Jag minns mycket väl när jag lärde mig att en tjej inte ska vara nöjd med min kropp eller hur jag ser ut. Det var i uppehållsrummet tillsammans med mina klasskompisar och en av mina bästa vänner i klassen speglade sig och pratade om hur tjocka lår hon hade. Jag stod bredvid henne och insåg snabbt att om hennes lår var för stora så var mina gigantiska, om det var fel på henne så var det definitivt fel på mig.
Man kan önska att vi kommit längre i frågan om skönhetsideal sedan 1990-talet men snarare har det blivit värre. Nyligen rapporterade SVT om att plattformen Tiktok sprider smalhetsideal och andra ohälsosamma kroppsideal till unga tjejer, detta trots att plattformen uppger att sådant material inte ska gå att se när du är under 18 år. Som ung tjej räcker det att du stannar till några sekunder extra på en bild på en smal kropp för att algoritmerna sen ska överösa dig med bantningsråd och ohälsosamt smala kroppar varje gång du öppnar upp appen.
Idealen smyger sig in i kyrkan
På olika sätt lär sig unga tjejer att sträva efter ett visst utseende och ett särskilt ideal som en del av att känna sig värdefull, som en 17-årig tjej sa i dokumentären Smalast vinner: ”Känslan man strävar efter hela tiden, att känna sig fin och att känna sig tillräcklig”.
Samtidigt kan vi se hur idealen på olika sätt smyger sig in i kyrkan. Kanske inte alltid kring vikt men ett ideal om att vara fin. Ungdomsmöten kan ofta vara en plats där tjejer, och även killar, piffar sig till max och det är lätt att få en känsla av att för att passa in så behöver du ha en snygg yta. Du får sannolikt mer positiv uppmärksamhet om du har det. Det står i skarp kontrast till att vi ofta pratar om att det är insidan som räknas.
Att se fin ut är inget dåligt och att göra sig vacker inför kyrkan kan ha sin upprinnelse i att man tycker det är en viktig plats för en. Utmaningen uppstår när idealet eller kulturen blir så stark att det inte går att bryta med, att vi känner att vi behöver se ut på ett visst sätt för att passa in och vara välkomna. Vi säger gärna till varandra att vi är välkomna som vi är, att det inte spelar någon roll hur någon ser ut men när vi möts så kan det ibland vara annorlunda. Vi väljer gärna att sätta oss bredvid någon som ser fin ut och luktar gott i stället för någon som inte gör det.
Skev uppfattning av verkligheten
Jag tänker även på när idealet ger oss en skev uppfattning av verkligheten. Att våra väldigt vackra ytor som vi arbetar med att förfina också kan invagga oss i att vi inte har så många brister, och när sprickorna faktiskt kommer fram så gör vi vad vi kan för att dölja dem. Jag har många gånger fått höra från folk utanför kyrkan att människor som är kristna tycker att de är bättre än andra, och egentligen är det inte så konstigt att den uppfattningen finns. För vi är bra på att visa hur duktiga vi är och hur fina ytor vi har.
Så vad skulle hända om vi inte brydde oss så mycket om att vara fina i kyrkan längre? Hur skulle kyrkan vara om vi ibland vågade vara lite fula när vi möts? Jag tror vi skulle vara en mer äkta gemenskap, en gemenskap som är mer intresserad av autenticitet än att sminka över det trasiga. En gemenskap där det är lättare att vara ärlig med sina egna sår och sina egna brister, för jag kan se att andra i min församling också kämpar med saker i livet. Jag tror att det vore en mer attraktiv gemenskap, att vara del av och att bli del av.
Så; länge leve fulheten!
