För ungefär tio år sedan arbetade jag som lärare, och precis efter jullovet träffade jag en elev i korridoren. Han hade haft det tufft en period, kämpat med svårt ångest. Jag stannade till och pratade, frågade hur han mådde. Ett max fem minuter långt samtal.
Sex månader senare tog samma kille studenten, när jag gratulerade honom mitt i yran så stannade han till och frågade: »Kommer du ihåg när vi pratade efter jullovet?« Jag var tvungen att tänka efter lite, för ärligt talat hade jag inte lagt det på minnet. Han sa: »Du frågade hur jag mådde och det betydde så mycket för mig.« Jag hade gjort en liten handling, som hade betytt mycket för honom.
Vi upplever en turbulent tid i världen just nu, det är krig i Europa och Trumps tullar har skapat ekonomisk oro i hela världen. Vi har börjat vänja oss vid att se svarta rubriker i media, varenda gång jag öppnar min telefon så flödar rapporter om krig och konflikter, av ekonomisk och politiskt kaos. Vi har även börjat vänja oss vid att utvecklingen på många fronter står stilla eller kanske till och med går bakåt. Samtidigt är det många av oss som lever ganska vanliga liv, trots allt. Hur ska vi förhålla oss till allt våld, all oro och ondska som pågår?
Vi ser alla behov i världen och även i vårt närområde, vilket lätt kan kännas helt överväldigande. Risken att bli apatisk är stor. Jag kan inte hjälpa alla, så därför hjälper jag ingen. Istället bär jag runt på ett molande dåligt samvete över hur bra jag har det samtidigt som barn svälter och människor i min närhet upplever alltifrån sprängningar till ekonomisk kris.
Nyligen mötte jag Olof Brandt, generalsekreterare på Bibeln Idag. Han berättade att den vanligaste anledningen att folk inte läser Bibeln är för att de väljer en ambitiös bibelläsningsplan och sedan ger upp när man missar sin läsning en dag. Ungefär som de klassiska nyårslöften om träning som snabbt stannar av när man missat en vecka.
Våra ideal eller mål blir lätt för höga, vi når inte det vi vill på egen hand. Kanske är det ett av problemen, att vi ofta tror att vi måste klara oss på egen hand?
Sverige har länge varit känt som ett individualistiskt land och tendensen verkar inte vara att det minskar, snarare tycks det öka. Paradoxalt nog har samtidigt crowdfunding ökat, alltså att människor gemensamt går samman för att förverkliga ett projekt. Ett exempel jag hörde nyligen var att drygt 780 personer hade gått samman för att bygga ett hyreshus. De investerade en bit över 100 000 var och fick då sammanlagt ihop cirka 80 miljoner. En fantasisumma för de allra flesta, men när många människor satsade en relativt liten summa var för sig så var det möjligt att uppnå en gemensam dröm.
Jag tror detta kan vara en väg framåt, bort från apatin och ångesten som man kan få när man tänker på allt som är upp och ner i denna värld. Jag kan inte hjälpa alla, i ärlighetens namn så kan jag hjälpa ganska få och göra ganska lite. Men om vi är flera som gör lite så blir det tillsammans mycket, eller i alla fall mer. Du och jag kan inte påverka handelskriget i världen och vi kan inte mäkla fred mellan Ryssland och Ukraina, men det finns saker vi kan göra. Saker som kan verka små men som kan göra stor skillnad. Vi kan finnas till för våra grannar, vi kan bry oss om vårt närområde. När vi alla gör små saker så kan de göra stor skillnad. Tillsammans kan vi göra mer än vi kan göra på egen hand, såsom crowdfunding-exemplet visar.
Frågan om hur jag ska leva mitt liv när världen ser ut som den gör är jag inte klar över. Men jag känner ändå hopp när jag tänker på alla goda krafter runt om i vårt land i kyrkor och föreningar som outtröttligt gör små och stora saker för andra. Som Moder Teresa sa: »Vi kanske inte kan göra stora saker, men vi kan göra små saker med stor kärlek.«
