När Ekenbergskyrkan i Solna nu säljs är det lätt att se det som berättelsen om en enskild församling, men egentligen kanske det handlar om något betydligt större:
Om stora kyrkbyggnader från 1960- och 70-talet som byggdes för en annan tid. Om medlemskurvor som pekat nedåt i decennier. Om ideellt engagemang som förändrats. Och kanske om samfund som fortfarande har betydligt fler strategier för expansion än för reträtt?
– Missionskyrkan var som störst 1921. Det är mer än hundra år sedan. Ändå talar vi fortfarande som om det självklara är att alla kurvor ska börja peka uppåt igen, säger församlingens tidigare pastor Lars-Göran Olsson.
Han menar att många församlingar idag står i ett slags mellanläge: för små för sina fastigheter men samtidigt för levande för att vilja lägga ned.
“Vi skulle behöva ett helt annat samtal”
Under flera år har Lars-Göran Olsson försökt väcka frågan inom Equmeniakyrkan, bland annat genom skrivelser till kyrkostyrelsen och samtal med andra ledare om behovet av stöd till församlingar som behöver ställa om, sälja eller hitta nya former.
– Jag har sagt ibland att vi skulle behöva en palliativ konsulent i Equmeniakyrkan. Det är lite provocerande uttryckt, men frågan är egentligen allvarlig: hur hjälper vi församlingar som inte längre orkar bära sina strukturer?
Han upplever att frågan fortfarande ligger i periferin.
– Det finns mycket tänkande kring församlingsplantering och tillväxt, men betydligt mindre kring hur man lämnar en kyrkbyggnad utan att samtidigt förlora församlingen och glädjen över det som varit.
Kollegan Wolfgang Falk tror att många fler församlingar kommer att stå inför samma verklighet de kommande åren.
– Många kyrkor byggdes under en period när medlemsantalet såg helt annorlunda ut än idag. Samtidigt är underhållskostnaderna enorma och människors sätt att engagera sig fungerar annorlunda än tidigare.
Frågan handlar inte bara om pengar
Församlingarnas situation handlar heller inte bara om ekonomi, menar de, minst lika mycket handlar det om identitet.
– Församling och byggnad är väldigt sammanflätade i frikyrklig kultur, säger Wolfgang Falk. Många har svårt att ens föreställa sig hur en församling utan egen kyrka skulle kunna fungera.
Katarina Alexandersson, Ekensbergskyrkans nuvarande föreståndare, tror att framtiden kan komma att kräva fler samarbeten över samfundsgränserna. Efter sommaren flyttar församlingen in i Hagalundskyrkan, som tillhör Svenska kyrkan i Solna.
– Jag tror att vi kommer behöva tänka mindre revir och mer gemenskap framöver, säger hon och menar att frågan egentligen är större än Equmeniakyrkan.
– Det här handlar om hur kyrkor tillsammans ska kunna fortsätta finnas när förutsättningar förändras. Då kanske vi behöver bli bättre på att dela både lokaler och liv.
Ett samtal som fortfarande knappt börjat
De är noga med att säga att de inte sitter på någon färdig modell för framtiden, men de hoppas att deras erfarenheter åtminstone kan bidra till att frågorna börjar diskuteras mer öppet.
För utvecklingen lär fortsätta. Fler församlingar kommer sannolikt stå inför samma frågor framöver:
Vad gör man när fastigheten blivit för tung att bära?
Hur avslutar man något värdigt?
Och hur skiljer man egentligen mellan kyrkan som byggnad och kyrkan som gemenskap?
Det samtalet menar de att svensk frikyrklighet behöver inleda på allvar.
