Så kom den: Ekumeniska Veckan med temat Tid för Guds fred. Flera kyrkor i Stockholms innerstad öppnade från den 18-24 augusti dörrarna för ett sjuttiotal seminarier med föredrag, samtal, praktiskt arbete och, inte minst, många goda möten mellan fredslängtande och enhetslängtande människor i olika åldrar, nationaliteter och samfundstillhörigheter. På tunnelbanan har vi, vid sidan om reklam för ditt och datt, sett skyltar som påminner om att det är Tid för Guds fred. Alldeles särskilt påverkades min hemstad på lördagen med Hjärta Stockholm i Kungsträdgården som inleddes genom procession med kyrkoledare och blåsorkester från Frälsningsarmén, därefter invigdes av kyrkoledare från Sveriges kristna råd och bjöd på tal, hälsningar, lovsång, gospelsång av Soul children, kyrkkaffe, fredsböner, knopar, graffitti – allt i en ljuvlig blandning. När deltagarna från ung vuxen-samlingen Reach Peace och Biskoparnas ungdomsmöte anslöt så blev det trångt i Kungsträdgården.
Hur möter vi framtiden tillsammans?
Genom veckan har hela tiden de olika tidsperspektiven funnits med: Då, nu och framtid. Ekumeniska veckans syfte var att uppmärksamma det kristna enhetsarbete för fred som intensifierades genom Stockholmsmötet 1925. Var är vi nu och hur möter vi framtiden tillsammans? En rättvis fred i varje människa, mellan människor, med Gud och med skapelsen behövs för att bevara vår värld, vår mänsklighet och Guds skapelse. Tid för Guds fred är det förstås alltid, det finns ingen tid som inte är tid för Guds fred, och i denna tid är det vi nu levande som behöver en utmaning och uppmaning om att vara fredsbärande.
Det är ett bra att uppmärksamma och glädjas över vår historia och att kristet enhetsarbete och fred hör tätt samman.
Det har varit hoppfullt att möta varandra på Stockholms gator, vi som känner igen varandra som troende och bärare av längtan. Samtidigt är det varit frustrerande. I våra möten, i seminarier och tal, i absolut fina formuleringar som sätter ord på vår längtan om en enda mänsklighet som lever i fred med varandra och med skapelsen så ligger nyhetsrapporteringar från Gaza, Ukraina, storpolitik och klimatförändringarna och stör alla vår ord. Hur blir de verkstad? Hur bidrar jag till handling? Hur blir jag en fredsskapare, fredsbyggare och fredsupprätthållare?
Det stora antalet seminarier, där alla kyrkor och närstående organisationer har fått vara med och bidra, har lyft olika perspektiv. Där jag har varit har samtalet kretsat kring Sjukhuskyrkan, mångkulturella samhällen, funktionsnedsättningar, behovet av fred och försoning i Syrien samt inom Moravakyrkan, anabaptismens bidrag kring fredsfrågor till nutidens kyrka… Ja, du hör – det finns många olika frågor att tala om. I centrum står den djupa betydelsen av fred som inkluderar rättvisa, mänsklig värdighet, demokrati, frihet och allas unika värde.
Hopp och tro inför framtiden
Jag vill inte ge upp på tron på den världsvida kyrkan som ett fredsbyggande nätverk som sträcker sig till alla människor, religioner och organisationer med god vilja. För att fred och försoning ska ske behöver vi alltid börja med oss själva, i det nära och angelägna, men inte stanna där: Vi behöver vidare likt ringar på vattnet.
När Jesus – frälsaren och fredsfursten – föddes i Betlehem sjöng änglarna om fred på jorden. Jag stämmer gärna in i den sången, men jag tror och hoppas att det inte ska stanna vid sång utan bli något mer. Jag vill faktiskt tro att det på riktigt kan bli fred i Gaza, Ukraina, Kongo, jag vill tro på riktigt att det är möjligt att frihet ska råda överallt och att varje unge växer upp med tro på en morgondag, medveten om allas lika och unika värde, förstår betydelsen vikten av samexistens med hela skapelsen samt ska få bära en genuin vilja att bidra till samhällsbygget. Allt detta för Guds skull, för Kristi skull, i den heliga andens kraft.
För det är tid för Guds fred.
PS: Den fullsatta högtidsgudstjänsten i Storkyrkan på lördagskvällen finns att se på SVT play.
