Det ekumeniska året med temat Tid för Guds fred är påbörjat. Ett omvälvande och nästan kaxigt påstående i skarp kontrast till andra processer som pågår i vår värld där det mer är en tid för upprustning och försvar. På samma sätt talade bibelns profeter in i sin omvärld om vad som behövdes och vad som fattades för ett rättfärdigt samhälle. När den unga kristenheten möttes i kyrkomötet i Nicaea för 1700 år sedan, alltså 325, var det med en längtan efter fred och en någorlunda samsyn kring kristen tro, kyrkorna emellan. Likadant var det med längtan för dåvarande ärkebiskop i Svenska kyrkan när han för 100 år sedan, driven av en oändlig tro på att kyrkornas gemenskap och enhet skulle bidra till fred mellan nationer.
2025 har ibland kallats för det superekumeniska året. Förutom det som redan nämnts, Nicaea och Stockholmsmötet 1925, finns ytterligare ett minnesmärke: anabaptismens framväxt 1525. Okej, delvis även en del av kristenhetens splittring, men också ett viktigt bidrag för betoningen av fred och ickevåld för den som vill vara efterföljare, lärjunge till Jesus.
Detta är kyrkans uppdrag
Som en extra gudomlig välsignelse firar dessutom världens kristenhet gemensam påsk och pingst detta år, vilket inte alltid är fallet eftersom östlig och västlig kalender skiljer sig åt och de östliga kyrkorna firar högtiderna en vecka efter de västliga. Vissa år sammanfaller högtiderna, som i år.
Ofta hör jag att kyrkans bidrag i orostider är att förmedla hopp till människor. När vi ser framväxande polarisering, ökat våld i samhället, oroligt världsläge och klimatnödläge som allt bidrar till grundläggande frågor om min existens och mening. Och jag håller med, människor behöver en kyrka som förmedlar framtidstro. Jag menar att det finns i evighetsperspektivet och tron på en kärlek som övervinner hatet, det finns i liv som till och med besegrar döden och ljus som tränger fram i mörkret. Där finns hoppet! Det ska vi frimodigt sprida och leva.
Så låt oss ta detta välsignade år till oss och ge tid för Guds fred mitt i upprustningens tid. Kyrkorna i Sveriges kristna råd uppmanar församlingar och kristna att särskilt kraftsamla i en gemensam pingst på varje plats i Sverige den 6–9 juni för att göra hoppet, freden och enheten påtaglig.
Fredagen 6 juni är även Sveriges nationaldag, en gemensam, sekulär helgdag för alla svenskar som påminner oss om att vi har fått leva i fred i över 200 år och som blivit den dag då nya medborgare med rötter från andra kulturer och länder ofta hälsas välkomna. Hur kan kristenheten på din ort delta i mottagandet och festen?
Gör skillnad på er ort
Pingstafton är en dag av förväntan och på pingstdagen skedde ett enhetens under. Plötsligt förstod människor varandra. Hur kan din församling tillsammans med andra församlingar på din ort göra hoppet synligt på pingstafton? Och kan ni mötas tillsammans som kristenhet på er ort, som ett fredstecken, ett hopp? Annandag pingst har vi väl ofta tappat sedan nationaldagen övertog dess helgdagsstatus, men låt oss inte glömma kyrkoårets alldeles underbara tema tema för den dagen: ”Andens vind över världen”.
Det finns hjälp med idéer och mycket mer att läsa om gemensam pingst på skr.org, men vad som är möjligt och hjälpsamt på varje ort, det vet ortsbor bäst. Det vill säga: hämta inspiration utifrån, men hör också med trossyskon på orten och gör sedan tillsammans. Tid för Guds fred i en gemensam pingst. För – allvarligt talat – kyrkofäderna kunde mötas i Nicaea och enas om en trosbekännelse. Det var säkert inte lätt, men det gjordes. Ärkebiskop Söderblom hade ingen enkel väg till Stockholmsmötet och mötet blev kanske inte enbart lyckat, men det genomfördes, med fredens tid i sikte.
Nog kan vi också idag, precis som kyrkofäderna och tidigare ärkebiskop Söderblom, samla oss till en gemensam vilja för fred, enhet och hopp i vår tid och för vår värld!
