Vad är kyrkans ärende till människor? Kallelsen och inbjudan till en personlig omvändelse till Jesus Kristus.
Evangeliets kraft, både för den enskilda individen och för gemenskaper, ryms i ordet omvändelse. Den beskriver nämligen en förändring som är förankrad inifrån människan själv och som är frivilligt självvald, byggd på en egen övertygelse. Därför kan evangeliet aldrig framträda i hotfulla eller tvingande former.
Evangeliet kommer alltid att bemyndiga och lyfta människor och omvändelsen är själva brännpunkten för denna process. Vår tro är att samhällen kan förvandlas när omvända människor börjar leva, tala och agera i linje med de värderingar som Jesus gett, både för det egna och det gemensamma livet. Men aldrig med hot eller tvång som metod, utan med bönen om Andens förnyande kraft, inifrån och ut. Den kristna förvandlingstanken, vare sig det gäller en individ eller en större gemenskap, är alltid en kärleksrevolution. Den hämtar sitt bränsle från Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus och den multiplicerar sig från människa till människa. Däri ligger omvändelsens heliggörande av både individ och gemenskap. Vi är den treenige Gudens älskade, och vi övar oss i att ständigt möta våra medmänniskor som om de vore precis som vi, oavsett vad de har för tro just för tillfället.
Det är min syn på ombändelsen och vad den gjort med mig själv som gör mig alltmer övertygad om att den största gåva vi kan ge vårt samhälle är den självutgivande kärlekens handlingar utan krav på motprestation. Så som Gud har uppenbarat sin kärlek till oss i Jesus, så ber vi att Gud ska uppenbara sin kärlek genom oss till hela den här världen.
Här blir rågången mellan politikens och evangeliets medel tydlig. För politiken är det styrande verktyget lagar; lagar som kräver efterlevnad av alla medborgare, oavsett vad man tycker eller vill. Det är ju därför vi kallar Sveriges riksdag för den lagstiftande församlingen. Modellen i vårt land bygger på demokratiska spelregler, vilket gör att en överväldigande majoritet av befolkningen accepterar ordningen. Men den är och förblir tvingande för alla, oavsett om man vill eller inte.
Med evangeliet är det radikalt annorlunda. Jesus säger ”Mitt rike hör inte till denna världen.” (Joh 18:36) Med de orden menar inte Jesus att hans rike inte har någon plats i den här världen. Tvärtom – allt Jesus gör sker mitt i människors vardag. Nej, det han säger i ordväxlingen med Pilatus är att de redskap hans rike arbetar med är av en helt annan art än de verktyg som denna världens makthavare har till sitt förfogande. I den här världen är det lagar, domstolar och polisväsende som sätter upp ramarna för samhälle och enskilda. I Guds rike är det den självutgivande kärleken från Jesus, förmedlad i Andens kraft, och den enskilda människans myndighet att själv välja hur djupt man låter denna kärlek få tillträde.
Nej, jag är inte skeptisk till politiken. Den fyller sin funktion för att vårt samhälle ska fungera och jag har stort förtroende för svenska politiker, oavsett partitillhörighet.
Men jag är alltmer övertygad om att vårt samhälle skulle må väl av en ny Jesusväckelse. Inte för att ersätta politiken, men för att på nytt genomsyra vårt samhälle med den självutgivande kärleken, det ödmjuka tjänandet och den heliga Andens kraft till upprättelse och förvandling.
Det tydligaste exemplet mellan politikens och omvändelsens slutsatser är att poltiken talar om tolerans medan Jesus talar om kärlek. Toleranskravet är naturligtvis en rimlig miniminivå som vi kan avkräva varandra för att samhällsbygget ska hålla samman. Men Jesus undervisade inte om vi bara ska tolerera varandra, han sa att vi ska älska varandra – till och med våra fiender. Dessutom med tillägget att vi ska be för dem som förföljer oss.
Det är vad vi kallas och inbjuds till, det är kyrkans ärende till oss människor.
