Jag växte upp i ett kyrkligt sammanhang där allt annat än heterosexualitet ansågs vara fel eller syndigt. När jag blev äldre började jag justera det där självklara påståendet lite i taget när personer i min närhet kom ut, jag träffade kristna som tyckte annorlunda och det inte längre gick ihop med min gudsbild.
Efter ett tag landade jag ungefär i detta: ”Det får vara upp till varje hbtq-person att bestämma hur den vill leva, utifrån vad de själva tror är rätt och vad Gud vill.” Eftersom jag kände mig osäker tog jag tyst ett steg åt sidan.
Jag hör den inställningen ganska ofta. Alla inom frikyrkan vet att detta är ”en svår fråga”, så därför låter många bli att prata om det öppet. Kanske för att vi tänker att det ändå aldrig blir bra samtal. Eller för att vi tycker olika i konfaledargänget och inte vill trampa snett åt något håll. För att vårt sammanhang kräver att vi är tysta eller företräder den officiella linjen för att få finnas kvar som ledare. För att vi inte har landat i vår teologiska bearbetning. Eller för att vi är rädda för vilka konsekvenser det får om vi öppet tar ställning.
Jag förstår allt detta. Att vi tror att vi gör det bästa i en svår situation, och att vissa faktiskt inte har möjlighet att prata fastän de verkligen vill. Men vi måste vara medvetna om detta: att tystnaden lämnar barn och unga i dessa sammanhang helt ensamma i tankarna kring vad som händer om det kommer ut att de blir kära i personer av samma kön eller berättar om sin riktiga könsidentitet. Ensamma i rädslan över att de då kanske behöver lämna ett sammanhang som de ser som sitt hem.
I Mirjam Olssons kapitel i boken Välkomna varandra skriver hon om att växa upp som lesbisk inom Evangeliska frikyrkan under början av 2000-talet. Från att hon var tolv år tills att hon kom ut som 23-åring kämpade hon för att kontrollera sina tankar, förneka sina känslor och undertrycka sin längtan. Bad allt mer desperat Gud om hjälp: ”Jag orkar inte mer”. Och var så rädd för vad som skulle hända om hon kom ut att hon de sista åren grät varje dag eftersom det gjorde henne så trött.
Det är för alla Mirjamar som vi måste börja prata öppet om hbtq i våra församlingar. Vi kan inte vara tysta för att det är svårt för oss vuxna.
När jag tog ett steg åt sidan i tystnad och tänkte att detta inte handlade om mig, innebar det att jag inte såg mitt eget ansvar, vad min tystnad ledde till. För i de flesta frikyrkor kan öppna hbtq-personer inte vara kvar som medlemmar eller ledare. Vår tystnad eller vårt icke-ställningstagande innebär därför i praktiken ett nej.
Jag vill och kan inte inför Gud leva med att jag nekar någon det. Och jag vill att kyrkan ska vara hel, inte sakna en väsentlig del – att det är så nu är en genomgripande sorg. Så om du, som jag gör nu, tycker att det är självklart att hbtq-personer är med i församlingen på samma villkor som alla andra och vill välsigna deras relationer och liv: säg det högt och så ofta du kan. Och om du inte vet hur du ska börja: kroka arm med någon annan.
För detta vet jag från djupet av mitt hjärta: vi kan inte genom vår tystnad göra det här till barnens och tonåringarnas egen uppgift eller kamp. Det är du och jag som vuxna, som känner oss trygga i kyrkan, som har kraft och möjlighet att göra det.
Lina Mattebo
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER