ni som, mot förmodan, tror eller anser att jorden är någonstans mellan 6000 och 10 000 år kan sluta läsa här, ni kommer bara att bli irriterade på fortsättningen. Dessa tal bygger på en speciell läsning av bibliska texter, en läsning som är ganska vanlig i vissa sammanhang. Men jag läser inte så.
Min fråga styrde mina steg till verktygslådan eftersom jag visste att där fanns en tumstock som mäter 200 centimeter. Några tum mäter den dock inte varför jag undrar varför den heter som den gör. Det är ju för övrigt inte ovanligt att en fråga leder till att nya frågor behöver ställas.
Jag vet inte hur många vi var den här helgen som satt i soffan med en tumstock i handen och funderade över när människolivet uppstod. Inte så många skulle jag tro men jag var säkert inte ensam, det finns ju så många människor.
Så här tänkte jag: Varje centimeter på tumstocken motsvarar tusen år, från början i Afrika och fram till nu. Tumstocken handlar inte om framtiden vilket avslutningen på kyrkoåret (också) gör. Men jag tänkte framförallt bakåt. När vi vecklar ut tumstocken och kommer till 100 cm börjar den stora isen breda ut sig över vår del av världen. På andra platser pågår mänskligt liv men inte här, isen kanske var flera kilometer tjock.
När tumstocken anger 190 centimeter smälter isen i det som så småningom skulle bli Sverige. Det är 10 000 år sedan och folk vandrar in i våra trakter, företrädesvis från söder men också från andra håll.
Eftersom det också är klimatmöte den här hösten slås jag av tanken att tumstocken snart inte längre räcker till. Framtiden och klimatet är förstås ytterligare en viktig fråga men jag påminner om att (den här) tumstocken inte mäter framtid.
Vid 198 centimeter föds Jesus i Betlehem. Våra liv pågår under den millimeter som är längst till höger på tumstocken.
Att vara människa är att ingå i ett sammanhang som är större än vi kan beskriva och föreställa oss. På ett vis är livet en bråkdel och på samma gång är människan som ett universum.
Poeten Ingrid Arvidsson uttrycker det bättre här hon skriver:
”Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen.”
Så stort tomrum hon lämnar efter sig, en hel värld kan inte fylla det.
Olle Alkholm
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER