Förnuftet är viktigt i kristen tro. De kristna bör, som aposteln Petrus uttryckte det, alltid vara beredda att svara var och en som kräver besked om vad det är de tror på. Den irrationella tron är både fattig och farlig. Fattig för att den på lång sikt inte har resurser att ge själen den mat den behöver för att överleva. Farlig för att den lätt förförs av villoläror som i värsta fall kan vara våldsbejakande; i en svensk kontext är ortsnamnet Knutby ett varnande exempel.
Hur ska man då se på apologetik – det rationella försvaret av kristen tro? Jag tycker inte det är hjälpsamt att diskutera om man är för eller emot. Jag vill hävda att det avgörande för om apologetens uppdrag bär god frukt eller inte är kontexten i vilken han eller hon utför sin tjänst. Apologetens tjänst kan aldrig skiljas från kyrkans. Det räcker inte med goda argument. Det behövs en miljö som laddar orden med kraft, som gör dem trovärdiga. Orden betyder inte så mycket i sig själva om de inte förkroppsligas i en gemenskap av människor av kött och blod, om de inte kommer från och landar i en ”credogen” miljö, det vill säga i en miljö som befrämjar tro (credo, tro på latin). Kort sagt behövs det levande församlingar. Ett exempel på en kyrkomiljö som inte är credogen gestaltas i Ingmar Bergmans klassiska film Nattvardsgästerna från 1963.
Tvivel i tåredalen
Nattvardsgästerna är en film om lidandets problem, om sökandet efter mening, om upplevelsen av Guds tystnad och trons brottningskamp med död och med det elände som världen är så full av. Kort sagt är det en film om tvivel, och det är förstås ingen slump att huvudpersonen heter Thomas. Förresten kan jag tycka att vi ofta är orättvisa mot den stackars aposteln. Han ville ju bara veta vad som var sant när hans kompisar kom med ett helt orimligt påstående. Jag förstår honom. Jag hade förmodligen reagerat likadant, och det tror jag för övrigt de flesta människor skulle gjort. Icke desto mindre har namnet Thomas blivit förknippat med tvivel, vilket återspeglas i att Bergman gett filmens huvudperson det namnet.
I Nattvardsgästerna finner jag tre saker vars frånvaro verkar vara förknippad med en större risk för att tron ska förtvina. Annorlunda och mer positivt uttryckt: om dessa tre ingredienser är påtagligt närvarande i en församlingsgemenskap, så tror jag att den har goda förutsättningar att vara en credogen miljö – en miljö som befrämjar tro, en miljö där tron växer och frodas. De tre faktorerna är glädje, gemenskap och ett missionellt perspektiv. Än en gång: Naturligtvis måste det finnas en intellektuell redbarhet i det kyrkan står för och formulerar, och församlingskulturen behöver präglas av respekt för vetenskap och akademisk kunskap. Men prästen Thomas i Nattvardsgästerna saknar varken kunskap eller intellektuell förmåga. Ändå tvivlar han. Och det synes mig som att han gör det därför att han befinner sig i en miljö som är glädjefattig, präglad av ensamhet, och som är världsfrånvänd. Vi tar en punkt i taget.
Filmens inledande gudstjänstsscen gestaltar en glädjefattig tro. Visst finns det ett allvar i det kristna budskapet, och visst är det viktigt att inte uppvisa en glädjefasad som inte bottnar i något reellt. Men där tro på Jesus finns, där finns alltid någon form av glädje. Det kan naturligtvis vara en glädje vars främsta kännetecken är trots; det kanske bara rör sig om en liten strimma av svagt ljus i ett kompakt mörker. Och den enskilda individens ledsenhet ska aldrig förringas; det är hemskt när livet domineras av mörker och sorg. Men mitt i livets ibland till och med djävulska omständigheter, mitt i det som är kompakt mörker, kommer tron med en strimma glädje och ljus, och denna glädje kan gemenskapen som helhet alltid gestalta även när den enskilda individen inte förmår det. När jag sörjer kan gemenskapens glädje bära mig. Inte som något glättigt utan som ett uttryck för att den kristna tron till sitt väsen är ett evangelium – goda nyheter.
Glädjens apologetiska kraft
Tillbaka till filmen. Den lutherske prästen Thomas skulle säkert hålla med om att Guds rike är rättfärdighet, som aposteln säger, men skulle han hålla med om fortsättningen av citatet? Guds rike är nämligen enligt Paulus också frid och glädje i den helige Ande. Filmens Märta, som inlett en relation med Thomas och därför rimligen känner honom tämligen väl, talar om den aktuella dagen som ”en söndag på botten av tåredalen”. Miljön ter sig glädjefattig på ett sätt som är svårt att förstå om man sätter det i relation till det glädjestråk som genljuder genom hela Nya testamentet.
Missförstå mig inte. Naturligtvis innehåller den kristna tron även tårar, lidande och klagan. Och det bör även gudstjänsten innehålla, vilket exempelvis klagopsalmerna i Bibeln påminner oss om. Kanske kan man säga att våra gudstjänster borde innehålla både fler emotionella toppar och fler känslomässiga dalar. Att de borde vara mindre flacka i sinnesstämningen och ge utrymme för fler tårar – både tårar av glädje och tårar av sorg. Men det vi ser i filmen är en kristendom helt utan glädje, och det vilar något konstlat över en sådan troshållning. I Nattvardsgästerna känns tron flack och livsförnekande. Kanske underskattar vi glädjens apologetiska kraft?
En församling som odlar en glädjefattig kultur har svårt att vara ”credogen”. Det finns något icke-verkligt i en tro utan äkta leenden, och denna brist på verklighet ökar risken för tvivel. Därför är glädje ett allvarligt ämne! En församling där den helige Ande får stort utrymme kommer att präglas av Andens frukter – och en av dem är glädje. För att återgå till Nattvardsgästerna är det illustrativt att den miljö som beskrivs som full av glädje och sammanhållning är den som finns i Märtas ateistiska familj.
Nästa sak jag vill ta upp är vikten av gemenskap. Tron i Nattvardsgästerna är en ensam tro. Detta symboliseras väldigt tydligt av de tomma bänkarna i den inledande gudstjänstscenen, och även av det faktum att nästan inga besökare kommer på eftermiddagsgudstjänsten som avslutar filmen. På många sätt speglar förstås filmen det dåtida synsättet att religion är något gammaldags och passé. Filmen är en spegel av sin tid och kan sägas vara ett uttryck för den tidigare så inflytelserika sekulariseringshypotesen. Men det är inte bara det att gudstjänsterna i filmen har få besökare. Det vilar en slags ensamhetens och övergivenhetens anda över filmen. Annorlunda uttryckt: Den gestaltar ett individualistiskt trosbegrepp. Individen står ensam inför Gud med sina tvivel och det finns ingen gemenskap som på allvar kan bära den tvivlande prästen i och genom allt.
En tro som möter verkligheten
Den tredje credogena faktorn är det missionella perspektivet, det vill säga upplevelsen av att som kyrka vara sänd till den verkliga världen för att där gestalta tron på ett sätt som är konkret och relevant. I kontrast till detta ter sig tron i Nattvardsgästerna som världsfrånvänd. Det är en avskärmad tro, abstrakt och avkapslad från både vardag och världsnyheter, en privat tro som inte brottas med livet som det faktiskt är. En sådan världsfrånvänd tro präglas av undanflykter och undvikanden, och som sådan saknar den trovärdighet när nyhetsflödet knackar på och drar in verkligheten i själen. När till exempel församlingsmedlemmen Jonas uttrycker rädsla för att kineserna har skaffat atombomben (en synnerligen relevant existentiell rädsla kopplad till världspolitiken) verkar det som att prästen Thomas inte har några redskap för att erbjuda en kristen läsning av världsläget. Det är som att tron inte har något att säga till den verkliga verkligheten. Det som saknas i filmen är en missionell tro, det vill säga en tro vars identitet går ut på att den är sänd att gestalta och sprida evangeliet i den verkliga världen.
Sammanfattningsvis framstår den kristna tron i Nattvardsgästerna som glädjefattig, individualistisk och världsfrånvänd. Som församlingsledare längtar jag efter mer av det motsatta: gemenskaper som präglas av genuin glädje mitt bland livets klagovisor; som erbjuder tillhörighet mitt i vår tids ensamhetsepidemi; och som präglas av ett hälsosamt självförtroende gällande uppdraget att nå ut till en värld i nöd. Och när kristna delar den måltid som gett Bergmans film sitt namn, så är detta en glädjens och gemenskapens måltid som samlar de troende för att, i samma stund som bröd och vin har intagits, sända dem ut till världen med evangeliets förunderliga kraft.
