När Dick Simonsson får frågan om vilken bild som först dyker upp när han tänker på framtidens kyrka behöver han inte fundera länge.
– Det första jag tänker på är en öppen dörr. Jag var i Dallas 2011 och skulle beskriva min dröm om kyrkan. Då pratade jag om en kyrka med en öppen dörr. För mig handlar det om en öppen dörr mot samhället, att vi fyller de behov som finns där, inte bara en öppen dörr in till kyrkan utan också ut från kyrkan.
Den tanken har följt honom genom åren, inte minst i arbetet med Nimbuskyrkan på Öckerö där han under lång tid var ordförande. När den dåvarande missionsförsamlingen hade vuxit ur sina lokaler valde man en annan väg än många hade väntat sig.
– Vi började inte med att rita en ny kyrka. I stället gick vi ut i samhället och pratade med skolan, företagen, kommunen, föreningarna och människorna på ön. Vi stod på posten och i affären och frågade: Vad kan vi göra för er? Och ur det växte Nimbuskyrkan fram. Det blev café, restaurang, vandrarhem, gymnasieskola och mötesplatser för ungdomar. Vi använder hallen som kyrka några timmar på söndagen, men den lever hela veckan. Vi hade aldrig kunnat bygga den om den bara skulle användas av oss själva.
Församlingen har sedan dess vuxit från omkring 130 till 270 medlemmar.
– Det hände någonting när vi vände oss utåt. Det tror jag fortfarande är en nyckel.
Människor söker mer än vi tror
Trots att många kyrkor brottas med vikande siffror ser Simonsson också en annan rörelse i samhället. Den möter han ofta i sitt vardagsarbete inom finansbranschen.
– De senaste fem åren har jag sett en otrolig öppenhet för trosfrågor. Jag har människor som bokar lunch med mig för att prata om tro. Det är egentligen inte det jag jobbar med, jag jobbar med pengar och förvaltning, men de vill prata om något helt annat.
Han berättar om en man som kontaktade honom med en oväntad fråga.
– Han sa: Kan inte du och jag starta en bönegrupp? Hans mamma hade varit med i Missionskyrkan och hans pappa var präst, men han själv hade aldrig varit engagerad. Nu, i femtioårsåldern, längtade han efter det. Det är rätt fantastiskt egentligen.
För Simonsson handlar det om att människor söker efter mening och riktning.
– Där har vi som kyrka en otrolig möjlighet. Det finns ett hopp i den kristna tron. Ibland tror jag att vi underskattar hur viktigt det hoppet är för människor i dag.
Samtidigt menar han att kyrkan inte kan utgå från att människor förstår dess språk eller traditioner.
– Om du pratar med en trettioåring i dag så har många inte alls den bakgrund som generationerna före har haft. Vi måste börja någon annanstans, vi måste förklara sådant som vi själva tar för givet. Men det betyder inte att vi ska gömma det. Tvärtom. När människor får förstå vad vi gör upptäcker de ofta att det finns något vackert där.
Att förändras utan att förlora sig själv
Som ny ordförande för Equmeniakyrkan är Simonsson väl medveten om att förändring ofta väcker känslor. Han beskriver arbetet med att förändra Nimbuskyrkan som mer krävande än förändringsarbete i näringslivet.
– I ett företag handlar det ofta om affärer, i en församling handlar det om hjärtat. Folk bryr sig på riktigt, och det är egentligen något väldigt fint. Men det gör också att förändring kan göra ont.
Han minns särskilt ett församlingsmöte när motsättningarna kring förändringsarbetet hade blivit starka.
– Då reste sig en äldre man upp och sa: Förlåt, jag ville bara väl. Han var 78 år gammal. När han sa det lade sig hela situationen. Då började människor se framåt igen. Vi hade fortfarande olika åsikter, men vi hade något större gemensamt.
För Dick Simonsson är det en erfarenhet som också bär in i den nya rollen.
– Jag tror att vi behöver självförtroende. Inte i betydelsen att vi tror att vi är bäst, utan att vi vågar vara dem vi är. Gud älskar oss för dem vi är. Och om vi vågar leva den tron där vi finns så tror jag att det kan få betydelse för fler människor än vi anar.
Hopp om framtiden
Det är också så han ser på uppdraget som ny ordförande för Equmeniakyrkans kyrkostyrelse. Han återkommer flera gånger till att samfundets viktigaste uppgift är att stärka de lokala församlingarna.
– Den lokala församlingen finns på orten, där människorna finns. Vår uppgift som samfund är att hjälpa till och stötta den lokala församlingen, och då behöver vi vara nära nog att se när det börjar hända saker och kunna hjälpa till där det växer.
Trots medlemsminskning och ekonomiska utmaningar är det hoppet som återkommer när han talar om Equmeniakyrkans framtid.
– Jag tycker att det finns en framtidstro. Jag möter människor som vill någonting, församlingar som vill någonting, och jag tror att vi behöver påminna oss om att det alltid har börjat med människor som har vågat göra något. Så var det i våra rötter, och så kan det vara i dag också.
Och därför tvekar han inte när han får frågan om han har hopp för Equmeniakyrkan.
– Ja, det har jag. Annars hade jag inte gett mig in i det här. Det är ingen lätt väg, men jag tror att kyrkan har mycket att ge till samhället framöver.
Han återkommer till den bild som följt honom i femton år.
– Frågan är egentligen ganska enkel: Hur jobbar vi på den öppna dörren? Hur ser vi till att människor känner sig välkomna och vågar komma nära? Om vi fortsätter att ställa den frågan tror jag att kyrkan har en väldigt viktig roll att spela också framöver.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Dick Simonsson. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Dick Simonsson tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
