Det började med ett sms.
Joel Halldorf visste att jag skulle till Betlehemskyrkan i Göteborg för att lyssna på samtalet mellan honom och Brian Zahnd. Samma morgon hörde han av sig och frågade om jag, som “var uppsjungen på ämnet”, kunde leda samtalet samma kväll. Jag funderade en stund – inte så länge, men tillräckligt för att inse att det var en utmaning. Att leda ett samtal mellan två personer som ägnat så mycket tid åt frågor om tro, politik och nationalism är inget man gör helt i förbifarten.
Jag svarade av någon märklig anledning ändå ja.
Så jag satte mig och tog fram lite frågor som kändes rimliga, tyckte att jag hittade en riktning och hade en tanke om hur samtalet kunde föras framåt. Men när kvällen kom visade det sig ganska snabbt att samtalet redan hade en riktning, och att det inte riktigt behövde ledas.
Det är en speciell upplevelse att sitta på en scen mellan två personer som för ett samtal som flyter – inte hackar, inte stannar upp, inte behöver knuffas vidare. Två personer som naturligt tar vid där den andre slutar, bygger vidare, nyanserar, invänder lite och fortsätter. Det finns ett tempo, men också en lyhördhet, som gör att det hela rör sig framåt av egen kraft.
Jag var där för att ställa frågor, men det fanns inget tomrum att fylla. En liten introduktion, ett par frågor blev det, kanske sammanlagt sisådär tio meningar. Så när samtalet skulle avrundas lutade jag mig fram mot mikrofonen och sa:
– Well guys, thanks for talking to me…
Publiken skrattade, Brian, Joel och jag likaså.
Efter konstaterade jag, på skämt, att jag kanske borde ha begärt arvode. Inte för att det var mycket arbete – utan för att det hade varit historiskt, för i så fall hade jag troligtvis slagit rekord som den som arbetat absolut minst för pengarna den fått.
Samtidigt var det kanske inte riktigt sant att jag var helt överflödig. Efteråt påpekade Joel Halldorf att det faktiskt spelade roll att jag satt där, för om jag inte så gjort det hade han själv hamnat i rollen som den som utfrågare till Brian. Nu blev de istället två jämnbördiga samtalspartners, snarare än intervjuare och intervjuad. Jag förändrade på sätt dynamiken, även om det inte märktes i hur mycket jag faktiskt sa.
Kanske var det just det som var min uppgift: Inte att styra samtalet, utan att göra det möjligt.
I det finns något intressant. Vi lever i en tid där många av oss tränas i att ta plats, att formulera oss, att bidra, att inte vara tysta för länge. I det finns mycket bra, men ibland uppstår något annat – ibland uppstår samtal som bär sig själva, där varje inlägg redan är på väg någonstans och där nästa tanke finns i rummet innan någon hunnit formulera den.
I de lägena kan det mest aktiva man gör vara att inte kliva in, att inte avbryta, att inte styra, att inte göra sig själv mer nödvändig än man är.
Jag satt bokstavligen mellan två personer och följde hur samtalet rörde sig framåt utan min hjälp. Det var, ska sägas, en lite märklig känsla. Men även ganska befriande, att ha en roll utan att prestera.
Och vem vet, utan mig hade kanske det där samtalet pågått än idag. Talträngda var de inte. Kanske var den allra viktigaste insatsen att helt enkelt hjälpa dem sätta punkt.
Tala är guld och tiga är silver, sägs det. Om det är sant så gick jag hem som kvällens vinnare, med Brian Zahnd och Joel Halldorf på delad andraplats.
