I sommar har Dagens Nyheter haft en artikelserie om människor som biohackar sin kropp. Det betyder att individen ska träna och äta på ett sätt så att den biologiska åldern sänks och livet därmed blir så långt som möjligt. Uppoffringen för detta är stor, en kvinna i ett av reportagen berättade om en strikt kost och träningsschema som i hög grad styr hennes liv.
En psykolog beskrev fenomenet som ett uttryck för dödsångest, att rädslan för att dö driver människor att lägga ner all sin tid och kraft på att förlänga tiden man får leva – så till den milda grad att man kan fundera på om den extra tiden de får leva blir ett meningsfullt liv. Är det värt att få leva några år extra om du försakar relationer, roliga och meningsfulla fritidsaktiviteter eller en riktig god bakelse?
Den där artikelserien fastnade i mig för jag kunde inte riktigt släppa den här otroliga hängivenheten, eller möjligen besattheten, som personerna gav uttryck för. Att målet att leva länge var så viktigt för dem, att de var beredda att försaka väldigt mycket för att nå det. Jag tycker inte att detta verkar vara ett helt sunt eller positivt ideal men ändå väcks tanken i mig, vad är och vill jag vara hängiven för? Hur syns och märks det i mitt liv?
I kyrkan pratar vi ibland om att leva i helgelse, att bli mer lik Kristus. Det kan gälla i olika delar av vårt liv. Jag kanske har lyssnat dåligt på olika predikningar på detta tema genom åren men jag tycker sällan det varit så tydligt hur detta egentligen ska ske. Känslan har mer varit att det ska dyka upp automatiskt om du är kristen och tror på Gud.

Vi lever i ett samhälle med starka kroppsideal och att lägga tid på kost och hälsa ser vi som något positivt. Fysisk hälsa är också något konkret och mätbart, det är enkelt att se och mäta när kilona rasar eller hur mycket starkare du blivit denna månad jämfört med förra.
Om jag jämför vår generella syn på träning med en generell syn på andligt liv så verkar tendensen vara att träning är något du måste investera tid och kraft i, något du kan mäta resultat i. Men ett andligt liv däremot verkar anses uppstå ur något mystiskt och det är oklart hur eller om du kan påverka möjligheten att växa. Det är svårt att mäta och se en förändring i ditt andliga liv. Ibland kan kyrkan ge intrycket av att så fort du blivit kristen och medlem så är du klar, då är det bara att finnas med och gärna bidra i en eller flera verksamheter. Ofta saknas samtalet om hur jag som varit kristen länge ska kunna fortsätta att fördjupa min tro och få den att växa genom livet.
Jag tror knappast det är sunt eller hälsosamt att slaviskt följa ett program för att föryngra sin biologiska ålder eller för att utveckla sitt andliga liv. Men jag kan inte låta bli att fundera kring vad som skulle hända om jag började tänka lite mer på mitt andliga liv på samma sätt som kring fysisk träning: som något som går att träna upp och inte bara något som uppstår ur något mystiskt. Ett kristet liv behöver inte stå still utan det finns ett erbjudande om att fortsätta växa och bli mer lika Jesus.
Höstterminen står för dörren, en tid då många fyller kalendrar och planerar veckorna. Kanske är det en tid för att inte bara fundera på vilka gympass man ska gå på utan också hur du och jag skulle vilja växa i vårt andliga liv?



