Det är torsdagskväll i Betlehemskyrkan i Göteborg. Dagen före det gemensamma Vårmötet, som samlar kyrkor från olika sammanhang fredag och lördag, fylls kyrksalen nästan helt.
På scenen: Joel Halldorf, kyrkohistoriker och författare med fokus på tro och samhälle, och Brian Zahnd, amerikansk pastor och författare som under senare år blivit en tydlig kritiker av kristen nationalism.
När det heliga byter plats
I en inledande presentation tecknar Halldorf en bred historisk bild. Det som ofta beskrivs som sekularisering är, menar han, snarare en förflyttning.
– Den moderna epoken var inte i första hand en tid då det heliga försvann, utan en tid då det flyttade. Från religionerna till ideologierna. De lovade frälsning, de skapade visioner om ett fulländat samhälle. Men när de berättelserna förlorade sin kraft uppstod ett tomrum.
Det är i det tomrummet som religionen nu återkommer – ofta i politisk form.
– I dag ser vi hur politiska projekt söker något som kan ge dem tyngd och mening. Och då vänder man sig till religionen.
Från radikal efterföljelse till partipolitik
När Brian Zahnd tar vid börjar han i sin egen berättelse.
– Jag kom till tro i Jesusrörelsen på 70-talet. Det var något vackert. Unga människor som hittade en Messias som var större än allt annat de sökte. Vi var inte intresserade av makt eller politik – vi var intresserade av Jesus.
Men under 1980-talet sker en förskjutning.
– Vi fick höra att vi måste engagera oss politiskt. Att det var avgörande att få rätt människor valda. Och det som hände var att religiös hängivenhet började kopplas till partipolitisk lojalitet.
Han fortsätter:
– Det blev inte bara politik. Det blev ett slags religiöst projekt. Man började se sin egen sida som Guds rättfärdighet – och den andra som ondskan. Och när man väl hade valt sida fanns det inget avstånd kvar.
Till slut blev det ohållbart.
– Jag vaknade en dag och tänkte: hur hamnade jag här? Jag började som en radikal efterföljare av Jesus – och nu stod jag där som en irriterad republikan med en Jesusfisk på min bil.
USA som religion
För att förstå utvecklingen i USA räcker det, enligt Zahnd, inte att tala om politik.
– Amerika är inte bara en nation. Det är flera saker samtidigt. Det är en nation, en kultur, ett imperium – och det är en religion.
Han utvecklar:
– Amerikanismen fungerar som en religion. Den har sina berättelser, sina heliga dokument, sina symboler och sina högtider. Och problemet är att många kristna inte ser någon konflikt mellan sin kärlek till Jesus och sin kärlek till Amerika.
Det är där, menar han, som något går fel.
– De älskar Amerika minst lika mycket som de älskar Jesus – och upplever ingen spänning mellan de två. Då blir det nästan omöjligt att ens tänka tanken att de skulle kunna stå i konflikt med varandra.
En varning från Europa
Här kopplar Halldorf tillbaka till historien.
– Det som oroar mig är att vi har sett det här i Europa. När kyrkor knyter sig för nära ett politiskt projekt, då riskerar de att falla med det.
Han fortsätter:
– Sekulariseringen var i hög grad en revolt mot kyrkor som hade bundit sig till makten. Och jag tror att vi kan stå inför något liknande igen.
Zahnd tvekar inte i sin bedömning:
– Jag ser ingen väg ut för den amerikanska evangelikala rörelsen som helhet. Individer kan förändras. Lokala församlingar kan förändras. Men som rörelse tror jag att den kommer att gå hela vägen till sitt slut.
Samtidigt nyanserar han bilden:
– Jag känner en stor vrede mot delar av ledarskapet i de evangelikala kyrkorna. Men när det gäller vanliga människor är bilden en annan. De flesta har inte valt detta fullt ut. De har svepts med i något som varit för stort för dem – som en tsunami.
När Gud blir ett verktyg
Samtalet rör sig vidare mot hur religion används politiskt – och vad det gör med tron.
– När politiska rörelser säger att de behöver kyrkan, då handlar det ofta om att de vill använda dess språk och legitimitet, säger Halldorf.
Han formulerar det skarpt:
– Gud riskerar att reduceras till ett verktyg. Som om han fanns till för att tjäna våra projekt.
– Det är i grunden avgudadyrkan.
Zahnd fyller i – och breddar kritiken.
– Problemet finns på båda sidor. Vi talar om kristen höger och kristen vänster. Men i båda fallen blir “kristen” ett tillägg. Det viktiga är om du är höger eller vänster – och Jesus får fungera som en slags maskot.
I den situationen ser Zahnd en oväntad uppgift.
– En del av vår kallelse nu är att evangelisera kristna. Att på nytt tala om evangeliet om Guds rike.
Han fortsätter:
– Många människor kan tala om att vara frälsta och tro på Bibeln – men de har formats av något annat. Vår uppgift är att tala sant, men utan cynism och utan överlägsenhet. För om vi gör det så kommer ingen att lyssna.
Kyrkan och makten
När samtalet går in på kyrkans roll blir skillnaderna tydligare.
Halldorf betonar behovet av både motstånd och engagemang.
– Kyrkan måste kunna säga: inte i vårt namn. När politik görs i Kristi namn som inte stämmer med evangeliet, då måste vi protestera. Men det räcker inte att bara säga nej. Vi måste också säga ja – till relationer, till gemenskap, till att bygga något annat.
Han lyfter också en svensk dimension:
– Erfarenheterna från USA borde vara en väckarklocka för oss. När kopplingen mellan kyrka och ett enskilt parti blir för stark, då uppstår problem. Kristna behöver finnas i hela det politiska landskapet, inte samlas i ett hörn.
Zahnd visar sig vara mer restriktiv till att kristna över huvud taget engagerar sig partipolitiskt.
– Det är inte kyrkans uppgift att förändra världen. Det är Kristus uppgift. När kyrkan tar på sig det ansvaret blir frestelsen till makt nästan oemotståndlig.
Han fortsätter:
– När kyrkan försöker förändra världen genom makt, då förändras inte världen. Då blir kyrkan bara en ny version av världen.
Ett annat sätt att leva
Istället beskriver Zahnd en annan väg.
– Vår uppgift är att vara den del av världen som redan är förvandlad. Att bygga gemenskaper där människor behandlas med värdighet och respekt.
Han återkommer till en bild:
– Guds rike växer inte som en bulldozer. Det växer som ett frö. Som jäst i en deg. Det är långsamt och tålmodigt.
Halldorf instämmer delvis, men lyfter en annan aspekt:
– När vi är kyrka i ett samhälle så påverkar vi det också. Vi bygger relationer, vi samverkar med andra, vi bidrar till något större. Det är inte hela uppgiften – men det är en del av den.
Samtalet berör också de krafter som formar människor.
– I många hem i USA har tv:n stått på i bakgrunden i decennier, säger Halldorf. Det formar människors världsbild på ett sätt som är svårt att värja sig mot.
– Det säger något om hur små vi är som individer i förhållande till de här strukturerna.
Zahnd återkommer till sin tidigare bild:
– De flesta människor har inte haft en verklig chans att stå emot det här fullt ut. Därför måste vi möta dem med förståelse, inte förakt.
Mitt i polariseringen
Samtalet landar i det konkreta – i den lokala församlingen.
– Vi har människor med olika politiska uppfattningar, säger Zahnd. Men vi har en kultur av vänlighet. Du får tycka olika – men du får inte vara föraktfull eller nedlåtande.
Han ger ett exempel:
– På valnatten samlas vi i kyrkan. Vi vet att människor har röstat olika, med stark övertygelse. Men vi säger: röstsedeln delar oss – nattvardsbordet förenar oss.
Halldorf ser både smärtan och hoppet i detta.
– När jag möter evangelikala kristna i USA slås jag av att många har lärt mig mycket om tro, gästfrihet och generositet – och samtidigt står för positioner jag har svårt att förstå. Det är både tragiskt och hoppfullt.
– Det visar att människan är mer än sina politiska åsikter.
När evangeliet låter radikalt igen
Mot slutet återkommer samtalet till evangeliets innehåll.
– Att säga “älska din fiende” eller “ta hand om främlingen” uppfattas plötsligt som radikalt, säger Halldorf.
Zahnd nickar.
– Även människor som inte tror kan säga: det där har inget med Jesus att göra.
Han fortsätter:
– Jesus förblir vad han är, oavsett hur vi beter oss. Och det betyder att det fortfarande finns en möjlighet för människor att upptäcka honom på nytt.
Han stannar upp:
– Människor kan komma till kyrkan av fel skäl. De kan dras dit av politik eller identitet. Men om de möter Kristus… då kanske något annat kan börja hända.
