I natt, svensk tid, var det VM-premiär för vårt landslag. Succé: 5-1 mot Tunisien, och återigen – förstås – med Viktor Gyökeres som en av målskyttarna. Föga förvånande: i vårens playoff var han totalt avgörande. Utan honom, inget VM för Sverige. På de senaste 15 landskamperna har han gjort 16 mål.
Häpnadsväckande siffror. Absolut världsklass.
Och ändå stapplades de snabbt ovanpå varandra i nattens match, orden på sociala medier. Gyökeres första touch var för dålig, passningarna för svaga, någon chans missades. ”Han är ju värdelös.” ”Byt ut honom.”
Det är fascinerande.
Detta är alltså spelaren som i större utsträckning än någon annan är anledningen till att Sverige överhuvudtaget spelar VM, som avgjort matcher på löpande band. Ändå fastnar mångas blick på det som hackar, som funkar sämre.
Fotboll handlar förstås om prestation, så om Viktor Gyökeres bara hade haft de där bristerna utan att göra mål hade kritiken varit helt rimlig. Men så ser inte verkligheten ut. Den säger tvärtom att det finns en massa positivt i hans spel som överväger – och att det rimliga borde vara att det var det självklart centrala i tolkningen av hans insatser.
Det är knappast en ny eller speciellt originell tanke. Ändå tycks den nödvändig att upprepa – inte för Gyökeres skull, eller för att det är viktigt att få ordning på inom fotbollen, utan för att det riskerar spilla precis överallt.
Även i kyrkan.
Där talar vi ofta om nåd. Om att människor är olika, om att Gud verkar genom det ofullkomliga. Men när det kommer till dem som bär tungt i våra församlingar – pastorer, diakoner och andra anställda – är vi ofta begränsat generösa i våra omdömen.
Kanske känner du igen mönstret. Predikan var inte tillräckligt skarp. Ledarskapet lite otydligt. Administrationen brast. Någon detalj missades, något blev inte som man hoppats.
Och så fastnar samtalet där. Det pratas i korridorer, tas upp på möten, formuleras i mejl. Bristerna får namn, ges kontext, ventileras vidare.
Inte alltid oviktiga saker. Men de där andra sakerna hamnar i skymundan:
Relationerna som bär. Människorna som växer. Samtalen som ingen annan tar. Närvaron i det svåra som aldrig syns i verksamhetsplaner eller protokoll.
Hur hamnar vi så enkelt där?
Kanske för att det negativa tenderar att sticka ut. Kanske för att det är lättare att formulera kritik än tacksamhet, och för att det som fungerar tas för givet. Men konsekvensen blir att människor som i praktiken bär mycket av en församlings liv ändå riskerar att reduceras till sina brister.
Det är inte bara orättvist. Det är också kortsiktigt.
Ingen pastor är fullständig. Ingen diakon rymmer alla gåvor. Den som är stark i själavård kanske inte är den bästa organisatören. Den som leder tydligt kanske inte alltid upplevs som mjuk. Frågan är inte om svagheterna finns, utan hur vi väljer att värdera dem.
Vi kan fortsätta leta efter fel – och det kommer aldrig att råda brist på material. Eller så kan vi försöka bli lite bättre på att se helheten: lite mer generösa i våra omdömen, lite mer noggranna i hur vi väger det som faktiskt fungerar.
Det innebär inte att blunda. Det betyder att räkna rätt.
Vi förtjänar alla att bli värderade utifrån vår högsta punkt, inte vår lägsta, oavsett om vi är fotbollsproffs, pastor, diakon eller vad vi är och gör.
För det vi uppmärksammar hos varandra växer.
PS. Tyckte du att den här krönikan inte var min bästa? Helt ok – jag var ju uppe och tittade på Gyökeres och de övriga i natt, så tankarna är kanske inte på topp just nu. Se i så fall detta som en övning, och fokusera istället på någon annan text jag skrivit vid ett bättre tillfälle.
